Bournonville och Kim Kardashian

Det Kongelige Teater i Köpenhamn har en balettmästare som har fått 48 miljoner danska kronor från Aage och Johanne Louis-Hansen och Augustinusfonden för att marknadsföra balettskaparen August Bournonville. I en intervju säger hon av den anledningen att: ”Det handlar om att göra honom till en nutida Kardashian; ett namn som hela världen känner till.”

Hur ytlig får den nationella balettens högsta ledning lov att vara? Jämförelsen rimmar skriande illa: Bournonville, en koreograf och balettmästare som var engagerad i sin konst och i sin tids politik, som hade ett socialt engagemang och som ville göra baletten till en högt respekterad konstform. Som ville förbättra dansösernas status från demi-mondes till teaterarbetande – och som skapade baletter som borde omhuldas som ett nationellt kulturarv. Han som diktade i balett så som H.C. Andersen skrev sagor, jämförs med en kvinna som knappt kan längre kallas förmänniska, vars berömmelse kommer av att ha opererat om sin stora rumpa och sitt ansikte som modellerats intill det groteska.

Det är svårt att inse att man skulle kunna hoppa i galnare tunna när man argumenterar för att Bournonville tillhör ”bland de allra viktigaste” i Danskt kulturarv, till vilka Amy Watson räknar Karen Blixen, Hammershøi och H.C. Andersen. Som balettmästare sedan Nikolaj Hübbes avsked har hon gjort några inte särskilt övertygande försök att sätta Bournonville på kartan i det danska medvetandet. Så kallade ”Bournonville-ambassadörer” såsom Alexander Stæger och Rose Gad har utsetts. Det är dansare utan särskild känsla för eller med djupgående kunskap om denna mästare.  Att Stæger inte har någon förståelse för nyanserna och andan i Bournonville visare sig tydligt i de billiga effekter med vilka han hade pepprat Jockeydansen för två dansare med.

Balettsäsongen på Det Kongelige Teater inleddes den 29 augusti på den så kallade ”Gamle Scene”. Amy Watson intog scenen, efter det gravallvarliga preludiet  av J.P.E. Hartmann till den ”gammelnordiska” baletten Thrymskviden, och höll ett knappt förståeligt tal på haltande danska. Av detta förstod man att Bournonville under de följande säsongerna skulle inleda balettens föreställningar varje höst med en varierande samling verk ned överskriften Til glæden (Till glädjen). Som Amy Watson citeras i intervjun menade hon ”att den glädje som är så typisk för Bournonville är något som en modern publik kan behöva.”

Detta kan antingen vara ett mycket djupt uttalande i en ond tid, eller ett mycket ytligt sådant.

Hur gestaltades då glädjen i det första av dessa säsongsförspel? Minst sagt inte övertygande. – Det skulle ha varit intressant att försöka att sätta upp utdrag ur baletten Thrymskviden, så att kunskapen fördjupades om Bournonville, som för närvarande nästan bara är känd för en större publik som skapare av baletterna Sylfiden och Napoli. Hans hjärta klappade för det nationella, mytologiska baletter och fosterlandshistoriska hjältar. Men dessa verk är helt döda idag, precis som det inte var  upplysande för ytterligare kännedom om den orientaliserande Bournonville att ge oss en vacker, men tam, pas-de-deux ur baletten Abdallah. Helt utan sammanhang fick den orientaliska förpackningen ingen effekt.

Vid slutet av första halvan av Til glæden år 2026 gavs det föga charmiga, dåligt repeterade och inte tillräckligt polerade divertissementet för ett antal manliga dansare (av vilka inte samtliga blev nämnda vid namn i balettens program), som Nikolaj Hübbe och Dinna Bjørn har satt ihop under titeln 2 augusti 2020 till musik av Niels W. Gade i orkestrering av David Levi. Dansarna var iförda mörka dräkter à la träningskläder designade av Kristoffer Sakurai, och glädjen infann sig inte, eftersom det naturliga flödet saknades, såväl i koreografin som hos de enskilda dansarna.

År 2010 skapade den före detta Bournonville-dansaren Thomas Lund en betydligt bättre, och mer inkännande balett baserad på hans djupa kännedom om de så kallade ”skolor”, ett slags dagligt träningsprogram med steg från baletter och övningar. Bournonville-variationer löd titeln på denna föreställning, som även den endast var för manliga dansare . Thomas Lunds lilla mästerverk skulle ha varit ett mycket bättre bud för att visa på Bournonville som mästaren inom mansdans – han visade på en helt annan typ av dans än den ballerina-hyllande, som kom att dominera den globala synen. Bournonville gav alltid utmärkande roller till manliga dansare, och Den Kongelige Ballet, med sin betydande repertoar av hans verk, kläckte därför konstnärer som Erik Bruhn, Henning Kronstam, Peter Schaufuss och Frank Andersen, som gjorde sig gällande överallt i världen där klassisk balett dansades.

Sylfiden, som utgjorde den andra halvan av programmet Til glæden, är den mest kända av Bournonvilles bevarade baletter.

Desvärre visades den nu i  Nikolaj Hübbe version, som slukas av scenografien. Det finns helt enkelt för mycket textil i vägen, långa brokiga gardiner, fondridåer i pastellfärger som understryker den nyare sortens fascination för begreppet ”cute”, likt sockervadd (Anja Vang Kragh och Mia Steensgaard) i gulliga kostymer. Allt detta utanverk grumlar blicken, så att det blir svårt att följa dans och mim. Handlingen tar sin utgångspunkt hos Effie, som är James fästmö, och hennes skotska familj som har kommit upp sig socialt och bor på en herrgård, där interiören är hämtad som från en tv-serie eller kolorerad veckopress. Anda aktens skogsscen är helt i avsaknad av magi och sylfiderna fullkomligt tama.

All magi har dränerats från den här uppsättningen av Sylfiden, iscensatt av bl.a. Rose Gad, där titelrollsinnehavaren är köttsligt käck (Stephanie Chen Gundorph), James (den vackert dansande Jón Axel Fransson) förvirrad och lite fjollig och häxan Madge i Astrid Elsbos gestaltning en hippie i 1960-tals stil och mycket avklädd. Psykologiskt betonas hennes kärlek till James som hon kysser, med ett slutligt uppsåt att hon vill ha sin hämnd, men att det hela leder till olycka, när hon hämnas på James men inte lyckas besitta honom. Madge blir berövad sin triumf.

Så vi kunde heller inte tillägna oss Amy Watsons Bournonville-glädje via Sylfidens avslutning. Det var mycket bättre att se baletten ”Sylfiden” på Pantomimeteatret, där den Bournonville-danser, som senast berört åskådarna i hans baletter, Gudrun Bojesen hade bidragit til uppsättningen (se https://www.danstidningen.se/2026/07/07/ett-uppfriskande-recept-pa-bournonville/ )