Varifrån kommer dansen? SKISS

Varifrån kommer dansen? Något vetenskapligt och uttömmande svar på den frågan kan vi aldrig få.  Så man skulle kunna sluta här och bara säga att dans är något som alltid följt mänskligheten genom tiderna och runt klotet. Exakt hur vet vi helt enkelt inte. 

GIII Koreografi: Patrice Bart Musik: Carl Maria von Weber och Joseph Martin Kraus Libretto: Erik NŠslund Scenografi: Elisabeth stršm Kostym: Lars Wallin Ljus: Linus Fellbom Kungliga Baletten Kungliga Hovkapellet Dirigent: Ermanno Florio I rollerna: Gustav III Jan-Erik Wikstršm / Olof Westring Sofia Magdalena Jenny Nilson / Jurgita Dronina Lovisa Ulrika Marie Lindqvist / Anna Valev Gustaf Mauritz Armfelt Nikolaus Fotiadis / Oscar Salomonsson Adolf Fredrik Munck Pascal Jansson Badin Serguei Endinian / Avetik Karapetyan Antoine Bournonville Olaf Kollmannsperger / AdiLiJiang Abudureheman Giovanna Bassi Nicole Rhodes / Gina Tse Louis Deland Jens RosŽn Ulrika Eleonora Katja Bjšrner / Jeannette Diaz-Barboza Augusta Lšwenhielm Eunsun Jun / Minji Nam Anna Sofia Ramstršm Irina Laurenova Jacob Johan Anckarstršm Andy Rietschel Claes Fredrik Horn Christian Rambe Adolf Ludvig Ribbing Istvan Kisch Dirigent Ermanno Florio

DEN HELIGA DANSEN

Dansen ser ut att ha följt människan i alla tider. Dess första spår syns i grottmålningar, bilder på väggar och keramik, eller som i Skandinavien i hällristningar, där dansen är helig och sannolikt ingår i någon form av rit. Med tiden och allt fler skriftliga källor klarnar bilden. 

De äldsta bevisen på dans som en mänsklig aktivitet är arkeologiska. Grottmålningar från tiden 14 000 år före vår tideräkning finns i bl a Frankrike, i den berömda Lascaux-grottan, som numera har en kopia, som turister och andra får besöka. Där kan man se en man målad på grottans vägg, böjd i höften och med benen placerade så att man tydligt ser att han är i färd med att snurra. Han vrider sig runt kroppens egen axel, skjuter på kroppen med hjälp av höger ben i en medsols vridning. Den franske forskaren och författaren Paul Bourcier jämför flera grottmålningar från samma tid och drar paralleller till de dansande dervischerna som snurrar, var och en runt sig själv och alla dessutom i en större cirkel. Ena handen hålls uppåt för andlig kontakt, den andra vänds neråt jorden. På liknande sätt, menar Bourcier, snurrar schamaner, lamor, muslimska exorcister och afrikanska medecinmän för att försätta sig i trans. Han pekar på sambandet mellan cirkelrörelsen (både med- och motsols) och de stora himlakropparna solens och månens bana runt jorden. I flera av de äldsta religioner vi känner till är solen föremål för dyrkan eller ses som en slags gudom. 

Grottmålningarna från den äldsta tiden domineras av djurbilder, renar, hjortar och andra villebråd. Människan var vid denna tid samlare och jägare – djuren gav kött, fett, hudar till att klä sig, ben till verktyg. Men människan finns också på bilderna och inte sällan män med djurmasker och män med erigerade penisar. Bilderna på grottornas väggar handlar om jakt, överlevnad och fortplantning  – forskarna föreslår att bilderna ingår i en rit eller avbildar riter som praktiserats, när det gäller Dordogne i Frankrike, för att få god jaktlycka. Liknande grottmålningar finns på Sicilien, i Turkiet och flera av dem har upptäckts av ren tillfällighet. Om det finns mer eller andra sådan fornfynd kan vi inte veta. På grottmålningen på Sicilien, nära Palermo, avbildas en ringdans med två män i konvulsiviska rörelser i mitten. Männen ligger respektive står i brygga, båda med erigerad penis. Bilden anses skildra ringdans för första gången, långdans – ett vanligt inslag i folkdans än i dag i Europa, avbildas på målningar från Knossos på Kreta med kvinnor. Dansande kvinnor finns också i egyptiska bilder från stenålderstid: de dansar i ring runt en person som bär mask, på samma sätt  som man från samma – mycket långa – tidsperiod kan finna bilder från Sydafrika eller Turkiet. Egyptiska kvinnor i långdans kan ses dansa till gudinnan Hathors ära, gudom över såväl dansen som dödsriket. 

