Romantisk ballettradition och förnyelse

Hamburg Balletten iscenesätter den romantiske “urballeten” La Sylphide i August Bournonvilles version tillsammans med ny koreografi av Aleix Martínez med en modern uttolkning av luftandens tema i Äther (Eter).
Egentligen skulle Hamburg Ballettens decemberpremiere 2025 ha bestået av en repris av den nu avskedade tysk-argentiske balettchefen Demis Volpis Surrogate Cities. Ett verk, som han hade kreerat tidigare under våren 2024 när han fortfarande var anställd som chef for Ballett am Rhein i Düsseldorf, och som han under våren 2025 plötsligt beslutade sig för att presentera i en ny, reviderad version under sommarens firande av Hamburgbalettens 50-års jubileum för balettfestivalen, Ballett-Tage 2025. Demis Volpis recyclerade Surrogate Cities skulle på detta vis vara en ersättning av den uppskjutna av Volpi ursprungligen planerade helaftonsbalett för Hamburgbaletten med utgångspunkt i den tysk-schweiziske författaren Herman Hesses roman Demian.
Det visade sig emellertid att Demis Volpis abrupta repertoaromläggning av sina egenhändiga konstnärliga insatser bara utgjorde toppen av det isberg av många problem som hans anställning som ny balettchef hade medfört, och som snabbt accelererade i allt högre hastighet till att bli en akut ledningskris. Den ledde till omedelbar friställning och avskedande av balettchefen den 10 juni efter bara ett år på balletchefsposten – och med bara en månad kvar till inledningen av 50-års jubileet för Ballett-Tage 2025. (Läs om ledningskrisen I Hamburg Balletten kring Demis Volpi i Danstidningen.se Recensioner 2025-09-18 www.danstidningen.se/2025/09/18/slutet-gott-nar-hamburgbaletten-firade-sina-balettdagar-for-50e-gangen-med-sin-oerhort-gripande-lilla-sjojungfru/)
Som ny konstnärlig ledare blev John Neumeiers tidigare ställföreträdande balettmästare, Lloyd Riggins konstituerad som balettchef i samarbete med Nicolas Hartmann och med Gigi Hyatt som ansvarig för balettskolan i Hamburg.
Demis Volpis Surrugate Cities försvann snabbt från spelplanen som festivalens inledande verk och ersattes av John Neumeiers H.C. Andersen-inspirerade saga Den lille Havfrue, iscensatt av just Lloyd Riggins, som på ett mirakulöst vis lyckades leda hela kompaniet i säker hamn till en rörande återsyn av en vacker och mycket entusiastiskt dansad balettsaga. Man fick en klar känsla av ett kompani som kämpade för och ställde sig solidariskt bakom den nya ledningen insatser för att rädda kompaniets konstnärliga ära och internationella rykte.
Under den nya säsongen skulle Hamburgbaletten decemberpremiär i all hast hitta ett nytt program i stället för Volpis allt med pinsamt hemsökta Surrugate Cities. Här valde Lloyd Riggins helt i John Neumeiers anda att bjuda sin balettpublik med på en resa tillbaka i baletthistorien till vad man kallar den romantiska balettens urballet, La Sylphide. Föreställningen erbjuder samtidigt en personlig inblick i Lloyd Riggins egen konstnärliga bildningsresa från hans ungdoms dansarkarriär vid Den Kongelige Danske Ballet, först som kårdansare från 1987 och från 1989 som solodansare, tills han 1995 valde att följa Neumeier för sin konstnärliga inspiration och strax blev anställd som solodansare vid Hamburgbaletten.
Nu är det inte så, att balettpubliken i Hamburg inte skulle vara bekant med La Sylphide, som den alltid historiskt intresserade John Neumeier redan år 2008 presenterade med Hamburgbalettens i Pierre Lacottes nyinscenering av Filippo Taglionis franska originalversion från 1832 för Pariseroperaen.
Det intressanta är emellertid, att Lloyd Riggins med sina baletthistoriska insikter i Den Kongelige Danske Ballet här väljer att ge sina dansare i Hamburgbaletten och inte mist publiken en enastående upplevelse av skillnaderna mellan Pierre Lacottes franske, nykoreograferade rekonstruktion af La Sylphide (rekreerad 1972 for Parisoperan) och så den danske version, koreograferet af August Bournonville for Den Kongelige Danske Ballet i 1836, bara fyra år efter Taglionis ur-utgåva 1832, men som här i den danska föreställningstraditionen har överlevt i obruten linje på repertoaren från dansgeneration till dansgeneration, under snart 200 år.
