Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 04 december 2021

Dans styrd av artificiell intelligens

2021-10-24

Fakta:

Namn: Kentaur
Koreografi: Pontus Lidberg
Regissör: Dramaturg: Adrian Guo Silver
Musik: Franz Schubert, Ryoji Ikeda, Giacomo Puccini
Ensemble: Dansk Danseteater, Artificiell intelligens utvecklad av: Cecilie Waagner Falkenstrøm, Ljud- och videodesign: Ryoji Ikeda, Dataprogrammering för bilder: Tomonaga Tokuyama, Ljusdesign: Raphael Frisenvænge Solholm, Scenografi: Raphael Frisenvænge Solholm, Kostymdesign: Rachel Quarmby-Spadaccini.
Plats: Skuespilhusets Store Scene, Köpenhamn.
» https://kglteater.dk/det-sker/sason-20212022/ballet/kentaur-ddtVibeke

Dansk Danseteater firade den 22 oktober sitt 40-års jubileum med Danmarkspremiär på Pontus Lidbergs Kentaur. En högteknologisk dansföreställning, där artificiell intelligens interagerar med de nio danserna live på scenen.
Kentaur, som är en samproduktion mellan Dansk Danseteater, Oriente Occidente Dansefestival i Rovereto, Théâtre National de Chaillot i Paris och Det Kongelige Teater i Köpenhamn, skulle ursprungligen ha haft världspremiär på Skuespilhuset i København i maj 2020. Men på grund av corona-nerstängningen ledde det istället till att världspremiären ägde rum på dansfestivalen Oriente Occidente i Italien i september 2020.
Dessförinnan kunde man ändå få se utdrag ur Kentaur på Tivolis Koncertsal under festivalen In Motion, där koreografen och konstnärliga ledaren av Dansk Danseteater, Pontus Lidberg, tillsammans med forskaren i artificiell intelligens, Cecilie Waagner Falkenstrøm, berättade om sitt arbete med föreställningen.
Titeln Kentaur syftar inte bara på fabeldjuret (till hälften människa och hälften häst) i den grekiska mytologin, men även på en modern datateknisk hybrid mellan mänsklig och artificiell intelligens, som kallas för kentaur. Föreställningen vill just undersöka vilka etiska dilemman och mänskliga förluster som kan uppstå vid användningen av artificiell intelligens och målinriktade algoritmer.
I Kentaur kan den artificiella intelligensen manipulera, koreografera och diktera föreställningens förlopp på scenen, som när det gäller några parametrar varierar från föreställning till föreställning. Tillsammans med de nio dansarna från Dansk Danseteater manifesterar den artificiella intelligensen sig bland annat med omväxlande en mans- eller kvinnoröst som dikterar dansarnas rörelser i rummet och simulerar intentioner, känslor och samvete. Genom kännedom om insamlade personliga data om dansarna från bland annat Facebook kan även den artificiella intelligensen på gott och ont exponera dansarna känslomässigt. Stämman upplyser oss till exempel om vem som är mest följsam eller mest melankolsk med mera.
I den inledande delen, där dansarna är utrustade med sensorer, som registrerar deras precisa placering i tid och rum, dirigerar stämman runt dansarna likt schackpjäser i ett koordinatsystem. Rörelserna i rummet kan följas på digitala skärmar på scenens bakre skärm och ackompanjeras av Ryoji Ikedas välkomponerade elektroniska kontinuum av toner.
I denna inledande del får vi en visuell rätt överskådlig demonstration av teknologien i samspel med dansarna, men inte någon stor estetisk dansupplevelse. För de enskilda dansarnas rörelser är inte speciellt intressanta i denna teknologiskt dominerade sekvens.
Som stämman inledningsvis upplyser oss om, har den artificiella intelligensen blivit inmatad med alla de grekiska tragedierna samt en rad verk av västerländska filosofer. Dessa texter ser vi i det följande avsnittet i dekonstruerade bitar glida över den bakre skärmen. Med inspiration av texterna dirigerar stämman nu dansarna till att bland annat buga sig dystert tillsammans, och utföra rörelser som om de (precis som en grekisk kentaur) skjuter med pil och båge, lägga sig på golvet eller gruppera sig i par och utföra enkla danssteg. I detta scenario är det mer av dynamik och rörelsemässiga variationer, men dessa påminner dock lite om en dramaövning.
Det blir mer känslosamt på scenen, efter Edward Pearce har blivit avklädd alla kläder och likt en annan Adonis poserar naken med ryggen mot publiken, medan andra dansare, utan instruktioner från stämman, dansar pardans till tonerna av Schuberts romantiska pianomusik.
Men även om dansen utan stämmans instruktioner får en annan följsamhet, är den präglad av väldigt många upprepningar. Även när nya rörelsefraser tillkommer, ackompanjerat av sprakande elektronmusik och skiftande ljus, som ganska flott växlar mellan att kasta ljus på dansarne och att göra dem till siluetter.
En höjdpunkt är den efterföljande sekvens, där Bradley Wallers först dansar med en osynlig partner (den artificiella intelligensen) og sedan på order från stämman poserar som diverse kända klassiska statyer, innan han börjar ignorera stämman och utvecklar ett flott expressivt solo till romantisk musik av Schubert och Puccini. Den frigjorda dansen till den klassiska musiken känns helt förlösande efter den alienerande stämningen i de tidigare delarna av Kentaur.
”Bara för att något är osynligt, betyder det inte att det inte finns,” säger stämman som upptakt till den avslutande delen, där Bradley Wallers med förbundna ögon blir styrd omkring bland de andra dansarna i scenrummet av stämman. Kanske är denna avslutande delen en påminnelse om, att artificiell intelligens redan är osynligt och har en styrande närvaro över allt i våra liv fylld med modern teknologi. Och den knappt timslånga ”Kentaur” ändar i ett kaos av rörelser, samtidigt som koder, tecken och algoritmer i det närmaste regnar ner över bakskärmen.
Pontus Lidberg har helt klart fått fatt på ett högaktuellt tema i Kentaur, som både är ett teknologiskt nyskapande och väl uttänkt verk. Först och främst visar Kentaur artificiell intelligens som ett verktyg, som kan öppna för nya möjligheter inom scenkonsten. Men ”Kentaur” är inte något helstöpt verk, och som åskådare saknar man inte minst koreografisk långt mer interessanta utmaningar till de skickliga dansarna i Dansk Danseteater. Men kanske är just enkelheten i koreografin en premiss för arbetet med artificiell på detta tidiga stadium.
Dagen före Köpenhamnspremiären på Kentaur var Pontus Lidberg och Cecilie Waagner Falkenstrøm i London, där de på Barbican Arts Centre erhöll det prestigefulla internationella priset för högteknologisk konst The Lumen Prize för sitt arbete med att förena artificiell intelligens och modern dans.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser