Intervju med koreografen Mehdi Meghari i Compagnie Dyptik

Danstidningens medarbetare i New York Isabelle Valtchanov har fått ett extrajobb på The Joyce Theatre och rapporterar om en föreställning hon har sett där, Le Grand Bal (Den Stora Balen) med Compagnie Dyptik.
Le Grand Bal ges även i Göteborg på Stora Teatern den 2 december.
Isabelles intryck av föreställningen är publicerad bland recensionerna här www.danstidningen.se/2025/11/17/en-dansrorelse-som-verkligen-griper-tag-i-publiken/
Le Grand Bal har även recenserats av Vibeke Wern i samband med att den inledde festivalen Copenhagen Stage i somras, www.danstidningen.se/2025/05/29/dansefeber-extas-och-gemenskap/ men här finns även chans att läsa Isabelle Valtchanovs intressanta intervju med den ena av de båda koreograferna till Le Grand Bal, Mehdi Meghari. Han och den andra koreografen samt konstnärlige ledaren till Compagnie Dyptik Souhail Marchiche kommer från Saint Etienne, som ligger sydväst om Lyon.

Kan du berätta mer om Compagnie Dyptik och din roll inom kompaniet?
– Vi är två koreografer och konstnärliga ledare. Det är jag och min kollega Souhail Marchiche. Han är för tillfället i Marocko, då vi jobbar på två olika projekt med danskompaniet i Frankrike, och även i Marocko. Vi började jobba tillsammans för 25 år sedan, och startade Compagnie Dyptik för 15 år sedan. Idén med danskompaniet är att dela med sig till många olika människor det rörelsemönster vi har inom oss. Vi tror att kroppsspråk är väldigt kraftfullt sätt att nå ut runt om i världen, och har som konstnärlig idé att dela med oss med många människor om hur vi tycker att samhället är, hur vi känner oss som unga i detta samhälle, och hur det är att växa upp i detta galna samhälle. Det är vad vi dansar och hur vi dansar på scen.
Kan du berätta om vägen från dans till scen med kompaniet?
När vi började dansa var vi Hip Hop och Breaking dansare. Vi dansade ungefär fem timmar varje dag, sex dagar i veckan. Det är en passion, vi jobbade hårt för det, och man behöver bygga upp kroppen att bli redo för scenen, och för att kunna bygga föreställningar för scenen, sen måste man orka i åtminstone en timme. En föreställning kan ju inte bara vara fem minuter lång, så kan man inte jobba inom dans.
– Vi började att arbeta med berättelser, samt med många böcker för att hitta inspiration till vår dans, och ibland när vi ville berätta något måste man hitta en annan väg. I Le Grand Bal ville vi uttrycka oss med mycket kraft och röst om hur våra kroppar mår i ett samhället med lite utrymme, för husen är små, och blir mindre och mindre varje år. I Le Grand Bal använde vi oss därför av en bok av författaren Jean Teulé, som skrev Entrez dans la danse (Kom med i dansen), en galen berättelse om en dansepidemi som hände år 1518. Det handlade om att hitta inspiration till föreställningen, och för att ha tillgång till en berättelse från början till slut. Det är så vi jobbar inom danskompaniet.

Vad har de olika dansarnas för dansbakgrund och vad tillför detta för Le Grand Bal?
En del av dansarna kommer från professionellt tekniska dansutbildningar, medan andra har en mer av Street-bakgrund, med battles och liknande event, och deras dansnivå är hög för dom lägger ner riktigt många timmar på dansen. Sedan då vi byggde ihop gruppen för Le Grand Bal, så försökte vi jobba med känslan hos varje dansare. De har alla en bra energi för sin dans och bra rörelsemönster i kroppen. När vi sätter ihop en grupp inför en föreställning, hämtar vi alltid inspiration hos dansarna. De bidrar mer olika berättelser, och med olika dansskolor, och sina olika erfarenheter som dansare. Så det är bra att inte ha åtta dansare från samma dansskola, men istället ha åtta helt olika dansare.
För oss blir det till åtta olika inspirationskällor, och för oss att ha åtta olika dansare på scenen är också vad vi ser på gatan, och runt om i världen, och i samhället. Människor är olika. Det bra att ha olika typer av människor på scen.

