Ett uppfriskande recept på Bournonville

Bournonville-traditionen har det inte så bra i dessa tider. Det Kongelige Teater har under de år, när Nicolai Hübbe var balettmästare – det vill säga från 2008 tills han 2024 sjukskrev sig efter kritik från teaterns styrelse – omkalfatret Bournonville-repertoarens viktigaste verk. Mycket av denna praxis, kalkerad direkt på den tyska formen för Regietheater (regissör/scenograf överhöljd över skriften), gick helt emot de intentioner, den gamla balettmästaren själv har formulerat, i sin så kallade koreografiska trosbekännelse och i de libretti, han skrev till sina baletter. En av Hübbes tolkninger av Sylfiden gjorde historien till ett homoerotiskt spel mellan huvudpersonen James och Madge, den häxa, som slutligen får honom honom på fall. Baletten har undertiteln Heksens Hævn (Häxans hämnd) – och det är hon som styr över huvudpersonens öde.
Tivoli Balletteater leds i dag av den tidigare dansaren vid Det Kongelige Teater Peter Bo Bendixen, som gör ett helhjärtat försök på att hålla liv i Bournonvilles baletter, som han är djupt förtrogen med efter egen medverkan. Den föreställning, som blev återupptagen här i juni 2026, är hans kondenserade version av Sylfiden, först given på Pantomimeteatret den 12 juli 2014. Som sin medhjälp vid instuderingen och person-karakteristiken har han haft en mycket lyckosam hand genom att stödja sig på den tidigare dansaren Gudrun Poulsen. Hon var den sista dansös som på Det Kongelige Teater med 100 procents äkthet i dans och mim fick Bournonville till att leva övertygande på scenen.
Det är inte några psykologiska krumspring eller avvikelser från librettot i den version, som visas, när påfågelns svans vecklas ihop (som utgör ridån framför den ’kinesiska’ miniteatern) och ger hela överblicken över Pantomimeteatrets pyttelilla scen. Allt är reducerat: föreställningen varar bara under en liten timme, solister och kårdansare är bara 23 personer totalt. Scenografin består mestadels av de sättstycken och fonder som också används i pantomimteaterns övriga repertoar.  Men likväl är föreställningen helt tillfredsställande: historien fungerar, i sitt koncentrerat likt en buljongtärning. Den handlar om den skotska unge man James, som ska giftas med den söta Effie – och förlorar allt, både världslig lycka och skogsanden Sylfiden. Den råkade överreagera på Häxans sått att tränga sig på under bröllopsförberedelserna, och Madge ser till, att hans rival Gurn får Effie til brud, och att James råkar dräpa sin sylfid.
Under föreställningen den 25 juni. var Anatole Blaineau James, och hans fresterska var Maia Gastal. Läser man, vad Bournonville själv skriver om sylfiden, är hon inte en olycklig flicka, som Giselle i den balett, man bäst kan jämföra med. Hon är en farlig figur av en annan värld än den goda borgerliga idyll som James har sagt ja till – innan hon dyker upp och kliver igenom fönstret in till det skotska folkhemmet. De smidiga armar, som smyger sig om James likt fatala ormar, ger hennes skildring av luftanden något dramatiskt och demoniskt som passar väl ihop med Bournonvilles reservationer gälande sin Sylfid.
Lilou Coulaud var en mycket ung och söt flickbrud, som Häxan överlämnar Gurn till make (skojigt spelad av Carl Anton Rise Jacobsen). En särskild poäng var det att Häxan Magde, dansad av Laurie Guldmann, till sin statur påminde om Maia Gastal – nästan som en karikerad spegelbild. Hela kåren hade fin pejl på Bournonville-stilen, även de betydelsefulla och för många dansare svåra små snabba stegen, som ska leda vidare till större hopp ut mot publiken. Dessutom är en kilt ett verkligt klädsamt plagg: den dräkten klär både män och kvinnor. Det fanns mycket att glädjas över i  Tivoli Balletteaters Sylfiden i Peter Bo Bendixens version – inte minst, att han gör en helhjärtad insats ”för att hålla Bournonvilles baletter levande i Tivoli”, som han uttrycker det hela i pressmeddelandet inför föreställningen.

Spelas på Pantomimeteatret på Tivoli i Köpenhamn till den 22 augusti 2026.