Annorlunda inre landskap

Med Paysages intérieurs (Inre landskap), låter Parisoperans balett tre olika koreografiska universum skapade med tre olika kroppsliga uttrycksmedel ställas mot varandra: Jean-Christophe Maillots översvallande stil, William Forsythe dekonstruerade och Aszure Bartons mörka och urbana värld.
Koreografen och den konstnärliga ledaren för Ballets de Monte-Carlo sedan 1993, Jean-Christophe Maillot skapade Vers un pays sage  (Mot visdomslandet) år 1995, tillägnat sin far , konstnären Jean Maillot. Till John Adams känslosamma musik (Fearful Symmetries), glider tolv dansare i vitt i livliga luftburna diagonaler mot färgglada fonder. Roxane Stojanov, Florent Melac, Pablo Legasa, Hohyun Kang och Thomas Docquir imponerar med snabbhet och precision. Efter 30 minuters explosiv energiutlevelse som ett eko av den förbrännande energi fadern stod för under sin levnadsbana, antyder finalen ett lugnare tempo, ögat har tjusats, men hjärtat låter sig ändå inte nöjas.
Med Rearray (omgruppera) sätter William Forsythe rörelserna på spel: med kroppar som tappar jämvikten, linjer som bryts och vacklande balanser. Skapad 2011 för Sylvie Guillem och Nicolas Le Riche, har verket här blivit till en trio där gesterna upprepas, faller ur mönstret och överraskar. Kropparna inordnar sig efter David Morrows seriella musik i konfigurationer som är lika geniala som oförutsägbara. Plötslig mörkläggning av scenen klipper av rörelserna tills den låter dansen bli synlig igen. Roxane Stojanov, Loup Marcault-Derouard och Takeru Coste binder ihop de komplicerade sekvenser med osviklig precision. Det är ett under sina 18 minuter intensivt pågående verk som ständigt fängslar och utmanar alla förutfattade meningar.
Sedan det skapades år 2009, har Busk nu blivit en del av Parisoperans repertoar efter att först ha dansats av en del stora kompanier, som Alvin Ailey American Dance och Theater au Ballet du Grand Théâtre de Genève. Titeln syftar på ”busking”, att uppträda på gatan inför de förbipasserande. Kanadensiska Aszure Barton, var den första konstnär som  fick resides på Baryshnikov Arts Center de New York år 2005, och använde sig av den möjligheter för att skapa ett verk i en mörk och urban atmosfär, befolkad av siluetter i huvtröjor. Sittandes i en trapp, inleder Loup Marcault-Derouard verket med ett solo som liknar en pantomim, med hackande gester och plötsliga avbrott.  Andra dansare ansluter, och olika enskilda gester inordnas i en precis kollektiv mekanik.  Kaskader av rörelser fortplantar sig i kedjereaktion kropparna emellan som grupperar sig tillsammans i kollektiva gester för att sedan falla isär. I en särskilt slående sekvens är de samlade på golvet och överkropparna svajar fram och tillbaka så att det ser ut som om man snabbt bläddrar igenom sidorna i bok. Den bandade musiken är elektropop av Moondog en blind musiker som var känd för att uppträda på New Yorks Gator, men också Ett Bondbröllop av den svenske kompositören August Söderman och dessutom Saltarelle av Camille Saint-Saëns. Bakom humorn och den fysiska styrkan ger Busk en glimt av sårbarheten hos dem som utsätter sig för allas blickar, mellan lusten att förföra och viljan att uppnå något. Det är mänskligt på ett vis som griper oss på djupet.

Simona Gouchan