Tidsåldrar ett par tusen år före vår tideräkning erbjuder långt fler fynd och iakttagelser som etruskernas bildvärld på keramik och väggmålningar från 1000 f.v.t, eller skildringar av dans i Gamla Testamentet som skildrar hebréernas sedvänjor. Moses syster Miriam, berättas det i Exodus, leder en rad av kvinnor med en tamburin i handen. Och när David för Guds ark tillbaka till Jerusalem ”fröjdar sig” hela sällskapet med ”alla slags instrument av cypressträ, med harpor, psaltare, pukor, skallror och cymbaler. Själv dansar David nästan naken, klädd i en linne-efod, (ett litet fram- och bakstycke med hängslen) lite senare vid Jerusalems port när Guds ark ska föras in i staden – kanske en kvardröjande rest av det nakna dansandet som kan ses på många bilder från äldre tid, tänker sig en fransk forskare.  

Vill man vidga perspektivet globalt kan man jämföra med dans i Kina, där det i Sångernas bok från 1000-talet f.v.t. berättas om en pantomim- och dansföreställning långt tillbaka i tiden, ca 2000 år tidigare: 

”Härligt! Härligt!
Den fantastiska dansen skall just uppföras.
Precis när solen står i zenit
Intar han den yppersta platsen i förgrunden.
Storartad är den långe mannen.
Han uppför den praktfulla dansen i furstens trädgård.
Tigerstark fattar han tyglarna,
Liksom vore de av silke.
Vänstra handen håller en flöjt
Den högra en fasanfjäder.
Han strålar som vore han smord med ockra.” 

Och den första dansboken i Indien, Natya Shastra, skrevs ner på 500-talet f.v.t. Den ger noggranna beskrivningar av hur den heliga dansen ska utföras, ty dansen är en del av tron;  dansboken är den femte Vedan, den femte delen av hinduismens ”bibel”. Natya Shastra innehåller detaljerade anvisningar för fötter, bål, händer, blickar, mimik och vilka känslor dansaren ska frammana. Att dansboken bygger på långa tiders danspraktik är helt klart, statyer från 1000-talet visar tydligt den indiska dansens typiska stil, där dansarens kropp är samtidigt rörlig i tre riktningar.    

De dansande hällarna

Dansens rituella rötter ser ut att vara globala, och det finns ofta möjligheter att notera likheter mellan olika kulturen som kan tolkas som att det funnits kontakter, utbyte, påverkan, inspiration. De äldsta ”bevisen” på dans i Skandinavien är arkeologiska, från bronsåldern ca 2000 f.v.t: hällristningarna. Vilka som utförde dem kan forskningen ännu inte säga, lika lite som vad dessa ristade bilder i sten betyder. Vad förslags riter är det som avbildas, vad trodde de som ristade på? Var de människor som kom till Norden och slog sig ner? Drog de vidare? Eller fanns de redan på platsen sedan länge när de kanske med nya intryck från resor eller möten med andra,  började göra sina bilder? Forskarna är inte ens ense om bilderna handlar om dödskult eller fruktbarhetsreligion. Däremot ser det ut som ristningarna kan ha utförts av personer från (eller i kontakt med) kulturer som känner till den minoiska kulturen, som t ex på Kreta. Vid samma tid som hällristingarnas kan man i palatsets i Knossos se konstföremål som talar om ett rikt teaterliv.  

Den isländske teaterforskaren Terry Gunnell menar att det är rimligt att tolka hällristningarna som samlingsplatser eller kultplatser för någon slags rituell ’performance’ med religiöst eller heligt innehåll. Hällristingarna ligger alltid vid vatten, en del vid kusten, andra vid vattendrag. Genom landhöjningen har de kommit längre från vattnet än från början, kanske åskådarna vid en ceremoni vid en ristning satt i båtar. Att en ceremoni ägde rum inför ”publik” är naturligtvis inte givet, att någon schaman eller en liten grupp personer deltar ensamma i en ritual är tänkbart. Men på bilderna finns i allmänhet flera personer, ofta nakna, vilket kan tydas som att bilderna visar människor i en ceremoni om sommaren. Ofta bär de djurmasker, de kan bära vapen, några ser ut att dansa, andra verkar ingå i en procession eller kanske dans. Längst i norr av Skandinavien är betoningen i bilderna jakt och djur, längre söderut på västkusten eller Mellansverige dominerar motiv som anknyter till boskapsskötsel, jordbruk, sol och resor till havs i skepp. Från Tanum och Kville i Bohuslän blir listan lång över föremål och aktiviteter: båtar, träd, solar, ormar, yxor, plogar, fotspår och tamboskap och människor som ”ägnar sig åt olika slags lekar och spel: de slåss, dansar och älskar. Dessutom förekommer båtar, kanske i form av någon modell som dras av djur och människor. På andra ställen kan man se stora kultyxor, spjut, svärd och solsymboler av vilka några hålls upp av människor, processioner och stora lurar som nakna figurer, ibland med horn och möjligen svansar, spelar på, vilka också förekommer i andra sammanhang, som till exempel i kärleks och krigsscener.” 

