Slutet gott när Hamburgbaletten firade sina balettdagar för 50:e gången med sin oerhört gripande lilla sjöjungfru

I juli fick Hamburgbaletten fira sin traditionsenliga två veckor långa balettfestival, Hamburger Ballett-Tage 2025, som var den 50:e sedan John Neumeier grundade festivalen år 1975. Det var då den gjordes till en årligen återkommande evenemang, som en avslutande apoteos över den gångna säsongen, trots att Neumeier den gången bara hade suttit i två år på posten som balletchef.
Sen dess har festivalen varje år utgjort en revy av höjdpunkterna i kompaniets repertoar ett år tillbaka, i kombination med ett prominent utländskt gästspel och varje gång avslutat med en fem timmars balettgala, späckad med internationella stjärndansare – och varje gång med John Neumeier själv som den vittra och underhållande galakonferenciern, som alltid tar avstamp i ett speciellt baletthistoriskt tema.
Neumeier har aldrig låtit chansen gå sig förbi att göra sin trogna publik mer initierad i danshistorien, via introduktioner av sina föreställningar, informativa Ballettwerkstätten, Kantinentalks och speciella erbjudanden för barn och unga att komma i kontakt med balett. Detta helhjärtade och djupgående intresse för konsthistoria avspeglas för övrigt även i hans jättestora åtagande som samlare av balettlitteratur, brevkorrespondens, balettfoton, design och alla möjliga former av minnessaker som år 2006 helt konkret etablerades i form av en John Neumeier Stiftung med syfte att förmedla detta danshistoriska arv vidare som en offentligt tillgänglig historisk vetenskaps- och forskningsresurs som tillsammans kombinerar ett bibliotek och ett museum som det för övrigt arbetas på rent konkret att hitta en plats till av staden Hamburgs kulturförvaltning.
Detta års Ballett-Tage 2025, som för övrigt skulle ha varit en hyllning av balettfestivalens 50-årsjubileum färgades oväntat av det gångna årets explosivt eskalerande ledningskris i Hamburg Balletten. En kris, som en knapp månad före festivalens invigningsföreställning kom att leda till att ett akut avskedande av den nyanställda balettchefen, den tysk-argentinska Demis Volpi den 10 juni, endast ett år efter att Volpi hade efterträtt John Neumeiers 51-åriga ledarskap för kompaniet.
Krisen tog under april månad sin utgångspunkt i att 5 av 11 solodansare inte ville förlänga sina kontrakt med med Hamburgbaletten och hade fått kontakt med andra kompanier. Solodansaren Alexandr Trusch som sa upp sig utan att ha något nytt jobb i sikte, uttalade sig öppet i diverse medier och förklarade vilken oro dansarna kände inför kompaniets framtidsutsikter.
Det var även anställda i balettledningen med allt från administrationen, kompaniets tekniska ledning till de som arbetade i ledningen för kompaniets utländska gästspel som bestämde sig för att överge kompaniet.
I maj skickade 36 av 63 dansare en skriftlig inlaga till Hamburgs kultursenator Carsten Brosda med klagomål över Demis Volpis ledarstil, som hade skapat toxisk arbetsmiljö baserad på rädsla över bristande kommunikation och öppenhet från ledningens sida, dålig planering och otillräcklig tilldelning av repetitionstid, särskilt till upprätthållandet av Neumeiers baletter, därtill en bristande tillit till den nya balettchefens egen konstnärliga kapacitet samt hans ständiga frånvaro från balettstudion.
Dansarna från Ballett am Rhein i Düsseldorff, där Demis Volpi tidigare varit balettchef, vände sig dessutom till Hamburgs kultursenator med en skrivelse, som bekräftade Hamburgbalettens erfarenheter av Volpis ledarstil.
