Den folkliga dansen

Nu är det jul igen. Små grodorna. Skära, skära havre. Räven raskar över isen. När det lackar mot jul och en tid på året då det högteknologiska Sverige tar paus, äter massor med mat och, faktiskt, dansar en del svenskar folkdans. Eller folklig dans? Kanske i alla fall på större företags julgransplundringar kring trettonhelgen att ringlekar och långdans ordnas, ofta ledda av någon sakkunnig.

Sakkunnig? Folkdansexperterna kommer vanligen i sockendräkt från det lokala folkdanslaget, samma personer som brukar leda dansen runt den lövade stången vid årets andra solståndsfest, midsommar.

De svenska grodorna
Folkdans och folklig dans är inte riktigt samma sak, men ofta överlappar de varandra. Folklig dans är den dans som ’folk’ faktiskt dansar, medan folkdans är den av samhället och ’folket’ uppfattade kanon av danser och danslekar som är de ”riktiga”. Dansen ser ut att ha följt människan genom tider och civlisationer. De äldsta bevisen i bilder från grottmålningar och hällristningar berättar för oss att dansen har hört ihop med ceremonier och riter för olika trosföreställningar. Fruktbarhet, jaktlycka och död är den mänskliga existensens livsmarkörer: att födas, att överleva och att sluta leva.

Gränsen mellan att dansa för andra, att uppträda, eller att dansa för egen del är inte heller lätt att dra. Skriftliga källor från Asien berättar tidigt om dans där en eller flera personer uppträder för andra. Andra källor berättar om kollektiv dans, vad vi idag skulle kalla för sällskapsdans. I vår del av världen, norra Europa, finns inte skriftliga källor för dansen förrän in på 1000-talet. Det finns ingen anledning att tro att det inte har dansats här , såväl som annorstädes, men det går inte att vetenskapligt belägga. Man kan bara arbeta med jämförande forskning och ett litet fåtal pusselbitar i ett tusenbitars pussel. Bilden blir därefter.

Och som vanligt visar det sig att ett nationsbegrepp som ”svenskt” eller ”typiskt svenskt” är en omöjlighet inom dans, musik, kultur och konst. För att ta den kära dansleken om grodorna, en riktig markör för ett svenskt midsommarfirande, så är den en marsch från franska revolutionen. Refrängens Koack-ack-ack kommer från franskans ”au pas, camarade” (Håll steget, kamrat, det vill säga: ga i takt, kamrat). En nidvisa av engelsmännen, det republikanska Frankrikes ärkefiender, gjorde om visans soldater och kamrater till grodor, ’froggies’ som de grodlårsätande fransmännen kallas västerut. Till Sverige och svenskarna kom grodorna genom skolgymnastikens samling av danslekar, utarbetad i de ”workshops” som hölls på slöjdskolan i Näs utanför Göteborg på 1920-talet. Hur den, i sin tur, kommit dit är ännu inte klarlagt – kanske genom scoutrörelsen eller väckelserörelsen, båda engelskt baserade och med stora inslag av inlärande, uppfostrande och underhållande barnkultur.

Skära, skära havre, däremot, och Räven raskar över isen är arv från medeltiden liksom många andra danslekar som Bro, bro, breja. Betoningen på arbetsbeskrivningar är stark (”så gör sotaren var han går, var han ligger och var han står”) men många är, som Skära, skära havre en ”friaredans” där parbildningen är själva den dramatiska höjdpunkten: när var tar sin, tar jag min. Samt ett uttryck för den medeltida uppfattningen om singelskap som lågstatus. Den ”som blir utan” ska ’tagas och dragas’ av sotaren, nämligen genom skorstenen.

Jungfrudans
Sedvänjor och trosföreställningar från förkristen tid har levt vidare sida vid sida med den kultur som den kristna kyrkan införde. De urtida årstidsrelaterade folkfesterna fick nya, kristna förtecken. Julen, som markerade midvintersolståndet, övergick till att firas till Kristi födelse minne, Johannes Döparens dag placerades vid midsommar, då olika riter och offer med källvatten hade firats vid sommarsolståndet. I västra Sverige hamnade våreldarna, då onda makter skulle skrämmas på flykten, i det kristna påskfirandet. Medan i Danmark eldarna brinner vid St Hans-dagen, Johannesdagen.

