Dansfestival i de dejligaste omgivningar

Överraskande föreställningar vill vi gärna se, men inramningen kan vara lika förtrollande. Danska Asterions Hus och Granhøj Dans bjöd tillsammans in till en intensiv föreställningshelg i mitten av oktober mitt ute på den östliga delen av den vackra ön Møn, söder om Sjælland.

Att här på Teater Møn i tät följd visa tolv föreställningar under ett dygn, som inledningsvis planerats, gick nästan vägen. Vi fick se elva föreställningar under en och en halv dag i ett teaterhus mitt ute på landsbygden bland böljande åkrar och inte så långt därifrån fanns vildare natur i form av skog och vita kritklippor – den berömda Møns klint.
Under lördagen den 16 oktober hanns det med inte mindre än åtta fullsatta föreställningar från kl 11 på förmiddagen till 22-tiden på kvällen, allt fungerade som ett fantastiskt urverk, med smärre trevliga avbrott för spisning och fika.
Den första föreställningen var Granhøj Dans This is not Swan Lake, som verkligen vänder upp och ner på den klassiska balettens mest ikoniska verk. Det berättar om upprörande och hittills enbart i Ryssland allmänt kända fakta kring Pjotr Tjajkovskijs hustru Antonina Miljukova. Från deras katastrofala pro-forma-äktenskap flydde Tjajkovskij efter en kort tid. Den olyckligt förälskade hustrun som var, eller kanske blev psykiskt sjuk ageras övertygande på både ryska och engelska av den ryska pianisten och skådespelerskan Maria Esphay. Via pianoversionen av Tjajkovskijs Svansjön ger hon i ord och toner drastiska inblickar i den försmådda hustruns öde, som envetet vägrade skilsmässa. Ur hennes memoarer citerar Maria Esphay rader där den övergivna hustrun torrt påpekar att svanar inte alls radar upp sig tillsammans, men det gör däremot pingviner, alltså borde maken ha komponerat en balett för pingviner istället för svanar.
Koreografen Palle Granhøj låter oss gå in i hennes vision. Det blir hjälplöst flaxande klunsig pingvindans och småsvanarnas berömda Pas de quatre får vi uppleva med pingviner. Deras dans är så stel och klunsig att pingvinflocken illusoriskt kan utökas, när dockor i mänsklig skala försedda med pingvinmasker ansluter till flocken. Själva föreställningen är redan väl beskriven och recenserad på Danstidningens hemsida: www.danstidningen.se/2020/11/17/svanarna-som-borde-ha-varit-pingviner/
www.danstidningen.se/2020/11/17/psykoterapi-med-pingviner/
Snart är det dags för nästa föreställning, i en annan del av Teater Møns många byggnader. Stone – Face – Book är en världspremiär, producerad av Granhøj Dans.
Den påminner oss om att hällristningar och runor lika gärna kan utläsas som Stone Grafitti. Den är ett enastående sceniskt fantasteri av den akrobatiske dansaren Mikolai Karczewski ensam på scenen bland minnenas samling av gråstenar. Karczewski berättar om uthållig strävan mot förtryck och hårda omständigheter genom att tålmodigt lyssna in de förträngda budskapen i minnenas sorgestenar och vältrar så bort tyngderna ur hjärtat. Erfarenheter av faderns hårda gruvarbete och tuffa attityd förvandlas via de avlyssnade stenarna. De används som kastanjetter, eller en stenmask att dölja sig bakom och stenarna ger ifrån sig all möjlig musik så att de stentunga erfarenheterna blir till något att bygga vidare på.
Granhøj Dans och teatergruppen Asterions Hus som har grundat Teater Møn är alltså organisatörerna bakom den överraskande föreställningshelgen, men ett tredje deltagande kompani var litauiska Seiko Dance Company. De litauiska dansarna medverkade i många av helgens produktioner, men visade även två egna verk. Det första Stormens öga eller The Eye of the Storm av den välkände franska koreografen, Rachid Ouramdane gavs till minimalistiskt ensartad musik skapad av franske Jean-Baptiste Julien. De betydligt mer varierade dansrörelserna följer musikens jämna manande uttryck i ett pågående energiflöde. Ibland roterar de åtta dansarna unisont och låter armarna peka rakt ut i centrifugalkraftens riktning, som en annorlunda dervischdans. Det är kontemplativa dansen ger en oväntad masseffekt trots att det som mest är åtta dansare på scenen. Men betydligt större mängd dansare skulle komma att dyka upp på samma scen senare under kvällen.
