Riktningslösa steg och kulturpolitiskt vankelmod

Operans stängning. Det låter dramatiskt. Men den här gången beror det inte på ett mord på en monark, utan på kulturpolitiskt vankelmod och brist på förståelse av vad en nationell identitet är. Idag luktar nationalscenen kloak, doften svävar över foajén utanför parketten. Men nu ska huset renoveras; stängt i sex år.

Mycket händer under så pass lång tid i scenkonsternas värld. Kungliga Operan har satsat på att göra den sista hösten i huset till ett värdigt farväl. För dansens del har Kungliga Baletten visat två nya program, först ut i september var Korsaren, klassisk balett efter Lord Byrons diktepos från 1814, som Marius Petipa vid kejserliga baletten i St Petersburg senare koreograferade. Petipas Korsaren har många gånger omarbetats, och nuvarande Parisoperans chef José Martinez står för denna version, introducerad på stockholmsscenen 2023.

Det är en galen cirkus där ingen vettig människa har gripit in och rett ut den komplicerade storyn om människohandel som vispas runt ett stort persongalleri. De romantiska baletterna tog sina berättelser på allvar en gång i tiden, nu borstas de av som en sorts manege för uppvisningsdans. Vilket också är avslöjande för nivån på dansarna – alla klarar inte bravurnummer. Medan briljanta dansare får acceptera tramsiga biroller.

Det allra sista dansprogrammet innan stängningen delar sig i två: Chambers & Cacti, som dansas fram till mitten av november. Båda verken är nygamla, skapade 2010 och 2012 av Medhi Walerski respektive Alexander Ekman, senare välkänd för stora verk och en OS-invigning. Cacti, kallad ”min bestseller” av koreografen själv, har valsat runt på världens operahus i olika storlekar. Här vankas nu bortemot 30 dansare på varsitt litet kvadratiskt podium som varierar koreografin i högt tempo till Schubert, Haydn, Beethoven. Stort, suveränt. Walerskis Chamber refererar till Våroffer, men har nyskriven musik av Joby Talbot, klangrik och fin. Men dansen har låg puls och är ganska anonym.
Bra, men Chamber/Cacti är också tidsdokument: genusneutrala dansare i beige trikåer, ett kollektiv, en kår i närmast militärisk synkroni. Dessutom egendomligt lika. Postmodernismens sista suck med sin ironi, distans och korsreferenser – om sex år till är de närmare ett kvarts sekel gamla.

Ordet nygammal är träffande. Så här ser inte ny koreografi ut idag. Den måste letas upp på mindre scener och i mer udda sammanhang.

Måtte ett nytt kapitel påbörjas för klassikerna när Operan öppnar sin stora scen på nytt. Publikens längtan efter tåspets måste tas på allvar, men det måste också samtida koreografi. Kungliga Baletten visar vad man kan och säger ajö till sin stora scen. Sex år i kappsäck leder säkerligen till nya utmaningar.

Programmet Chamber & Cacti ges till och med den 14 november.