Tusen år efter kristendomens införande i Norden lever en hel del av det förkristna kvar. Dansen i cirkel, den kosmiska kretsen, återfinns i många äldre kulturer (se del 1 i denna serie.) Cirkeln, ringdansen är den självklara vid traditionell folkdans tillsammans med långdansen, där den långa raden med dansare hand i hand också kan slutas till en cirkel vid behov. Labyrinten är en variation av cirkeln som använts i dansen och som för vår del av världen kan härledas till den minoiska kulturen på Kreta. Ända in på 1900-talet trampade kustbefolkningen runt Östersjön labyrinterna för god fiskelycka. De är lagda enligt det kretensiska mönstret: en njurformad labyrint med en given ’ingång’ och en centralpunkt i mitten. De njurformigt utlagda stenarna är placerade efter ett kors med vinklar i varje korsarm och ändpunktsstenar. Bara i Stockholms skärgård finns åtta sådana labyrinter, i folkmun kallade Jungfrudanser eller Trojaborgar. Forskarna har inte säkert kunnat fastslå hur gamla labyrinterna är, men de verkar inte vara äldre än från 1450-talet, alltså från den tid då kronofisket bedrevs som mest intensivt. Namnet ”Jungfrudans” tyder på en annan, kanske äldre, syn på fångst och skörd i en vidare mening av ”fruktbarhet”.

Samtidigt framhålls särskilt cirkeln också i kristenhetens rituella danser som går tillbaka på den judiska och grekiska traditionen. Idag dansas på nytt i kristna kyrkor ”heliga danser”, med viss inspiration av new age, och en ring runt utvalda föremål, en ljusskål eller blommor, är utgångspunkt för dessa danser som också är en slags mässa eller meditation.

Polskor och engelskor
”Den folkliga danskonsten är fascinerande”, skrev en gång Henry Sjögren, forskare och pedagog i folkdans. ”Att finna hur människor utan teknisk träning kan skapa intrikata dans- och stegmönster är underbart. Den förmågan kommer med all säkerhet att bestå.”

Under medeltiden och renässansen utvidgades de folkliga danserna, som vilade på gamla ursprungliga riter och lekar, med danser från olika delar av Europa. Sydeuropeiska danser var redan starkt påverkade av danser från andra sidan Medelhavet och den starka ström av influenser som går från indiskt över Mellanöstern och Nordafrika till bl a Spanien. Det är också under renässansen och de alltmer förfinade hovlivet i Europa som den folkliga dansen drar in i salongerna. Engelsk dans från landsbygden, country dance, blev på modet som engelska kontradanser i Frankrike, och naturligtvis så snart det gick, i Sverige. Vid drottning Kristinas hov dansade man som i England och som vid det franska hovet, där Ludvig XIV etablerade en ensemble av särskilt danskunniga hovdamer och herrar. Man framförde danser inför resten av hovet, men steget mellan sällskapsdans och sceniskt framförande var kort. Till att börja med dansade de kungliga balettgrupperna på det vanliga golvet som kantas av allt hovfolk som tittar på. Fram emot slutet av 1600-talet flyttade hovdansen upp på en scen och blev en del av hovets raffinerade scenkonst, där opera var en annan nyhet på modet.

Den engelske ambassadören i Stockholm vid drottning Kristinas tid berättar i sin dagbok om en afton i januari 1654 vid hovet: ”Där var en stor myckenhet Fruntimmer och Cavalierer tilstädes” skriver ambassadör Whitelocke och berättar hur drottningen är placerad i en stol på en matta, de mest betydelsefulla vid hovet sitter strax intill, ”samt på vänstra sidan 20 Hofdamer, alle efter Fransyske moder klädde. Musiquen var ställd ett stycke bak om Drottningens stol” noterar Whitelocke och berättar att den bestod av åtta musiker på violin, flöjt och cittra, ”alle spelade af goda mästare.” Whitelocke har en glad kväll ”och tyckte sig nästan vara i England. Drottningen frågade hvarföre? Jo! han såg engelske dansar dansas här med lika färdighet som i sitt Fädernesland.”

