Skulpturala former; gester och poser – ofta med klassiska uttryck

Tänk dig rusningstid i kollektivtrafiken. Fulla vagnar och bussar, du knör dig in bland okända kroppar. Närkontakt går inte att undvika, du försöker anpassa dig, hitta sätt att foga in dig i massan.
Så känns stundom Cullbergs dansföreställning Flesh chariot, chariot of flesh, som gästar Göteborgs stadsteater. Här är det kroppskontakt inpå bara, svettiga skinnet. Den amerikanska koreografen Faye Driscoll vill visa att vi är flerdimensionella, skapa en motkraft mot skärmarnas platta liv. Och nog går budskapet fram; det är i köttet, kroppen, vi vistas i världen.
Scenen är draperad med ett stort vitt tyg, det väller fram som både bakgrund och underlag. De femton dansarna finns vid sidan och i salongen. Därifrån stiger, eller rusar, de in i det vita. Att de kommer från salongen gör oss åskådare delaktiga.
Ensamma, i par, grupper eller hela ensemblen skapar dansarna skulpturala former; gester och poser, ofta med klassiska uttryck. Armar och händer spelar en central roll i virrvarret av kroppar och lemmar – som trots tempot ändå alltid hittar sin exakta position. Grupperingarna utvecklas, ibland stillnar alla i en frusen tablå.
Någon verkar ansluta motvilligt, andra kastar sig observant in i gyttret för att stödja eller lyfta. Omfamna ömt eller trycka ner i ett slagsmål. Trots all närkontakt dröjer det innan dansarna möter varandra med blicken. Tro inte att det här är improvisation, allt är distinkt satt i minsta detalj – annars skulle det bli farligt för dansarna.
Kostymerna är en brokig blandning, allt från designoveraller till trasiga linnen, naturligtvis även de noga utvalda. Det mesta åker av under timmens gång.
Flesh chariot, chariot of flesh har nästan ingen musik, bara dansarnas röster som en samlande kör, samt ljudet av deras rörelser och andning. Och så ett olycksbådande bankande från den vita väggen samt ett avslutande brus. En kompakt tystnad härskar i salongen.
Så vart leder det hela – som trots de makalösa dansarna – blir en aning för upprepat och långt?
Det vita tyget blir en gemensam angelägenhet att dra i, vira in varandra i och klättra i. Slutet ger en riktning uppåt och trots det jordnära, fysiska anslaget klingar titelns chariot då som ett eko av ”Swing low, sweet chariot” – den gamla hymnen om vagnen och änglarna som för den till himlen. Faye Driscoll räknar nog även med anden.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson