Från våghalsighet till flygande flykt

Pontus Lidbergs nya verk Ikaros är inte bara den sista delen i hans trilogi för Dansk Danseteater, inspirerad av liminala väsen (det vill säga varelser som är till hälften människa och hälften djur) i den grekiska mytologin. Det är også Pontus Lidbergs sista verk för Dansk Danseteater, medan han ännu är konstnärlig ledare för kompaniet. Till våren avslutas Pontus Lidbergs kontrakt med Dansk Danseteater, som började 2018, och redan vid årsskiftet kommer en ny konstnärlig ledare anställas. Vem den nya konstnärliga ledaren kommer att bli har i skrivande stund ännu inte avgjorts.
De två första delarna av Pontus Lidbergs trilogi, den sinnliga Sirene (2018) och den högteknologiska Kentaur (2020), tog sin utgångspunkt i myter om liminala varelser, som är till hälften människa och hälften djur. Ikaros är i gengäld inspirerad av en ung man, som dör som ett liminalt väsen, när han, utrustad med vingar, inte lyckades att flyga iväg från sitt fångenskap på Kreta, för att han flög alltför nära solen, så att vaxet som höll ihop fjädrarna i hans vingar smälte.
Ikaros startar mycket fint med en organisk duo mellem den snälla hantverkaren Daidalos och hans son Ikaros gestaltade av respektive Stefanos Bizas och Bradley Waller. Det är två skickliga dansare som även dansar en intensiv duo, innan Stefanos Bizas klär på Bradley Waller de fågelliknande vingarna, som han under hela föreställningen uppe på scenen men lite vid sidan av, har arbetat med att iordningställa. Den vackra slutscenen visar hur solens röda ljus skiner genom Ikaros vinger, innan han störtar i döden.
Men vi ska ju alla dö, som vi hör dansarna säga i en talad sekvens. Och det är just inte slutresultatet, men modet, initiativet och uppfinningsrikedomen i processen med bygget av vingarna och att försöka flyga som Pontus Lidberg vill fokusera på i ”Ikaros”. Tidstypiskt önskar även Lidberg att undersöka myten med en queer blick. Så Bizas och Wallers ska i ljuset av detta snarare än far och son ses som två män, som i ömsesidig förälskelse vill ge varandra luft under vingarna.
I Ikaros refererar Pontus Lidberg även till andra grekiska myter, som är relaterade till Ikaros-historien, på samma sätt som vi ser och hör referenser till både sirener och kentaurer från trilogins första delar. Allt är dock långt ifrån lysande klart dramaturgiskt, och det behövs talade repliker när Theseus, Fedra, Ariadne och Hippolytos blir indragla i den bildrika föreställningen.
När åtta dansare samlas i en tät ring, är det kanske en bild av labyrinten på Kreta, som Ikaros försöker undkomma, och vi upplever samfälld ångest, när alla dansarna håller händerna framför ansiktet.
Precis som i Sirene används ett tygstycke effektivt för att illustrera ett seglande skepp och som i ett böljande hav rullar dansarna iväg över golvet. Det är både något av lockande siren, härskarinnan, Zizi Jeanmaire och Carmen över den raffinerade Jessica Lyall, när hon i chick svart baddräkt dansar en duo med Bradley Waller, som hon både ger bloss av sin cigarrett och spärrar av vägen för. Men i likhet med den listiga Carmen måste hon dö. Den milda Kristin Bjerkestrand står efter sin seglats och duo med Waller övergiven och ensam kvar.
Det är på en och samma gång humoristiskt och bombastiskt, när Pontus Lidberg sänder en hälsning till Kentaur och prins Hippolytos genom att låta dansarna spankulera som hästar ackompanjerade av hestevrinsk och samtidigt låter en stämma komma med undrande frågor och påståenden på engelska som till exempel ”Vad är det som pågår här?”, ”Min mor är en hästälskande amazon”, ”Varför blir jag förälskad i ouppnåeliga homosexuella män?”.
Frigjord från både flocken av män och kvinnor är det vackert att se Bradley Waller och Stefanos Bizas i den avslutande duon. Det är inte minst dessa olika duos som är bäst hela koreografin igenom, vilka så karakteristiskt för Pontus Lidberg bjuder på en del upprepningar. Men det är både ett härligt organisk flow och en god rörelsekvalitet hos de sammanlagt tio skickliga dansarna.
Stefan Levin har med bland annat gitarr, stråkar och elektronik komponerat den mycket stämningsfulla och bildrika musiken. Raphael Frisen-Vænge Solholm har designat det effektfulla ljuset i det kala blå-grå scenrummet med danserna i Rachel Quarmbys enkla denim-inspirerade kostymer.
Tillsammans med Sirene hör Ikaros till de bästa sceniska verk som Pontus Lidberg har skapat för Dansk Danseteater i hans på många sätt vanskliga tid som konstnärlig ledare. Nu väntar vi med spänning på vem som framöver kommer att ge Dansk Danseteater ny inspiration och luft under vingarna, så kompaniet som har statsunderstöd enligt Finansloven men även blir till Danmarks riktiga flaggskepp inom modern dans i Danmark.

Vibeke Wern

Läs recensioner av Sirene och Kentaur här:
www.danstidningen.se/2022/03/22/sinnlig-siren-dans/

www.danstidningen.se/2021/10/24/dans-styrd-av-artificiell-intelligens/

xxxxxxxxx

Vovemod til flyvende flugt

Namn: ”Ikaros”. Koreograf og instruktør: Pontus Lidberg. Komponist: Stefan Levin. Scenografi og lysdesign: Raphael Frisenvænge Solholm. Kostumedesign: Rachel Quarmby. Dramaturg: Adrian Guo Silver. Ensemble: Dansk Danseteater. Plats: Skuespillhuset, Store Scene, København.