De europeiska hoven var glupska kulturkonsumenter och stod i täta förbindelser med varandra. I ett par århundraden giftes svenska prinsar ihop med unga kvinnor från europeiska furstehus, huvudsakligen tyska, men också danska och någon gång polska. Det var en del av den svenska stormaktspolitiken, men gjorde ett litet land i norra Europas utkant väl uppdaterat med högsta moden, seder och bruk i de centraleuropeiska kungliga eller furstliga hoven. Nya danser beskrevs i brev och krönikor, men de allt fler dansböckerna som börjar spridas in på 1700-talet gjorde mycket för spridningen av vad vi skulle kalla sällskapsdans. De flitiga hovfunktionärernas idoga skrivande gör att man idag vet mer om dansen vid hoven vid denna tid än bland vanligt folk. Men det som dansades vid hoven var danser som utgick från folkliga danser: ringdanser, pardanser. Vad som menades med ”fransyska” danser är än idag inte riktigt klarlagt, men med ”polska” avsågs pardanser som också kontradansen var.

Den polska dansen kom till Nordeuropa i början av 1600-talet, och spreds bland allmogen. Folk i bygemenskaper träffades i vad som så småningom kallades ”lekstugor”, musik- och dansaftnar för yngre, vanligen ännu ogifta, där man dansade, sjöng och gjorde danslekar. En av upplysningstidens vetenskapsmän, Olof Rudbeck, beskriver 1679 en dans som de flesta ännu känner till: …hwar uti månge Personer komma tillsammans och dantza alla uti en ring, och de begynnes siunga: Hå, hå, Räfwen han låckar på isen, och iag will dig siungas en skrifware wijsa. Och då wijsar han med åthäfworna i dantzen, huru en Skrifvare sig bär åt. Straxt begynner en annan samma ord at siunga, Hå, hå etc och säger sig wilia siunga en Spelmans wijsa…” och så fortsätter man med att beskriva hur man väver, svarvar, gör skor, och ”alla de konster som någonsin äro upfundne” och så avslutar man med att sjunga: ”huru liuflig och wijs är konsten och lärdom.”

En ny tid
Franska revolutionen 1789 kan sägas ha satt punkt för aristokratin och kungahus som trendsättare. Även om ingen revolution i Europa blev så omvälvande och våldsam som den franska, genomfördes motsvarande förändringar gradvis under 1800-talets första hälft. Liberalismen lanserade handels- och näringsfrihet som passade industrialismen, med kolonialismen som mörk och blodig baksida. Mer demokratiskt strukturerade parlament infördes i Västerlandet och den långa vägen mot allmän rösträtt anträddes. Hundra år senare var den i stort sett uppnådd i den industrialiserade världen, med ytterligare fördröjning för kvinnorna.

Borgerligheten i de allt större städerna blev en maktfaktor. För kulturlivet innebar det en allt större och bredare publik för teatrar och musikliv, och strävan efter kulturens tillgänglighet för allt fler genom allmänna bibliotek och folkskolor. Det var borgarna i Stockholm som ordnade baler på Börshuset, (nuvarande säte för Svenska Akademien) ouppnåeliga för många men inte förbehållna adeln som tidigare. Där dansades i god ordning danser som förutsatte att de dansande kunde skilja mellan polonäs, angläs och kadrilj. När valsen blev på modet ett stycke in på 1800-talet inleddes också bruket att dansa utefter rummets väggar i en vid cirkelrörelse, inte med ’omdansning’ på stället. Valsen kom att påverka hur all dans dansades, polskan fick exempelvis flera nya former med omsvängning utefter danssalens väggar sedan den individualistiska och djärva valsen snurrat om i dansvanorna.

Romantiken som präglar den första hälften av 1800-talet inom litteratur, teater, dans och musik var dels en reaktion på upplysningstiden med sitt stränga krav på förnuft och kritiskt tänkande. Dels formulerade romantiken alltmer en tanke om individens önskemål och krav, romantikens baletter Sylfiden och Giselle, beskriver en kritik av arrangerade giftermål och ett försvar för kärleksrelationen efter de älskandes egna önskemål. Temat varieras i det oändliga och sveps in i romantikens längtan bort till exotiska platser och stora vurm för sagor och myter, ofta bilder för själsliga tillstånd.

