Skojig ny föreställning på Pantomimeteatret

Charm och fägring (ynde) var förr i tiden två fundamentala element som sällan fattades i balettföreställningar. De var essensen av denna konstart i föreställningar som Bournonvilles Fjernt fra Danmark (Långt från Danmark) och Livjægerne på Amager (Livjägarna på Amager) eller säkra publikmagneter som Coppelia, och Graduation Ball (av David Lichine till musik av Johan Strauss) och La Fille mal Gardé (Den illa vaktade flickan).
Som sakernas tillstånd nu är i Köpenhamn, har Den Kongelige Ballet bytt ut dessa basala ingredienser i den klassiska repertoaren mot sex (Nikolaj Hübbes Et Folkesagn), ironi (Hübbes Napoli) samt ytlig och mekanisk musikalstil. Dans-maskiner har avlöst personligheter och charm och fägring letar man förgäves efter vid balettpremiärerna.
Dock inte helt: Pantomimeteatret i Tivoli sörjer för att man kan återupptäcka dessa så viktiga beståndsdelar från äldre tiders föreställningar. Klokt nog har man valt att låta Tim Rushton skapa en ny liten sak till miniatyrscenen i nöjesfältet: Ude godt – hjemme bedst (Borta bra, men hemma bäst). Ganska så guldåldersaktigt, men sett med glimten i ögat och ett lätt och begåvat grepp om traditionen.
Tim Rushton var under många år konstnärlig ledare för Dansk Danseteater, och han saknas i det danska teaterlandskapet. Man hade alltid under hans tid som chef en känsla av att ensemblen i Danseteatret trivdes bra med varandra och med repertoaren. Tim Rushton förstod sig på att sprida dansen till en stor och icke teatervan publik, bland annat genom gratis föreställningar på Københavns Politigård, unden bar himmel i kvällningen. Efterföljande svenske Pontus Lidberg, förlorade dessvärre greppet om Dansk Danseteater, som nu inte längre intar förstaplatsen bland samtida danska kompanier. Man får hoppas på att den kommande, spanskfödda Marina Mascarell kommer att kunna återvinna det förlorade territoriet.
Föreställningen Ude godt, hjemme bedst är en liten lustifikation i den klassiske pantomimens anda, så som den återfinns på Pantomimeteatret som ett gammel-københavnskt destilat från begynnelsen av 1800-tallet, infört i Tivoli från och med parkens grundläggning. Det är gratis att se föreställningarna, när man är på Tivoli. Den pyttelilla Pantomimteaterbyggningen är i sig själv en guldålderpärla, i kinesisk stil med ett berömd ridå som föreställer en påfågel med utspända stjärtfjädrar. När den sänker sig, (ridån är ett träjalusi som alltså sänker sig ner när det fälls ihop ö.a.) får vi se Rushtons historia om Columbine, vars far Kassander vill till Paris, långt bort från hennes tillbedjare Harlekin. Som ledsagare på resan har de Pjerrot, och på deras väg låter Rushton dem möta en cirkus, badnymfer och gulliga sailorboys och rappa servitörer på en fransk restaurang. Allt går kvickt till väga över scenen, med precision och ja, med fägring och charm. De totalt 18 dansarna ska göra 41 olika roller på en halvtimme, och samtidigt ikläda sig 54 olika kostymer. Tim Rushton har så omfattande erfarenheter, att han får danserna till att stråla i den lilla dockteatern med tillpassat avancerade steg för att göra föreställningen levande och tillfredsställa en även balettränad blick.
Det är snabba scenväxlingar och scenografin består av traditionella, naiva kulisser som den av en borgerlig interiör, den lugna bygatan en gång för länge sedan, den gröna skogen och en scen vid havet. Här har de vackra flickorna i pastellfärgat med klädsamma kyssar lustigt fått badhandukar som rekvisita, medan Columbine och Kassander seglar forbi i en båt i fonden. Samtidigt som Pjerrot flyter förbi i en tunna och Harlekin är tvungen att crawla sig igenom böljorna. Alla kostymer är klädsamma, stilsäkra och dansvänliga (av Kitt Houen och Stine Rolfsen).
Men Rushton har har också en Bournonville-ballast, och det finns dolda hänvisningar till Napoli, när cirkustruppen förutom en lindansös och två kraftkarlar (à la Pippi Långstrumps starke Adolf) disponerar över en stum sångerska (en drag-roll), vars aria är en del av den inspelade ackompanjerande musiken. Som är hämtad ur den klassiska repertoaren, bland annat Haydn.
Pantomimeteatret är till för alla åldrar och här ska traditionen hållas i hävd, men det är glädjande att se, att ledningen inte bara önskar att allt ska vara som på den gamla goda tiden. Att invitera Tim Rushton till att putsa upp det ärvda silvret är en lyckträff: låt honom äntligen få fler uppdrag av samma sort.
Det är många år sedan vi sist blev presenterade en ny klassisk pantomim: det skulle vara fint med flera av samma sort: Vi kan aldrig få för mycket av den humor och lätthet som kommer av att kunna mycket, utan att för den skull behöva demonstrera sitt kunnande med alltför stora åthävor.
Tidigare har det visat sig på Tivoli, att en bra koreograf som exempelvis ryske Jurij Possochov förmår att skapa en fin upplevelse på miniatyrteatern med påfågelsridån med Askepot (se www.danstidningen.se/2020/06/17/en-saga-med-lyckligt-men-eftertanksamt-slut/). med påfugle-fortæppet. Tim Rushton vet också hur man roar både stora och små, dansvana och helt ovana.
Så att Pjerrot få alla till att ropa hurra efter föreställningen! Då är Tivoli allra bäst! (*)

Spelas vissa dagar fram till och med 8 juli och är en av Tivolis gratis förlustelsen när man väl har betalat entréavgiften.

(*)Det finns en speciell pantomim-teater-tradition, att den annars stumme Pjerrot kommer fram efter föreställningen, på scenen, och uppfordrar barnen och alla andra att ropa hurra! Först en gång, och sen säger han att det inte är högt nog. Så en andra gång, och samma sak: det är inte högt nog. Och till sist, när alla skrålar för full hals så svarar han: Tack för i afton.

Charlotte Christensen