Pontus Lidbergs nye værk ”Ikaros” er ikke bare sidste del af hans trilogi til Dansk Danseteater, inspireret af liminale væsener (det vil sige væsener, der er halvt menneske og halvt dyr) i den græske mytologi. Det er også Pontus Lidbergs sidste værk til Dansk Danseteater, mens han endnu er kunstnerisk leder af kompagniet. For til foråret udløber Pontus Lidbergs kontrakt med Dansk Danseteater, der startede i 2018, og allerede fra årsskiftet vil en ny kunstnerisk leder blive ansat. Hvem, den nye kunstneriske leder bliver, er i skrivende stund endnu ikke afgjort.
De to første dele af Pontus Lidbergs trilogi, den sanselige ”Sirene” (2018) og den højteknologiske ”Kentaur” (2020), tog udgangspunkt i myter om liminale væsener, der er født som halvt menneske, halvt dyr. ”Ikaros” er til gengæld inspireret af en ung mand, der dør som liminal-væsen, når han, udstyret med vinger, ikke lykkes med at flygte bort fra sit fangenskab på Kreta, fordi han flyver for tæt på solen, så voksen i vingekonstruktionen smelter.
Meget fint starter ”Ikaros” med en organisk duo mellem den snilde håndværker Daidalos og hans søn Ikaros i skikkelse af henholdsvis Stefanos Bizas og Bradley Waller. To dygtige dansere, der også i slutningen af forestillingen danser intens duo, inden Stefanos Bizas iklæder Bradley Waller de fuglelignende vinger, som han gennem hele forestillingen ude i siden af scenen har arbejdet på at fremstille. Og det er et meget smukt slutbillede, når solens røde lys skinner gennem Ikaros’ vinger, inden han styrter i døden.
Men vi skal jo alle dø, som vi hører danserne sige i en talesekvens. Og det er netop ikke slutresultatet, men vovemod, initiativ og opfindsomhed i processen med at bygge vinger og prøve at flyve, som Pontus Lidberg ønsker at fokusere på i ”Ikaros”. Meget tidstypisk ønsker Lidberg også at anskue myten med et ”queer”-blik. Så Bizas og Wallers skal i det lys snarere end far/søn ses som to mænd, der i kærlighed ønsker at give hinanden luft under vingerne.
I ”Ikaros” refererer Pontus Lidberg også til andre græske myter, der er relateret til Ikaros-historien, ligesom vi ser og hører referencer til både sirener og kentaurer som en hilsen til trilogiens første dele. Alt står dog langt fra lysende klart dramaturgisk, og der må tages tale i brug, når Theseus, Fædra, Ariadne og Hippolytos bliver inddraget i den billedrige dansefortælling.
Når otte dansere samles i tæt ring, er det måske et billede på labyrinten på Kreta, som Ikaros søger at undslippe, og vi oplever en kollektiv angst, når danserne holder hænderne op foran ansigtet.
Ligesom i ”Sirene” bruges et stykke stof effektfuldt til at illudere sejlskib, og som et bølgende hav triller danserne hen over gulvet. Der er både noget lokkende sirene, herskerinde, Zizi Jeanmaire og Carmen over den raffinerede Jessica Lyall, når hun i chik sort badedragt danser duo med Bradley Waller, som hun både giver et hiv af sin cigaret og spænder ben for. Men ligesom den listige Carmen må hun dø. Og den blide Kristin Bjerkestrand står efter sin sejlads og duo med Waller efterladt og alene tilbage.
Det er på én gang humoristisk og bombastisk, når Pontus Lidberg sender en hilsen til ”Kentaur” og kongesønnen Hippolytos ved at lade danserne spankulere som heste akkompagneret af hestevrinsk og samtidig lader en stemme komme med refleksive spørgsmål og udsagn på engelsk som f.eks. ”Hvad foregår der her?”, ”Min mor er en hesteelskende amazone”, ”Hvorfor bliver jeg forelsket i uopnåelige homoseksuelle mænd?”.
Frigjort fra både menneskeflok og kvinder er det smukt at se Bradley Waller og Stefanos Bizas i den afsluttende duo. Og ikke mindst duoerne fungerer godt gennem koreografien, der karakteristisk for Pontus Lidberg byder på en del gentagelser. Men der er både et dejligt organisk flow og en god bevægelseskvalitet hos de i alt ti dygtige dansere.
Stefan Levin har med bl.a. guitar, strygere og elektronik komponeret den meget stemningsfulde og billedskabende musik. Raphael Frisen-Vænge Solholm har designet det effektfulde lys i det helt enkle blå-grå scenerum med danserne i Rachel Quarmbys enkle denim-inspirerede kostumer.
Sammen med ”Sirene” hører ”Ikaros” til de bedste sceneværker Pontus Lidberg har skabt til Dansk Danseteater i hans på mange måder vanskelige periode som kunstnerisk leder. Nu vil vi med spænding afvente, hvem der fremover skal give Dansk Danseteater ny inspiration og luft under vingerne, så kompagniet, der er på Finansloven og er Danmarks største moderne kompagni, vil vise sig som et ægte flagskib for moderne dans i Danmark.

Vibeke Wern