Le grand Bal tar publiken med stormande, passionerad dans

Göteborgs dans- och teaterfestival återkommer först i augusti nästa år, men mitt i decembermörkret bjuder festivalen på ett aptitretande gästspel på Stora teatern. Föreställningen Le grad Bal med franska Compagnie Dyptik är en upplyftande kväll. Under en timme blir jag omsluten, ja nästan genomsköljd, av smittande dans.
Kompaniet har sin bas i staden Saint-Étienne och bildades 2012 av två unga hiphopdansare, Souhail Marchiche och Mehdi Meghari. De blev genast en starkt sammansvetsad duo, både som konstnärliga ledare och koreografer. Deras arbete bygger på en gemensam passion för dansen och viljan att utveckla den.
Att individer kan gå samman är också grundtemat i Le grand bal. Två ljuskäglor skär ut över publiken i salongsmörkret på Stora teatern. De träffar en man, ytterst vid en bänkrad, och en kvinna vid den motsatta väggen. Båda rör sig alltmer, ibland i tilltagande konvulsioner.
På scenen rör sig två andra dansare, ljuset som avtäcker den ena ser nästan ut som en dusch.
Musiken är rytmisk, med stegrande volym. Fler kroppar börjar röra sig i bänkarna, både på parketten och balkongen. Det är som om dansen smittar. Eller snarare befriar, för de här dansarna reser sig och börjar en vandring mot scenen.
Jag har alltid hävdat att dansintresset ökar om åskådarna får komma riktigt nära dansarna. Vi fick ett bra exempel i Alexander Ekmans Hammer som gjorde återkommande succé på Göteborgsoperan. Och så är det även här. Vår uppmärksamhet skärps, vi följer dansarna som lämnar salongen och tar sig upp på scenen. Den starka pulsen i musiken sätter sig även i publikens kroppar.
Till slut samlas åtta urstarka dansare på scen. Där följer ett passionerat rave genom dansens historia. Souhail Marchiche och Mehdi Megharis koreografi blandar stilar och tidsepoker. Plötsligt är fonden en vägg i ett palats, vi ser dansarna forma forna tiders artiga turer på led. De stora balernas tid. Den klassiska balettens positioner och steg ryms också i dansarnas rörelsevokabulär.
Med ljus och ljud skapas snabbt fantastiska, frusna tablåer. Det är vackert visuellt med dansarna i varierade grupper, par och solopositioner.
Men det är framför allt den manande pulsen som driver dansen vidare, i virtuosa och allt friare former. Tempot är högt och precisionen total. Dansarna drivs till utmattningens rand. Det är en viktig del i föreställningen. Just som orken verkar vara slut och dansarna ligger i en hög – några lämnar till och med scenen – vänder lusten åter. Dansen fortsätter, passionen manar alla vidare, gemenskapen består.
Koreograferna Marchiche och Megharis ambition är att vidga dansen, både som uttryck och presentation, de arbetar med olika former av spelrum, även utomhus. Dyptik är ett populärt festivalkompani som turnerar världen över. Nu gjorde Le grad bal ett minnesvärt stopp i Göteborg.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten.

Danstidningens medarbetare i New York Isabel Valtchanov intervjuade, Mehdi Meghari, den ena av de båda koreograferna till Le grand Bal i samband med att föreställningen visades på Joyce Theatre.

www.danstidningen.se/2025/11/17/intervju-med-koreografen-mehdi-meghari-i-compagnie-dyptik/

Lis Hellström Sveningson