Efter att den 10 juni när Volpi friställts, måste planläggningen av den 50:e upplagan av Hamburger Ballett-Tage 2025 akut revideras, vilket redan en gång hade gjorts. Tanken var nämligen att den skulle ha inletts med Demis Volpis första helaftonsballet Demian, baserad på den tysk-schweiziska författaren Herrman Hesses roman med samma namn. Men när Volpis koreografiska verk utvecklades långsammare än planenligt, bestämde han sig plötsligt för att i maj ersätta uruppförandet av sin första helaftonsbalett Demian med en repris av hans tidigare verk Surrugate Cities, vilket han som avslutande verk skapade för Ballett am Rhein i Düsseldorff ett år tidigare till Heiner Goebbels form och regel-brytande musik. Men i kölvattnet av Volpis avskedande blev även hans Surrugate Cities borttaget som balettfestivalens inledande verk.
Med endast en månad kvar till till årets Ballett-Tage blev Surrugate Cities ersatt av en nyinstuderad uppsättning av John Neumeiers H.C. Andersen-inspirerade saga ”Den lille Havfrue”, iscensatt av Neumeiers tidigare ställföreträdande balettmästare, Lloyd Riggins i samarbete med Nicolas Hartmann som den nya konstnärliga duon av Hamburgbaletten. Resultatet blev imponerande. Premiären på ”Den lille Havfrue” framstod som välskapad, genomarbetad och med alla detaljer på plats, på så sätt att man förstod att samtliga dansare i kompaniet med gemensamma krafter hade arbetat för att göra sitt allra bästa – samtliga hade, så att säga, gjort sitt yppersta för kompaniets ära!
John Neumeier skapade ursprungligen Den lille Havfrue för Den Kongelige Danske Ballet med anledning av 200-årsjubileet för H.C. Andersens födelse som den allra första nyskapade helaftonsbaletten till den nybyggda Operaens Store Scene år 2005. Den sovjet-födde österikisk-amerikanska kompositören Lera Auerbach skapade den nya musiken med mängder av filmiska effekter, som hämtade åtskilliga stildrag från det 20 århundradets musikhistorie. Lite för bastant och tung i sin tolkning av sjöjungfruns undervattensuniversum, enligt John Neumeiers mening.
När han ett par år senare, år 2007 återupptog baletten och reviderade den for Hamburgbaletten var det till en ny orkestrering av Lera Auerbachs partitur, som här fick en lättare och mer flytande klangbild i överensstämmelse med Neumeiers syn på Den lila sjöjungfruns magiska sagovärld i havets djup. Här blandades avlägsna undervattensekon med knarrande skeppsskrov och klockklanger med en metalliskt ljudande sirensång till det elektriska instrumentet theremin. Allt i kombination med försteviolinistens glidande smärtsamma och längtansfulla ljud som effektfull kontrast till den andra aktens aktens buller och bång och skärande toner i takt med att dramat och tragedin utvecklar sig och till sist spetsar till sig.
I överensstämmelse med det förändrade musikaliska uttrycket hade Neumeier dessutom dragit det själsligt konstnärliga släktskapet mellan Havfruen och Diktaren (H.C. Andersen med hög hatt och mörk diktarkostym) mer i ljuset, så att det framstod som tydligt, att de båda speglade varandra och att H.C. Andersen diktade in sitt eget känsliga konstnärssinne i sagan om Den lilla sjöjungfrun. I samklang med detta koreograferade även John Neumeier med biografisk inlevelse sitt eget konstärssinne i både sjöjungfruns och H.C. Andersens sagoliv.
Sedan urpremiären Operaen i Köpenhamn har Neumeier pågående reviderat sin balettolkning av Den lille Havfrue, både när han har satt upp verket med andra kompanier som till exempel San Fransisco Ballet, Houston Ballet, Jofffrey Ballet och National Ballet of China, och dessutom när Hamburgbaletten själv har tagit med sig verket på turnéer världen runt. Att Hamburgbalettens nytillträdde konstnärliga ledarduo med Neumeierexperterna, Lloyd Riggins och Nicolas Hartmann i all hast har lyckats iscensätta en mycket väl sammanhållen och väldansad uppsättning av Den lille Havfrue, så beror det bland annat på grund av dessa två uttolkares arbetsgemenskap med kompaniets dansare, av vilka många genom åren har levt och följt med i kompaniets fortgående vidareutveckling av de olika psykologiska lagren i ”Den lille Havfrue”.