Kan du berätta mer om de olika dansföreställningarna ni gör om dansepidemin?
– Vi har gjort två olika föreställningar på detta tema, Le Grand Bal, ger vi föreställningar inomhus och med föreställningen som skapades före Le Grand Bal, Mirage (Un Jour de Fête) (Bländverk, en dag att fira), uppträder vi utomhus. Den föreställningen handlar om att befinna sig i ett slags fängelse. Du är fri, men samtidigt fängslad, för du kan inte göra vad du vill, eftersom du måste arbeta, gå i skolan, och mycket annat. I den föreställningen befinner sig dansarna mitt bland publiken och har den runt omkring sig, på så sätt som att de också är fängslade. I slutet av föreställningen, så ber vi publiken att dansa tillsammans med dem. Men när vi hade satt ihop denna föreställning, kunde vi inte på grund av covid pandemin bjuda upp publiken till dans. Men när vi spelade musiken utan att bjuda in publiken att dansa, kom de ändå in, för man behöver vara med varandra, dansa och röra på sig tillsammans.
– När vi såg detta tänkte vi att vi behöver göra en föreställning om behovet av att röra på sig. Så vi gjorde research, och hittade den galna berättelsen om dansepidemin år 1518 i Strasbourg. Först tänkte vi att detta inte var möjligt, men det var en händelse i samband med att många människor också svalt, saknade arbete, och många barn dog av svält. Författaren Jean Teulés Entrez dans la danse, handlar om. den här svåra tiden, och i boken berättas hur och alla börjar röra sig på gatan som galna och de bara fortsätter och dagar blir till veckor som blir till månader. Några dör av utmattning, andra faller till marken och somnar, och vaknar sen upp och börjar röra sig igen som galna människor ute på gatan. Doktorer säger att dom är sjuka, medan andra menar att det är djävulens verk, att dom är galna. Allt pågår under två till tre månader. Vad vi gillar i denna berättelse, är hoppet, att du kan röra på dig även om du är trött, eller ledsen, så hittar du en väg, med lite musik, och tillsammans med andra som är som du. När du känner samhörighet med andra och kan vara dig själv, och göra vad du vill. Det är det som är idén med föreställningen, och det är därför vi använde oss av den franske författaren och denna pandemi. Men också för att framföra att människor behöver vara med varandra och röra på sig tillsammans, och hitta andra som är som dom. Vi behöver bara detta, vi behöver inte massvis med pengar, en stor bil, och ett stort hus. Vi behöver bara hitta människor. Man kan ha en fin bil, mycket pengar, men man är ändå ensam, och det kan vara bättre att istället ha vänner och familj, och bo litet och trångt, men man kan röra på sig tillsammans, lyssna på musik och le.

Vilken betydelse får utformningen av verkets olika delar?
Det är av betydelse och hur vi framför Le Grand Bal. Dansarna börjar från publiken, och det ger känslan av att vara en av dom, och sedan ställer de sig upp och kan istället följa med i dansen. Ibland efter föreställningen hör vi folk från publiken säga att de ville ställa sig upp på sin stol och dansa med dansarna. När vi kom till the Joyce Theatre sade en av medarbetarna här redan första dagen att hon också vill dansa som dansarna, och vi sade att hon kan det om hon vill. Idén är bara att vara sig själv. Om du vill vara dig själv, behöver du bara hitta andra som är som du, och världen är stor, och det finns andra där ute som är som du.

Var allt satt koreografi eller var delar av verket improviserade?
Föreställningen är till cirka 80 procent satt koreografi, men för mig är det väldigt viktigt att det finns utrymme för improvisation för om vi inte har det, är det bara en föreställning, men om det finns plats för improvisation, så kan du vara dig själv, du kan vara dig själv med allt som sker inom dig, vilken känsla du har med just den här publiken, hur du känner dig just den dagen. Föreställningen idag är inte likadan som den var första dagen här. För den första dagen var det mer av New York City — Stor stad, med mycket ‘aaahhh’, och idag var dansarna något lugnare och mer ‘clean’, och dansarna hämtade energi från publiken, så för mig är det viktigt att dansaren har möjligheter till och plats för improvisation.

