Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Svanarna, som borde ha varit pingviner

2020-11-17

Fakta:

Namn: This is not Swan Lake…
Koreografi: Palle Granhøj och de medverkande
Musik: Tjajkovskij. Pianist: Maria Eshpai
Ensemble: Granhøj Dans, Dansare: Sofia Pintzoe, Heli Pippingskold, Mikolaj Karczewski och Laszlo Fulop
Plats: Det Kongelige Teater, Skuespilhuset, København.
» http://www.granhoj.dk

Det Kongelige Teater och Statens Kunstfond har initierat ett nytt samarbete, K:Selekt, som ger fria, oberoende konstnärer och teaterkompanier möjligheter att använda Lille Scene i Det Kongelige Teaters Skuespilhus i Köpenhamn. Med Udviklingsplatformen for Scenekunst som rådgivare och koordinator för K:Selekt, kommer det under 20 veckor om året visas produktioner från den fria scenkonsterna med stöd från Statens Kunstfond.
Det är mycket glädjande att Granhøj Dans finns med på programmet i november, där han presenterar sin senaste föreställning This is not Swan Lake…. En föreställning om längtan och olycklig kärlek, där pingviner och inte svanar på ett både härligt och tragiskt vis utvecklas i musiken ur Tjajkovskijs Svansjön.
Föreställningen utspelar sig på ett mentalsjukhus i Ryssland vid slutet av 1800-talet, där Tjajkovskijs hustru, pianisten Antonina befinner sig, och det är inte svårt att förstå, att hon har pingviner på hjärnan. För hon är övertygad om att svanarna i Svansjön borde ha varit pingviner.
På grund av Tjajkovskijs homosexualitet levde det äkta paret i den verkliga världen bara tillsammans under en ganska kort tid, och äktenskapet var från Tjajkovskijs sida ett proformaäktendksp. Men Antonina var stormande förälskad i Tjajkovskij, och i föreställningen upplever vi hendes eviga längtan efter honom. Som Palle Granhøj själv uttrycker, ”är hon känslomässigt lika handikappad som en pingvin, som med armarna sträcker sig efter kärleken”. Mot slutet av den bildrika föreställningen ser vi just dansaren Sofia Pintzoe, stå med armarna vinklade, så att att hon ser ut som en blandning av en vingklippt fågel och en amputerad människa.
Ännu ett scoop för Granhøj-föreställningen är att den fantastiska ryska pianisten Maria Eshpai finns med live på scenen. Denna gång i rollen som den psykiskt sjuka Antonina, som på hospitalet har smugit sig in ett rum med en flygel. Här spelar hon inte bara utdrag av Tjajkovskijs musik ur Svansjön med engagemang, känsla och poesi, men uttrycker sig också verbalt både på ryska och engelska om Antoninas frustrationer, längtan och tankar. Bland annat berättar hon tragikomiskt, att hon känner sig som en pingvin i själen, och att Tjajkovskij är hennes pingvin.
Alla fyra dansarna, Sofia Pintzoe, Heli Pippingskold, Mikolaj Karczewski och Laszlo Fulop, är likadant klädda med svart nederdel, svart armlös blus och pingvinmask på huvudet. Likaså hopplöst som det är för prins Siegfried och den vita svanen i Svansjön eller för Tjajkovskij och Antoninia att förenas i en kyss, likaså hopplöst upplever vi, det är för två pingviner med långa näbbar att kyssa varandra.
Kanske som en komisk antydning till kåren i Svansjön, där det förväntas, att svanarna dansar helt synkront, ser vi, hur en av pingvinerna har svårt att följa gruppen. Eller kanske det är det en bild av hur Tjajkovkij, har fallit utanför 1800-tals-samhällets normer. Senere ser vi i en fin scenbild en hel grupp pingviner, när de fyra dansarna får selskab av skyltdockor utklädda till pingviner.
Till musiken från den välkända pas de quatre i Svansjön är de fyra dans-pingvinerna på rad begränsade till att bara kunna vricka iväg på sina bara fötter.
Men hela föreställningen igenom gör dansarna riktigt fina rörelser med armarna, som både darrar och fladdrar som pingvinvingar. Den enkla belysningen är mycket fin – speciellt vid föreställningens början, där en dansares armar transformeras från långa svanarmar till pingvinvingar med fokus på de vibrerande händerna.
Tristessen är stor, när Antonina efter att ha spelat svantemat för sista gången med tvångströjan hängande på axlarna blir förd iväg från sitt drömrum vid flygeln av en skötare i form av dansaren Laszlo Fulop.
This is not Swan Lake.. är med sin utgångspunkt i det universum som kan kopplas till världens mest berömda balett och med Palle Granhøjs vanliga glimten i ögat och användning av obstruktionsteknik som formulerar om en rörelse med hjälp av yttre förhinder. Det är en rörande och fantastiskt musikalisk dansföreställning om demoner, olycklig kärlek och tragiska öden.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser