Lär dig njuta av ditt arbete

2017 vann Elvira Linds dokumentärfilm Bobbi Jene priset för bästa dokumentärfilm, foto och klipp på Tribeca Film Festival i New York. Den som gillade denna dokumentärfilm om den amerikanska dansaren Bobbi Jene Smith, har nog sen dess närt en önskan om att få se en föreställning av denna karismatiska och intressanta konstnär. Det gjorde i alla fall undertecknad efter att ha sett filmen som brände sig in på näthinnan som en otroligt hudlös skildring, som kretsar kring passion, sårbarhet, förlust samt konstnärlig och mänsklig kamp. Den danska danspubliken har nu också fått möjligheten att få se Bobbi Jene, efter att hon har koreograferat verket Caldera till det moderna danskompaniet Corpus på Det Kongelige Teater. En riktig lyckträff för Corpus, för Caldera är det allra första verk, som Bobbi Jene skapar för ett annat kompani.
Bobbi Jene Smith, som har en kristen, Midwest-uppväxt i baget, kom som purung in på en av USA’s finaste skolor for dans, Juilliard, men hoppade av till fördel för en utbildning och karriär i det israeliska danskompaniet Batsheva Dance Company, vars grundare och konstnärliga ledare Ohad Naharin, hon blev tillsammans med. Ohad Naharins rörelsespråk, kallat gaga, passade perfekt för Bobbi Jene, hvis kropp inte är fjäderlätt och långbent, men kurvig och stark. Som hon själv säger i filmen: Ohad älskar starka kvinnor. Kvinnor med röv och lår grrrr!”
I Elvira Linds dokumentärfilm möter vi Bobbi Jene, när hon har bestämt sig för att lämna Batsheva Dance Company och sin nya israeliska käresta för att resa tillbaka till USA, för att börja en ny karriär, som också innefattar att koreografera till sig själv. Att förverkliga denna dröm om en solokarriär som dansare och koreograf är den kamp som hon skapar sin föreställning kring. Dansen i detta koreografiska debutverk A Study on Effort blir till en form av terapi för henne under den svåra tiden utan hem, fast arbete och med ett långdistansförhållande under upplösning med vännen i Tel Aviv.
I A Study on Effort släpar hon omkring på en stor sandsäck, som hon slutligen har sex med tills att hon till synes får orgasm. Hennes rörande kamp med sandsäcken är ett sisyfosarbete, som relaterar till livssituationen. Samtidigt kan åskådare känna igen sig i den och jämföra sig med den. Tematiken i A Study on Effort återkommer i verket Caldera, där ansträngning och njutning verkar vara två sidor av samma sak. Ordet ”caldera” betyder en kraterliknande formation, som skapas när en vulkan sjunker ihop efter ett utbrott. Det ska förmodligen i verket Caldera förstås som ett själsligt landskap, som när en människa bryter ihop under stor press.
Scenen är täckt med en matta som går från den ena väggen till den andra, och en dansare sopar mattan ihärdigt med en kvast.. Det verkar vara ett fruktlöst arbete och totalt förspillda krafter, men just detta triviala arbete verkar ge dansaren ro. EN annan släpar mållöst runt med sandsäckar, medan en tredje visar sin makt genom att skjuta prick med pil och båge.
En känsla av fastlåst läge och apati verkar råda, och detta är anledningen till att karaktärerna söker hjälp hos en diktatorisk coach eller vid ett träningscenter. Här gör Louella May Hogan som den mycket överaktiva yogaläraren allt för att piska in energi, nytt mod och kraft för sina elever, tills de ligger helt utmattade på sina yogamattor, som här är persiska mattor. Det är en hysteriskt skojig parodi på självutvecklingsindustrin. Scenerna har en överraskande skruv för även den hårda coachen och den åh-så-energiska yogaläraren har sina svagheter. En annan höjdpunkt är Hazuki Kojima och Yiannis Logothetis fantastiska pas de deux, som är så proppade med steg och rörelser att det framstår som en talad dialog.
Ett snack om allt som två älskande har att säga varandra och vad de försöker övertyga varandra om. Det geniala är, att man man tycker sig se och förstå varenda en av dessa rörelser, för att de är så uttrycksfulla och så fint förmedlade av dansarna.
Caldera är expressiv dansteater med massor av humor i stil med verk av ungarske Pál Frenák(*) och tyska Pina Bausch. Dessutom är Caldera ett verk, som inte bara ger Corpus-dansarna att visa upp sin talang för dans, men även de för skådespeleri, sång och pianospel. Caldera är är inte bara en gåva till Corpus, men också till den danspublik som vill se ett känslomässigt, angeläget och brännande aktuellt verk, som uppehåller sig vid det som gör allra mest ont, men samtidigt också är kul och underhållande.

(*) För den som vill veta mer om Pál Frenák hänvisar vi till en tidigare recension av Torben Kastrup
www.danstidningen.se/2011/05/09/kroppens-kamp-mot-civilisationens-tvang-2/

Torben Kastrup