Ner i det magiska kaninhålet två gånger

Teater Asterions Hus, som numera både håller till på Teaterøen i København och på Møn, den danska ö som ligger vid Sydsjælland, producerade under våren 2020 Alice i eventyrland (Alice i underlandet) som en soloforeställning för barn i åldrarna 5-10 år. På grund av corona blev den planerade premiären på Teaterøen i april inställd. I gengäld gjorde Asterions Hus en livestreaming av föreställningen på Facebook från deras nya Teater Møn i maj, innan de kunde hålla en fysisk premiär på samma plats i juli.
Den 20 oktober kunde Alice i eventyrland äntligen få sin köpenhamnspremiär på Teaterøen. Inte bara i form av den ursprungliga versionen för barn, men också i en ny med vuxna som målgrupp. Två versioner som egentligen inte skiljer sig så mycket från varandra. I bägge versionerna är det den konstnärliga ledaren av Asterions Hus, dansaren och performern Tilde Knudsen, som helt fritt efter Lewis Carrolls berömda berättelse skapar sköna och fantasifulla förvandlingsbilder på scenen.
Undertecknad startade med att se den 40 minuter långa barnversionen på Teaterøen på förmiddagen tillsammans med en nyfiken publik ur den unga målgruppen. Redan innan föreställningen gick i gång, fanns det frågor till Tilde Knudsen, som stod beredd på scenen, och efter föreställningen var det fin dialog om bland annat kostymer och rekvisita, som är väldigt viktiga medspelare i föreställningen. Faktiskt föds verkligen Alice i eventyrland direkt ut ur kostymerna.
Susan Marshall, som både bor i England och Italien, har kreerat de magiska föränderliga och delbara vita kostymerna, som Tilde Knudsen hela tiden tar av och på ovanpå sin svarta dräkt. Alla har de den egenskapen att de både kan vara platta tvådimensionella geometriska figurer och tredimensionella former som exempelvis en lös arm eller ett krinolinskört som kan tryckas ihop till en platt cirkel.
Inte bara de geometriskt formade kostymerna sänder tankarna till Bauhaus-skolan och Oskar Schlemmer. Det gör också föreställningens olika runda, trekantiga och fyrkantiga pappersbitar som viks fantasifullt och kan bli till kaninöron, snygga hattar, vingar, kungakronor, påvehatt och mycket mer. Skojigt används en loppa (den klassiska vikta papperleksaken) till att bli ett katthuvud, medan långa böjliga ventilationsslangar bland annat kan bli till en kattsvans.
Tilde Knudsen är härlig, både som hoppande kanin och lång flexibel kålmask som böljar iväg på golvet. När hon äter en bit godis, ser vi henne både växa sig väldigt lång och bli till en pytte liten trasdocka. Med runda byttor både på händer och fötter ser vi henne dansa en ytterst dynamisk dans till Klaus Risagers väldigt varierande och effektiva musik och det är fint flyt i mimiken under den snabba förvandlingsdansen. Det är faktiskt i högre grad själva förvandlingarna än den egentliga berättelsen, som skapar föreställningens magi. Regissören heter Peter Kirk.
Detsamma gäller även för den 10-15 minuter längre versionen för vuxna, som undertecknade såg på premiären på Teaterøen samma kväll. Medan det i stort sett bara sägs ”Ät mig” i barnversionen, är det lite mer tal i vuxenversionen. Bland annat säger Alice: Jag vet vem jag var när jag gick upp i morse, men jag tror väl att jag har förvandlat mig många gånger sedan dess.” De övriga kompletterande och småabsurda texterna skulle verkligen också barn kunna uppskatta.
Ett lite psykedeliskt absurt inslag om att vara stor och liten, när man ser Tilde Knudsen i sensuell dans, visar självklart en vuxen-tolkning av Alice-historien som en LSD-trip, men tillför inte något speciellt intressant till föreställningen. Det gör inte heller ett inslag med rök och damm, som sänder tankarna till häxbryggden i Sylfiden. För det är först och främst Tilde Knudsens transformationer och skuggbilder i de fantastiska kostymerna ledsagade av Klaus Risagers musik, som fascinerar och skapar magi i båda versionerna av Alice i eventyrland. För undertecknad blev barnversionen faktiskt den mest helstöpta upplevelsen.

Vibeke Wern