Med konsekvent historiemedvetenhet har Lloyd Riggins valt att överlåta regin till det gamla garvade gänget Bournonville-regissörer, som under decennier har förmedlat Bournonvilles steg ut till allvärldens balettscener. I frontlinjen den driftige Frank Andersen i samarbete med sin fru Eva Kloborg, assisterad av Anne Marie Vessel Schlüter och på sidan om dessutom assisterad av Andersens och Kloborgs son, Sebastian Kloborg, som öven tidigare har assisterat – som en slags mästarlära – till exempel även ved iscensättningen av La Sylphide för Staatsballett Berlin för några år sedan.
Egentligen kunde Lloyd Riggins själv ha iscenesatt La Sylphide. Han har under sin tid vid Den Kongelige Danske Ballet dansat stort set alla huvudroller i Bournonville-repertoaren, och han dansade James under Bournonville Festivalen i 1992, iscensatt av den högt ärade Henning Kronstam. Han har själv iscensatt Bournonvilles Kermessen i Brügge för Den Kongelige Danske Ballet år 2005 och Napoli för Hamburgbaletten 2014.
Därför kan man tolka Riggins val av det gamla gardet av Bournonville-experter som hans egen djupt kända önskan om att ge Hamburgbalettens dansare upplevelsen av komma helt tätt inpå och bli en del av historiska vingslag i just den levande, danska balettraditionen, som är helt enastående i världens baletthistoria. Kanske är det också ett stråk av personlig hommage till Den Kongelige Danske Ballet, som med Frank Andersen som dåvarande balettmästaren öppnade dörren för den unga amerikanske Riggins till både Bournonville och Neumeiers baletter.
Förr i tiden ansåg Bournonville-kännare, att bara dansare, som hade vuxit upp med varje dags Bournonvilles skolor och repertoar från barnsben kunde bemästra stilen musikaliskt och obesvärat och med ett naturligt, mimiskt uttryck. Emellertid är Lloyd Riggins själv ett lysande exempel på, att man visst kan lära sig att dansa Bournonville, även utan skolning från barnsben. Men när det nu är sagt, så kräver det självklart mer än bara några workshops eller ett tidspressat indstuderingsförlopp för att få stegen in under huden.
Men Hamburgbalettens dansare, som är vana vid Neumeiers skyhöga prestationskrav, är mer än vanligt tåliga och är uppenbarligen entusiastiska och svultna på att få nya, annorlunda utmaningar. Hamburgs dansare har en superstark klassisk teknik, men är nog mer vana vid långa fraseringar med många, ofta akrobatiska partnergrepp varmed Bournonvilles blixtsnabba fotarbete snarare fyras av som ett eldsprutande fyrverkeri, kryddat med högtflygande hopp med öppna armar mot publiken, vilket smittar av sig med all sin dansglädje. Flygande och obesvärat.
I titelrollen som Sylfiden är den tidigare kongeliga solodansaren Ida Praetorius naturligtvis det självklara valet. Hon har varit solodansare vid Hamburgbaletten sedan 2021. Tidigare har hon dansat Sylfiden i Nikolaj Hübbes Köpenhamns-version, och den här gången får hon rollen in under huden i Frank Andersens och Eva Kloborgs historiska och mer traditionella uppsättning.
I spetsen för Hamburgbaletten snurrar och svävar hon Sylfid-lätt och med ett bedårande oskuldsfullt leende runt omkring sin sovande James i länstolen i Mikael Melbyes lätt modifierade skotska slottsscenografi från 2003 med dansarna iförda traditionellt klan-rutigt i starka färger och en 2:a akt med en saftigt grön skogsscen, badande Jesper Kongshaugs klara och luftiga höglandsljus.
Som hennes James dansar den sköne Matias Oberlin rollen med hela romantikens splittrare känslor målade över anletsdragen, medan hans fötter och starka hopptknik skickar honom högt upp i luften, som om han själv vore på väg att få nästintill vingar i sitt vilda begärs kvinnojakt ute i skogen utan tanke på konsekvenserna av sitt tilltag, som kommer att skada honom lika dödligt som Sylfidens sista svävande färd ut i den höga bergsluften.