Titeln FU So-Me, skvallrade om att ämnet för nästa föreställning var: ”Faaaen för Sociala Medier”. Vi i publiken som i ganska stor utsträckning representerade den del av befolkningen som i Danmark kallas för grått guld, eller kanske på andra håll bomullsfältet, fick nu snabbt sätta oss in i nya verkligheter via en smartphone som delades ut till var och en av oss. Den var redan inkopplad på den ungerske dansaren Laszlo Fulops FaceBook-konto. Hans envetna försök att locka till sig ”Likes” från den tröga publiken var outtröttliga. Laszlo gör allt han kan komma på för att vi ska gilla honom och stämningen blir allt mer hysterisk. Denna populärkultur-kritiska performance ansluter till den kritik som redan finns idag mot FaceBook om att det finns fara för självskadebeteenden hos de narcissistiskt bekräftelsesökande användarna.
Tidigare har Granhøj Dans undersökts ungdomars interaktion med internet, exempelvis i Love you…..not forever som som finns recenserad på www.danstidningen.se
www.danstidningen.se/2018/04/17/vilset-karlekssokande-ung-man/
Inför den kommande utomhusföreställningen med Asterions Hus mulnade himlen och det så fina soliga brittsommarvädret slog om till kastvindar med lätt duggregn. Det bekymrade varken Asterions Hus, konstnärliga ledare Tilde Knudsen, eller hennes make, skådespelaren och regissören Peter Kirk inför deras speciella trädgårds-version av Romeo och Julia, eller som den heter på danska Romeo og Julie. Den startar med att det bankas ner ett träkors i gräset. Andra Romeor och Julior förbleknar, jämfört med deras tragikomiska och drastiskt nerkortade serie av alternativa versioner. De båda älskade lever genast upp igen, efter att de till följd av diverse förvecklingar fått bita i gräset. Alltsammans gestaltade med fysisk teater när den är som bäst. Det är många expressiva dynamiska lyft och hopp med dessa skådespelare som både agerar dansare och akrobater. Alltsammans ackompanjeras av en loop av Prokofjevs odödliga musik, där Montageux och Capulets pampiga balscen ingår. När den vevas igång på nytt vaknar de båda älskande till liv igen, färdiga för nya förvecklingar i gröngräset med hjälp av rekvisita i form av spetsiga trädgårdsredskap och giftig växtnäring.
Asterons Hus gör gärna omtolkningar av stora klassiska verk, vars fundamentala innehåll tas ner på jorden förvandlad till omedelbar och expressiv fysisk teater.
Jag läser på Asterions Hus hemsida att när Romeo og Julie visas på Teater Møn eller på Teaterøen i Köpenhamn, där de har sin andra spelplats, så ingår en romantisk spaghettimåltid i konceptet. Det borde vara den ultimata showen för alla nyförälskade att gå och se! Men också kul för barnfamiljer med inte alltför små barn. Romeo og Julie rekommenderas från 10 år. Men nu var det ju föreställningsmarathon, och knappt hade vi åtnjutit denna föreställning, som spelades så att regnet upphörde, förrän det var dags för nästa verk av litauiska Seiko Dance Company, med duon Aside skapad av dansarna Niels Claes och Marija Scavinskaite.
De uttrycker ett nollställt och förutsättningslöst men vilset och stundtals vanmäktigt sökande. Dansarna ömsom släpar sig fram eller lutar sig uppgivet mot varandra. De klamrar sig sinsemellan fast, sitter på eller rider framåt. De föses vidare som av en obönhörlig kraft som de båda verkar bjuda ett halvt uppgivet motstånd. Ibland dansar de exakt synkront i samstämmiga rörelser i sina precis likadana röda ärmlösa överdelar med svarta långa trikåer nertill. Handlar det om att hitta sig själv i den ensamma kampen tillsammans? Den elektroakustiska musiken låter ibland som piskslag, ibland som om det kunde vara blippljud från instrument på en rymdstation. Den understryker hur alienerade de två dansarna är i sitt utsatta läge. Det hela är fascinerande skickligt dansat och i hemlandet har dansarna och skaparna av Aside vunnit priser.
Vi får sen en längre paus med välkommet näringsintag, en fantastisk tacosmåltid, med sallader, guacamole och annat gott. Asterions Hus sätt att organisera Teater Møn gör det inte bara till ett hus för teaterupplevelser, men också för kulinariska utsvävningar. Tidigare under dagen har vi redan försetts med såväl en lunch med kallskuret och sallad, som med eftermiddagsfika med hembakat kaffebröd.