Vid inledningen av årets Hamburger Ballett-Tage var det den vemodige Lennard Giesenberg som tolkade den längtansfulle poeten, H.C. Andersen, med anteckningsboken beredd till både brevskrivning och sagodiktning, när han i Neumeiers minimalistiskt-stiliserade skepps-scenografi stillsamt glider över relingen och ytterst långsamt sjunker ner under havsytan, markerad av en lång svävande kedja av neonljus – ner till det undermedvetnas kreativa möte med sagovärldens böljande steg av sjöjungfrur, magiska skuggor och en dråplig havshäxa som den obarmhärtiga härskaren.
Precis som H.C. Andersen i det verkliga livet var förtjust av den unge Edvard Colllin, som emellertidtid för egen del var så reserverad att han avslog Andersens bön om att bli du med varandra, så är Den lilla sjöjungfrun i sagan djupt förälskad i Prinsen/Edvard.
Kinesiska Xue Lin dansar titelrollen med vitpudrat blekt ansikte dekorerat med enda juvel i pannan och sorgsna blå böljande streck över kinderna. Det är balinesiska benrörelser i sjöjungfruns fiskstjärt av silkesblått fladdrande stoff, och hon simmat viktlös när hon lyfts högt av skuggorna, medan svansens stoffvidder viks ut. När Prinsens skepp förliser i stormen, räddar hon honom upp på land, men här blir han väckt av Prinsessen (Henriette, Edvards tilkommande hustru), som han tror är hans räddande kvinna och genast förälskar han sig i henne.
Det psykologiska dramat utvecklas kring Den lille Havfrues obändiga och oförlösta kärlek till Prinsen, hennes uppoffring, lidelser och pina som hon genomlider i ensamhet. Hon väljer att få byta ut sin sjöjungfrustjärt mot två människoben med fötter som känns som att gå på knivar, bara för att få ett liv på land i närheten av Prinsen. Han ser henne emellertid bara som ett komiskt vaggande barn och klapper hende nedlåtande på huvudet.
Som den farligt maskulina Ninja-brutala Havshäxan med tatueringar och blodröd tunga hängande långt ut på halsen river Louis Musin med ett par rejäla tag svansen av Den lille Havfrue och lämnar henne nästan naken. Det är så hjärtskärande, att det gör ont ända in i själen. Men när han senare försöker att få Sjöjungfrun att hämnas på Prinsen genom ett knivdråp, segrar hennes djupt kända kärlek till Prinsen över Havshäxans illvilliga frestelser.
I kontrast till Sjöjungfruns lidelsefulla kärlek, lever Prinsen (i Matias Oberlins flygande gestalt) sitt överklassliv på en lustjakt som en golfspelande rik man på däcket med tjänstefolk som plockar bollar samt serveringspersonal och är omgiven av en flock käckt hoppande matroser, en släng av eleganta marinofficerare och damer i långa klänningar som gäster vid bröllopsfesten där Prinsessan dansas intill perfektion av danska Ida Praetorius, som bemästrar de yppersta klassiska stegvaritioner som en demonstration av oklanderligt uppförande, som i gengäld bara är en blank fernissa över ett obändigt och bitchigt ungflicksbeteende. Man är på intet vis i tvivel om Neumeiers hån och kritik mot borgerliga ytligt liv ombord på lyxbåten.
För Neumeierär det enbart den äkta kända kärleken förlöst av konsten som gäller, så som det också blev för H.C. Andersen och hans saga om ”Den lille Havfrue”. Neumeier betonar i den slutliga apoteosen, när Diktaren och Den lille havfrue i den avslutande scenen tillsammans stiger upp från det mörka havsvattnet mot en stjärnlysande himmel. Odödliggjord i eviga tider. Det är otroligt gripande. Hamburgs balettpublik kvitterade begeistrat med stående ovationer. Det var en riktig kärleksförklaring!

Föreställningen spelades 6 juli vid 50:e Hamburger Ballett-Tage, men spelas nu igen från 18 september till och med 8 november.

Majbrit Hjelmsbo