Men det är också kring 1800-talets mitt som nationalromantiken tar form. Det nya, ”moderna” Sverige, en demokratisk nationalstat, formulerar på olika sätt vad som är svenskt. Det är nu den svenska flaggan börjar användas allmänt och det är nu som den nya vetenskapen, etnologin, läran om folklig tradition, börjar ta form. Industrialismen slår sönder det gamla jordbruks- och bysamhället, och här gäller det att i tid dokumentera vad som håller på att försvinna. Allt fler människor flyttar från landsbygden in till de stora städerna och arbetena vid fabriker och i handelslivet, men känner starkt för sina geografiska rötter.

Anders Selinder och folkdansen
En allt bredare publiks smak förändrade teatrarnas utbud, konst och underhållning samverkande alltmer. Strax före 1800-talets mitt gjorde Wermlänningarne succé utan motstycke. Det är genom alla tider det mest spelade teaterstycket, idag spelas det alltjämt vid midsommar i Ransäter i Värmland. Värmlänningarna ( med modern stavning) är vad vi skulle kalla en musikal, ett sångspel och en svensk Romeo- och Juliahistoria. Den rika bondsonen Erik är förälskad i Anna, som inte anses vara ett tillräckligt gott parti. Anna försöker att ta sitt liv, men räddas i sista stund, och de unga tu får varandra.

Operans huskoreograf, balettmästaren Anders Selinder, gjorde en stor del av koreografierna till hela repertoaren, ofta kortare stycken, ’divertissimenter’ som ingick i operor eller dansades mellan teaterstycken. Han skapade inslag av ’exotiska’ danser från fjärran länder, s k karaktärsdans, som i pantomimen Baschan och Slafvinnan 1838. Han hade också tidigare lagt in svensk folklig dans i ett par operor men till Värmlänningarna 1846 gick han mer grundligt tillväga. Text- och musikförfattarna var båda från Värmland men stockholmaren Anders Selinder studerade folkliga danser för uppdraget. Det berättas att han besökte värmländska rekryter som var förlagda till Stockholm och bad dem visa ’typiska’ värmländska danser som Jössehäradspolska, Frykdalspolska, Halling och Skrälåt.

Selinder anpassade danserna för Operabalettens dansare, och av allt att döma blev de betydligt mer schematiska på kuppen med den klassiska danstraditionens kompositionsstil där steg upprepas två eller fyra gånger och där paren växlar partner lugnt och jämt. ”Nationaldanserna” som de kallades blev enormt populära och kom att uppfattas som autentiska i den nybildade rörelsen för folkdans med studentföreningen Philochorus i Uppsala i spetsen. Jämfört med samtida skildringar av dans i Värmland i landsbygdens verklighet verkar skillnaderna vara stora. Folklivsforskaren P. Björkman beskriver 1842 ”polskan i Jösse härad” som fri, nyckfull, oregelbunden och allt vildare ju längre kvällen led för att sluta i extas: ” man ser stundom lika många fötter i taket som på golvet!”

Kanske det beskriver den kniviga balansen mellan folklig dans och folkdans väl att man både kan säga att Anders Selinder räddade en hel del svensk folkdans åt eftervärlden och att han ’förstörde’ den. När folklig dans blir ’folkdans’ är den inte folklig längre i bemärkelsen att den lever och förändras som all folklig kultur gör bland ”folk”.

Allmogekulturens folkliga dans och folkdans har ändå inspirerat koreografer allt sedan dess. Svenska baletten i Paris på 1920-talet dansade Midsommarvaka med svensk folkdans, koreografen Ivo Cramér (1921-2009) använde folkdansinspirerade steg i sina verk, bland andra Den förlorade sonen. I Birgit Cullbergs Fröken Julie från 1950 dansar gårdsfolket folkdansinspirerat i midsommarnatten och i Mats Eks På Norrbotten (1985) används samma inspiration i dansen till koreografin, och musiken är ”ny-folkmusik” med J P Nyströms ensemble. På Västanå teater i Värmland har sedan 1980-talet Selma Lagerlöfs verk omskapats till dansteater utifrån modern folklivsforskning inom dans och musik. Den folkliga traditionen och kontakten med andra kulturer har präglat dansen på scenen, långt från Selinders balettanpassade syn på folkdans.

Margareta Sörenson