Som rivalen Gurn har Francesco Cortese en solid charm och är med sina solons snabba fotarbete en värdig konkurrent för den giftaslystna Effies hand i Francesca Harveys lätt surmulna gestaltning av den skotska flickfiguren. Häxan Madge formas lite bryskt av den stoiske Louis Haslach utan många subtiliteter i sitt uttryck, men Bournonvilles mimiska karaktärer är väl också de svåraste som finns när det gäller att välja en personlig gestaltning inom rollens ramar.
Däremot var skogens sylfid-kår härlig att se med sina fina sylfid-poser, och många av de yngsta sylfiderna hade hämtats direkt från kompaniets skola, så att även de fick sin del av glädjen över det baletthistoriska romantiska fantasteriet, i likhet med flera av de andra dansarlagen fick efter premiärlaget.
I samma anda som John Neumeiers tidigare repertoarpolitik har Lloyd Riggins känt behovet av att ge den gamla, romantiska urbaletten La Sylphide en motsvarande modernt förslag. För den uppgiften har Riggins givit den mycket begåvade och oerhört kreativa dansaren Aleix Martínez fria händer för att skapa ett helt nytt verk , gärna abstrakt, men bara med kravet på att som utgångspunkt ha samma slags teman som i La Sylphide.
Som en sann Neumeier-elev är Aleix Martínez givit sig i kast med uppgiften intellektuellt med en grundig research och de har understött den skotska berättelsen med tilbakablickar till antikens tankar om naturens element, mytologier, ritualer, folklore och alkemi och vidare fram til 1600-tallets renässance, där den schweiziske alkemisten och filosofen Paracelsus för första gången nämner väsen som sylfider, nymfer, pygmeer och salamanderar som varande spirituella uttryck för naturens element luft, vand, jord och eld.
Sylfidens element är luft, och titlen på Aleix Martínez verk är Äther och ges till musik av bl.a. Peter Vasks och Arvo Pärt. I scenen fond är alkemismens symbol för eter uppsatt som ett slags besvärjande piktogram för verkets luftande. Andra element passerer igenom Martínez dystra scenbilder med eldslågor i James länstol, filmprojektioner av brusande översvämningar, tungt böljande skyar av rök, en enormt stor omkullvält trädstam, kanske som symbol för slutet för Ygdrasil. Ett barn bär på ett akvarium med några få gröna växter, och dansarna är iförda jordfärgade klanrutiga tyger i grått och svart, så när som på en enda vitklädd kvinnofigur, kompletterad av en lysande boll som så småningom lyfts av huvudpersonen, James, kanske som Sylfidens sista svävande färd ut i etern.
Som James tilldrog sig Jack Bruce all uppmärksamhet, torterad och fångad i likhet med sina skotska landsmän av oländiga och förbi-ilande reel-steg. Sylfiden visar sig endast en enda gång med orange bakgrund och försvinner därefter ut i något, som kunde vara en skogsbrand, medan en kvinnlig Dervish (majestätiska Ida Stempelmann) roterar besvärjande i ett virvlande, gråmelrat plagg. Drömmen om en tid före alla naturkatastrofer uttrycks som ett kort andetag av själfullt pas de deux med Hayley Page och Florian Pohl till Robert Burns vemodiga dikt ”My Heart’s in the Highlands”. För övrigt är Aleix Martínez’ værk Äther en konsekvent dystopi, som tragiskt nog har mycket att säga om vår tids ödeläggelse av all natur.
Aleix Martínez’ Äther är inte ett lätt verk att see, men det fascinerar inte desto mindre med sin insisterande, pågående energi och obestridliga civilisationskritik. Hamburg-publiken var efter balettens slut helt tyst. Så reste man sig och det utbröt ett rop av begejstring. Hamburgs balettpublik vill gärna se gamla, romantiska balettpärlor, men de vill också gärna se nytt.
Och när det gäller detta har John Neumeier varit en utmärkt god läromästare som både stimulerar sina dansare och sin balettpublik till ett öppet och nyfiket sinne.

Spelas igen 12. februar og 4. juli.

Majbrit Hjelmsbo