Sinnlig siren-dans

Det finns många instängda och undertryckta känslor på spel Pontus Lidbergs mycket fascinerande, musikaliska och ytterst lyckade verk Sirene, som också är fyllt av längtan, passion och begär. Verket som fick sin världspremiär, 2018 på Festival Oriente Occidente i den norditalienska byn Rovereto, är som titeln antyder inspirerad av en strof ur Homers Odysséen om de mytologiska kvinnovarelserna, sirenerna, som med sin sång lockar sjömän att kasta sig i havet.
Sirene har redan turnerat omkring i världen och vann Villanueva-priset för bästa utländska föreställning i Havana på Cuba 2018. Efter diverse förseningar på grund av corona-pandemin, fick Dansk Danseteater äntligen hålla köpenhamnspremiär på Sirene den 19 mars på Teater Republique.
Väldigt flott är den inledande bilden med en kvinna i grön kjol, som ligger helt nere under vattnet i en stor genomskinlig vattenbassäng. En kvinnlig siren eller en symbol på de undertryckta känslor och drifter, som snart kommer upp på ytan.
Till ljudet av blåsande vind och brusande hav gör fem kostymklädda män och en enda med naken överkropp sin entré. Upprepade gånger går de rakt fram på scenen och rullar tillbaka nere på golvet som en bild på havets rörelser, och upprepningarna sänder tankarna till Sisyfos-myten.
När kvinnan gestaltad av den vackra Merete Hersvik har stigit upp upp ur vattenbassängen, möter hon i en mjuk och öm duo med mannen med naken överkropp alias Bradley Waller till tonerna av Schuberts pianosonat nr. 18. Här finns famntag och försiktiga lyft, men också små sparkar från henne mot honom, som antyder en maktposition.
I små fina solon presenteras vi för de fem andra männen (Julien Guillemard, Edward Pearce, Stafanos Bizas, Lukas Hartvig-Møller och Lucas M. Threefoot), som avslutas med att var och en av dem drömmande famnar ut i luften efter en partner till sin dans.
Iförd en kostym som liknar männen återvänder Merete Hersviki expressiv solodans, som väl just ska understryka både de feminina och maskuline sidor, som alla människor inrymmer. Vi ser ångesten inta männens kroppar, men i ett kort klip till och med cabaret-inspirerad munter dans, som ska täcka över ångesten och de underliggande känslorna.
Till häftiga trumrytmer gör männen ryck i överkroppen och stampar dynamiskt i golvet, mens de på omväxlande bär grismasker och symboliserar ett pyrande begär. En sekvens, som är inspirerad av Odysseus besök hos trollkvinnan Kirke, som forvandler Odysseus’ män till svin.
Mycket fint blandar sig Stefan Levins elektroniska musik och realljud med Schuberts pianomusik, som två världar som smälter ihop, när männen fångar kvinnan och släpper begär och urkrafter lösa i bland annat slagsmål.
Men i den sista delen av föreställningen vänder männens begär och drifter sig mer och mer mot varandra, och här är det mycket fina och följsamma manliga duon med en glimt av valssteg samt smekningar och kyssar, som verkar förlösa männen. Till slut är det Bradley Waller och inte Merete Hersvik, som ligger i vattenbassängen som siren.
Hela föreställningen är mycket enkelt och vackert iscensatt med flott ljusdesign och effektfullt bruk av ett stycke tyg, som både kan syfta till skeppssegel och användas till videoprojektion, när männen kommer till ön Aiaia, där trollkvinnan Kirke råder.
Koreografin är genomgående präglad av ett mycket organiskt flow, och inte bara Merete Hersvik och Bradley Waller, men även de fem manliga dansarna omkring dem är excellenta. ”Sirene” är hitintills det bästa scenkonstverk jag har sett av Pontus Lidberg.

Vibeke Wern