Dansefeber, extas och gemenskap

Som under de senaste åren på Köpenhamns stora teaterfestival CPH Stage så har den även detta år inletts med en fin dansföreställning. I år var det Le Grand Bal med franska Compagnie Dyptik, som inledde festivalen på Skuespilhusets Store Scene med uttalat smittsam dansenergi. Le Grand Bal är nämligen inspirerad av den historiska dansmani som drabbade stadsborna i Strasbourg 1518. Men också av den tid som rådde efter covid-pandemin med både utmattning, förhoppningar och nya utmaningar.
Redan när publiken hittar fram till sina platser i teaterrummet har föreställningen kommit igång. I slutet av min gradäng står en barfota manlig dansare och krum med rygg och ser ut som en gammal sjukling. En smal kvinnlig dansare i vita kläder lyser ungdomligt upp teaterrummet på den andra sida. En efter en dyker alltfler dansare upp i publiken på olika håll lång från varandra.
De försöker var för sig med omväxlande utmattade eller energiska rörelser att hitta musikens rytmer. För alla vill dansa och de söker sig upp mot scenen, där två dansare i dunkel belysning redan är i full gång med abrupta rörelser.
När alla de åtta härliga barfota dansarna har samlat sig uppe på scenen, bryter dansfebern ut på allvar. Man känner en smittande dansglädje och gemenskap i deras hela tiden omväxlande grupperingar, ringdanser och långdanser.
De två koreograferna Souhail Marchiche och Mehdi Meghari, som tillsammans har grundat Compagnie Dyptik 2012, har sina rötter i breakdance och hip hop. Men på ett mycket organiskt vis formar de en rad stilarter i Le Grand Bal, som förenar street-dansen med både modern dans, balettsteg, ballroom dance och folkdans. Mitt i danseuforien gör några av dem också olika solostunts i form av saltomortaler eller break moves, och på ett mycket fint sätt skapar ljusdesignen rum och stämning kring dansen.
Precis som vid inledningen när dansarna var spridda över teaterrummet och rörde sig mellan gradängerna, rör sig Patrick de Oliveiras välkomponerade musik även effektfullt runt i rummet i form av surround sound. Mycket vackert förenar sig musiken med mänskliga röster och ljud av andetag med elektroakustisk musik.
Men även folkmusikinspirerade mässingblåsere, cembalo och intensiva trumrytmer, blandas med dansen som mot slutet blir vilt energisk.
Flera gånger medan dansen pågår lägger sig några eller alla dansarna på golvet och till slut så ligger allesammans helt utmattade ner som om de hade dansat sig till döds.
Som Mehdi Meghari sa i sin introduktion innan föreställningen: ”Människor har behov av att få röra på sig. Det är bättre att dö med ett leende på läpparna än att dö på ett sorgligt sätt, på samma sätt som det är bättre att leva ett kort och intensivt liv istället för ett långt och trist.”

Vibeke Wern