Som kvällsföreställning är det dags för en den mest fundamentala mötet i mänsklighetens historia. Vi får följa med Granhøj Dans till paradiset och skapelsens kärna med föreställningen An Adam and an Eve. Skapelseberättelsen som läses på engelska, är från samma tidskapsel som år 1977 skickades ut i den interstellära rymden med rymdsonden Voyager, för att om möjligt i framtiden kunna tolkas av okända civilisationer.
De båda dansare som gestaltar den på vår egen planet, Sofia Pintzou och Mikolaj Karczewski, vaknar upp ur varsin hög av torra bruna löv. Dessa två akrobatiska dansare agerar med liv och lust urtida människor, och det naturliga är ju inte fult. Men deras omedelbara naturlighet rör upp känslor och framför allt är det roligt att se människor agera, dansa nakna och undersöka varandra utan hämningar, ända tills de via en uppsluppen och komisk orgie på äpplen, drabbas de av den stora skammen.
Palle Granhøj ställer frågor om hur vår syn på nakenhet har kunnat förändras så starkt.
I den tidskapsel vi genomlever idag har synen på skam och nakenhet förändrats betydligt, sedan Voyager skickades iväg mot alla planeterna och vidare ut i den interstellära rymden. I varje fall i våra nordligare delar av Europa har nakenheten tidigare inte varit så laddad. Fixeringen vid egna kroppen och ytan har skapat problem bland barnen i omklädningsrummen på skolorna, eller när de ska lära sig att simma. Det är OK att visa upp vissa nakna hudpartier och det får gärna finnas tatueringar på dem. Att visa vilken slags nakenhet som helst är däremot bara möjligt via dataskärmar.
Granhøj dans låter oss se och vistas i samma rum som två helt nakna dansare, deras närvaro är både upprörande och underhållande och inte utan anledning har An Adam and an Eve belönats med årets Reumert 2019. Musiken är av Maria Eshpay, pianisten och skådespelaren som agerade Tjajkovskis hustru i This is not Swan Lake.
Kvällens sista föreställning Mass Effect med den danska gruppen minherandit.dk uppehåller sig också vid filosofiska frågor om vår kropp och hur den agerar tillsammans med andra. Vad är det som får oss att hetsa och dra varandra vidare och agera som en enda kropp bortom uthållighetens gränser? Gruppens dansare består av sju egna performers som inleder den intensiva föreställningen. Sen ansluter ytterligare tjugo tillfälligt engagerade dansare under föreställningens gång. I det här fallet fanns det dansare till hands som agerat i de övriga verk som visades på festivalen. En överväldigande mängd aktörer drog in över scenen för att agera intensiva samfällda uppvärmnings- och workshop-övningar, med en enorm frenesi till ljudet av sportskornas taktfasta stamp mot golvet och flåsande rytmiska andetag. Svetten lackar och till slut åker det ena plagget efter det andra av dansarna och vi har slutligen en hel skock med eller mindre nakna dansare inför oss, en helt överväldigande syn av mänsklig energi på ett och samma ställe, som sänder tankarna till både träningshets och kroppsfixering, samtidigt är dansarna fantastiska och vackra, vi i publiken avslöjar oss som de voyeurer vi är.
Nästa morgon efter den gemensamma frukosten i den stora matsalen, blir det utflykt till Møns berömda kritklippor. Den är inte organiserad, men vi kör dit i olika små grupper, för de ligger inte alls långt bort. De fantastiskt vackra formationerna av vit kalksten störtar brant ner mot sandstranden där Öresunds vågor slår. (Härifrån är det faktiskt närmare till skånska kusten än avståndet mellan Stockholm och Uppsala.)
Men så fortsätter programmet med Asterions Hus kongenala Alice, en soloföreställning med Tilde Knudsen där hon utvecklar ett otroligt samspel med scenografin av konstnären Susan Marshall. Alice kan transformeras i alla möjliga riktningar och kan ta gestalt av alla roller via den kongeniala scenografin och det skickliga fysiska utspelet. Här är det scenografi i klass med Triadisches Ballet av Oscar Schlemmer, men till skillnad från hans figurer, förlorar aldrig Tilde Knudsen rörelsefriheten i sitt spel. Läs mer utförligt om detta fantasifulla, spännande verk på www.danstidningen.se
www.danstidningen.se/2020/10/22/ner-i-det-magiska-kaninhalet-tva-ganger/
Bolero besitter ett så märkligt sug att all världens koreografer inte kan motstå utmaningen. Den blir till en ekokammare eller ett prisma för att framkalla alla slags bilder.
