Psykoterapi med pingviner

Det är en välkänd historia, att äktenskapet mellan Pjotr Tjajkovskij och Antonina Miljukova inte var lyckligt. Att den ryska kompositörens liv inte formade sig särskilt lyckligt är också känt, men att Antonina Miljukova lades in på – vad man den gången kallade – ett sinnessjukhus är ganska nya fakta. Palle Granhøj vill i sin performance This is not Swan Lake titta närmare på hennes öde, och det verkar vid första anblicken som en god ide med ett uppfriskande nytt perspektiv, men resultatet är dessvärre inte så spännande.
Vi får möta Antonina Miljukova, när hon en natt har sluppit ut ur tvångströjan och hittat in i ett rum, där det står en stor flygel. Hon sätter sig vid tangenterne och börjar spela kända stycken ur Tjajkovskijs odödliga balettmusik till Svansjön. Antonina Miljukova är arg och bitter, men mer får vi inte riktigt veta om henne, därför etableras det heller ingen känslomässig förbindelse mellan henne och publiken. Hendes historia blir således från första början ovidkommande och likgiltig för oss.
I sitt förvirrade sinnestillstånd anser Antonina Miljukova, att den vackra musiken bättre passar för pingviner än svanar. Och ut ur scenens mörker väller något som nästar är en alltför förutsägbar bild av hennes dunkla sinne, fyra pingviner som börjar dansa. Pingviner är söta, duktiga simmare och bra på att gå, men himlastormande elegans är kanske inte det första man förbinder dessa icke-flygande fåglar med. Så Antonina Miljukova tänker inte logiskt eller rationellt, men kanske handlar det också mer om, att hon inte kan koppla ihop de härliga svanballerinorna med sin exman. Pingvinerna lyssnar till musiken, iakttar varandra och långsamt lär de sig dansa, men bedårande vackert och graciöst blir det aldrig. Pingvinerna är fortsatt klunsiga och malplacerade på dansgolvet, kanske som Antonina Miljukova kände sig i äktenskapet med Tjajkovskij.
De fyra dansarna är utklädda som pingviner och liknar på så sätt figurerna ur Sesam Strasse eller Muppet Show, och det är ett problem för föreställningen, för att det gör att vi inte heller kan etablere emotionella kopplingar till dem. Vi blir inte engagerade i berättelsen. Dansstegen gör heller inte saken bättre, de är triviale som en amatörshow i ett köpcentrum. Och den konstant mörka scenen verkar rentav sömnframkallande när det dessutom händer så lite i föreställningen. Pianisten Maria Eshpay spelar Antonina Miljukova och hennes pianomusik är nog det bästa i hela föreställningen. Livemusik är ju en bristvara i dessa Coronatider.

Torben Kastrup