Hur arbetade ni med scenografin, musiken och ljussättningen?
Vi börjar med allt på samma gång, dansen, musiken, ljuset, scenografin — Allt tillsammans. För detta använde vi boken, eftersom i berättelsen i boken, vill borgmästaren hitta en lösning att rensa bort alla galna människor från staden och placera dem bakom kyrkan, så att livet kan fortsätta som vanligt i staden. För att uppnå detta, sattes en grupp musiker bakom kyrkan, likt en konsert, så att alla galna människor följde efter musiken, för att där musiken är, dit dansade alla människorna. Vi använde den här sortens inspiration för föreställningen, och att dansaren både går mot ljuset och musiken på likartat sätt. Scenografin liknar delar av en kyrka, och golvet ett dansgolv. Dansarna kommer upp på scenen från publiken, och rör sig mot kyrkan till dansgolvet, och när musiken börjar, så rör sig alla tillsammans. De känner gemenskap i varandras galna dans, och de dansar tills dom dör.

Publiken kan alltså ses som stadens normala befolkning?
– Just precis.

Le Grand Bal känns som något mer än bara en föreställning, då den berättar en historia med mycket känsla. Har du någon kommentar på detta?
– En stor del av vårt artbete och vad vi vill göra med danskompaniet, är inte bara att ge en föreställning som är vacker, utan en som förmedlar riktiga känslor som når ut till många människor. För mig, när jag går ut och ser en film,en dansföreställning eller en teaterföreställning, så glömmer jag bort vad den handlar om ifall den bara är bra, men inte väckte några känslor. Men ifall jag ser något som väcker starka känslor inom mig, så kommer jag ihåg den, och pratar om den flera år efter att jag såg den. Detta kan också få mig att börja ifrågasätta saker och ting, som sånt som saknas i samhället, och jag tror att det är viktigt att ifrågasätta.

När hade Le Grand Bal urpremiär?
– Den första föreställningen ägde rum i Frankrike i Lyon på Biennale de la Danse år 2023, och det var mycket coolt, men från början visste vi inte ifall publiken kunde förstå vad vi ville berätta, och musiken var med Hip Hop, och dansarna hade inga repliker, så det var kanske svårt att förstå budskapet.
– När vi hade spelat första föreställningen, hörde först inte ett knäpp från publiken, och jag tänkte att de kanske inte gillade föreställningen, men efter cirka 10-15 sekunder ställde sig alla upp och gav oss mängder av applåder. Jag tror att de behövde lite tid för att bearbeta vad de hade sett. Detta hände idag också med publiken. Min kollega utbrast att de kanske inte tyckte om föreställningen, men efter cirka 10 sekunder, ställde sig publiken upp och jublade och applåderade. Jag tror att det är bra, för jag tror att många kanske inte riktigt förstår men de känner något.

Var kommer ni att dansa Le Grand bal framöver?
Efter the Joyce åker vi tillbaka till Frankrike i två veckor, eftersom vi har en turné i Frankrike. Sedan kommer vi vara i till Göteborg den 2 december, och efter det åker jag till Marocko för att arbeta på en ny föreställning. Sedan har vi en turné i Schweiz, för att sedan åka till Paris. Sen har vi vår andra föreställning, Mirage (Un Jour de Fête), som framförs på gatan, och vi kommer sedan börja uppträda på Street Art Festival från maj till oktober. Sen påbörjar vi Le Grand Bal igen inomhus.

Vill du tillägga något mer?
Vi är väldigt tacksamma över att vi får dela med oss av våra verk till olika människor från olika länder. Därför älskar vi det vi gör. Vi är väldigt glada över det och tror att många människor behöver det här. Det finns mycket rasism, och många som aldrig har aldrig rest någonstans, de blir kvar sin hemstad och träffar aldrig andra människor. Det är viktigt att lära känna nya och andra slags människor. Om man verkligen lär känna andra människor, och lär sig förstå varför de är som de är, så kan man inte längre fortsätta att vara rasistisk. Ibland då jag pratar med någon som är det, så frågar jag ”vad föredrar du, att du varje dag för resten av ditt liv, dricker du samma vin. Eller att så kan du testa nya viner här och där.” Livet är bättre med mångfald, och det är bra att testa olika, prata med olika typer av människor, umgås med olika människor, och festa med olika människor. Att ha ett öppet sinne och se världen med öppna ögonen gör att allt blir bättre.

Se vidare storateatern.se/sv/program/le-grand-bal/

Isabelle Valtchanov

Fler Nyheter