Mats Ek utmanade komiskt musikens ödesdigra sug genom att låta sin gamle bror Niklas lunka fram och tillbaka över den vida stora scenen för att fylla ett badkar med den ena hinken vatten efter den andra alltmedan Parisoperans dansare fyllde luften runtomkring med rytmisk aktivitet. Palle Granhøj behåller istället det gastkramande allvaret och sätter skarpt ljus på det skrämmande mörkret i vår egen politiska verklighet genom att ge konkret gestaltning av rörelsens och musikens makt och övermakt. I slutscenens crescendo spelar åtta cellister från toppen av lika många och tätt och mot publiken uppradade öppna trälådor med var sin instängd dansare. När deras vädjande armar, händer och röster rytmiskt och samfällt mäter ut sitt trängda läge mot oss alla, ekar det av allt från Matrixdystopi till dagens flyktingsituation. Det är stramt, estetiskt och fantastiskt utformat – en omtumlande upplevelse som också inrymmer hopp om nya möjligheter.
Vibeke Werns recension berättar ingående om verket och dess tillkomst tack vare samarbetet med Seiko Dance och Klapeida Cello Quartet:
www.danstidningen.se/2021/05/15/elegant-obstruerad-bolero/
Hur kommer det sig att det finns en fantastisk teater, med flera scenen långt ute på en landet, på en visserligen mycket vacker, men kanske något avlägsen ö?
Det verkar nästan som om Asterions Hus när de för två år sedan grundade Teater Møn hade en föraning om att storstadsbor var på väg att flytta ut på landet och arbeta på distans. Anledningen till att starta en teater här var också att den konstnärliga ledaren för Asterions Hus Tilde Knudsen, har sina rötter här. Tillsammans med maken, skådespelaren och regissören Peter Kirk driver hon Asterions Hus, som gärna spelar klassiska teaterstycken i en koncentrerat fysisk dansteaterstil och vänder sig till människor i alla åldrar. Asterions hus är annars ett namnet på en berättelse av argentinske författaren Jorge Luis Borges, och syftar på labyrinten där tjurmonstret Minotaus höll hus, men Borges berättar legenden ur monstret Minotaurus perspektiv.
Danska Asterions Hus också sedan länge också ett teaterhus kallat Teaterøen i den del av Köpenhamn som kallas för Refshaleøen.
Så väldigt långt från Köpenhamn ligger ändå inte Teater Møn och de som under helgen 16-17 oktober anlände långväga för att ta del av ett intensivt föreställningsprogram, kom bland annat från Köpenhamn som bara ligger ett par timmar bort med tåg till närmaste större stad Vordingborg, och därifrån ytterligare halvannan timmes väg med buss eller bil till Teater Møn på östliga delen av Møn. Teatern håller till i de fina röda tegelbyggnader där tidigare Magleby centralskola höll hus. Här gick det elever i små och blandade årskurser från allra första klass och upp till mellanstadiet. Byggnaderna med klassrum, gymastiksal och skolkök ramar längs tre sidor in gården och mitt på den växer i ring sex vackra lindar. Runtom är det öppet vidsträckta fält med hänförande utsikt, men också en stor underbar trädgård där mängder av dahlior i alla tänkbara färger frodas. De blommade fortfarande för fullt i det saftiga gröngräset vid mitten av oktober. I byggnaderna bor inte bara teaterledningen i den tidigare lärarbostaden, här var det också gott om sovplatser för alla medverkande. I en skolsal som numera är dansstudio var många madrasser utlagda. Det var kanske förutsättningen för att på kort varsel kunna organisera denna ovanliga festival mitt ute på landet.
De röda tegelbyggnaderna innehåller två scener. Den före detta gymnastiksalen har blivit en svartmålad Black Box, där alla ribbstolar och romerska ringar och klätterrep finns kvar, men golvet och fondväggen blivit svart. Föreställningarna pågick mellan denna Black Box och en annan scen i källarnivå med lägre takhöjd kallad Festsalen. Mellan dessa två scener rörde sig publik under hela föreställningshelgen.

Just nu spelar Asterions Hus föreställningen Moon På Teaterøen i Köpenhamn till och med 21 november och på Teater Møn 23- 28 november. Se vidare www.danstidningen.se/wp-admin/post.php?post=16362&action=edit

Se vidare www.asterionshus.com/

Fler Nyheter