 De märkliga, runda små groparna i stenytan, i folkmun än idag kallade älvkvarnar, är en olöst gåta. I Tanum finns en serie skålgropar på 28 stycken, vilket gör att man börjar tänka i banor av kalender eller någon rit som kan ha haft att göra med månvarvets 28 dagar, lika många som menstruationscykelns dessutom. Terry Gunnell föreslår att de spår av fett som konstaterats i groparna kanske tyder på en helt annan användning: kanske fett eller olja kunde antändas och bli en effektfull belysning i den sommarnatt vi antar att riten äger rum? Kanske det är att låta fantasin dra iväg med forskningen, men tydandet av hällristningarna är fyllt av frågetecken och måste innefatta tolkningar. Gränsen mellan rimlig tolkning och fantasifull är inte lätt att dra. 

Gotiska dansare

Den romerske historieskrivaren Tacitus beskriver på 100-talet e.v.t seder och bruk i Norra Europa, så långt som till Sverige kom han inte. Han återger en religiös procession där gudabilder bärs eller dras i ’helig’ vagn. Sådana rituella vagnar har daterats vid utgrävningar så sent som till 800-talet i Oseberga i Danmark. En särskild, rituell vagn för en person utklädd till den gud som ska äras, finns väl beskrivet när det gäller offerhögtiden i Uppsala, evenemang som med vår tids begrepp skulle kunna kallas festspel eller festival. Historikern Adam av Bremen beskriver 1050 och i början av 1100-talet hur festspelen med människooffer, processioner och annat går till och använder ordet ”teater” för att beskriva platsen vid de tre högarna i Gamla Uppsala – det är ganska rimligt att anta att åskådarna satt på högarnas slänter och såg ner på ”föreställningen” som pågick på marken. Arkeologiskt vet man också att det fanns en stor tempelbyggnad vid platsen, ungefär där Gamla Uppsala kyrka ligger. 

Terry Gunnell skissar en ”performance” med ”masker, kostymer, musik, dans och kanske också någon form av extatiskt, rituellt drama med mytologisk bakgrund. Det vill säga ett skådespel som balanserade på gränsen mellan religiös tro och underhållning, sanning och fiktion, rituell handling och dramatiskt rollspel, vilka alla utgör väsentliga inslag i den totalteater eller den ”heliga teater” som i våra dagar beskrivits av Antonin Artaud och Peter Brook.

Och dansen? Högst påtaglig är berättelsen om en grupp legosoldater , ”väringar”, i tjänst hos kejsaren i Konstantinopel, nedtecknad kring år 953. Väringar, alltså sannolikt svenskar från Gotland, Väster- och Östergötland, dansar ”Gothicon” utanför stora matsalen hos kejsaren på nionde dagen efter jul. ”Två goter iklädda djurhudar med insidan ut och olikformade masker med en sköld i vänster hand och en käpp i den högra” och två grupper män, tillsammans med musiker bjuds de att stiga in i salen.  De två männen ”springer fram och slår på sköldarna med käpparna och säger ’tul’, ’tul’. De upprepar detta och går sedan fram mot honnörsbordet, och när de är nästan framme går de båda grupperna samman och bildar en ring, med den ena gruppen inne i ringen och den andra omkring. De upprepar detta tre gånger och sedan skiljs de åt”. Männen sjunger ”Gothicon”-sången, vars text historieskrivaren inte lyckas förstå. Ytterligare en dans med sång bjuds, och även där formerar sig männen i ring, slår på sköldarna och ropar ’tul’, vilket förmodligen är ett i österled missförstått ’jul’, det fornnordiska ordet för midvinterhögtiden. 

Snarare kraftfull än graciös, men det är den första beskrivningen av en skandinavisk ringdans. 

Och mer än tusen år senare, får man en bekant bild av betydelsen av hemlandstoner när man är långt borta.  

Litteratur:

• Paul Bourcier, Histoire de la Danse
• Ny svensk Teaterhistoira I; Terry Gunnell – Teater och drama i äldsta tid
• Dans i världen: Kina, Indien, Kapitlen om Kina av Christina Nygren och Indien av Lilavati Häger