In i dig själv och vidare ut i världen

 ”För att blicken skall nå ut till de andra måste den först igenom dig själv.” Mottot till Sun Axelsons diktsamling In i världen (1974) kommer för mig när jag ser Teresia Björk i soloföreställningen ”u&me”, som nu gästar Atalante. På scenen möter jag en ensam människa som försöker hitta en plats i världen genom att både titta ut på den och rikta blicken in i sig själv.

Starka strålkastare sprider lågt, varmt ljus från sidorna över det dunkla, lätt rököverskuggade scenrummet där en soffa, ett tidningsbord och en dörr träder fram innan Björk stolt och målmedvetet stegar fram på diagonalen. Hon stannar vid scenkanten och sveper med blicken ut över salongen. Spänner blicken, spanar metodiskt in oss, som om hon letar efter, eller väntar på någon. Lugnt och metodiskt, med några utfallande steg som ökar intensiteten. Det är en suggestiv och spännande start.

Teresia Björk är koreograf och dansare med vitt intresse även för andra konstarter. Hon blandar och skapar över genregränserna, men i u&me är det i dansen, eller snarare kroppen som det starkaste uttrycket finns. Koreografin bygger tydligt på den fridansstil som utvecklades från 1980-talet och decennierna därefter. Och som fick en hemmascen på Atalante. Björk dansar barfota, med precisa linjer, riktningar och upprepningar i hela kroppen. Händerna spelar en särskild roll, här får de mäta ut och känna av både kroppen och omgivningen. Särskilt i avsnitten nere på golvet. Blicken är alltid med, så är den också en viktig del i Teresia Björks arbetsmetod, ”Finding tools”, som hon har utvecklar under tjugo år.

Kepsen, som kompletterar den mörka kavajen och byxorna, blir ett övergångsobjekt. När den tas av förbyts den kavata öppningen i den ensamma själens oro. Vem känner inte igen gnaget i soffan, hur kroppen omöjligt hittar en position att stillna i. Stefan Johanssons komposition ger en känsla av tidens oförsonlig gång.

En tygkasse med blommor, ett par pinnar, ett äpple samt en docka och en annan leksak påminner om ett liv som levts och levs, men de stannar som föremål, integreras bara flyktigt i gestaltningen. Lika svag blir kopplingen till den projicerade skogsbilden. En annan miljö, javisst, men precis som raden av porträtt på Teresia Björk som susar fram, blir det mest en varierad fond för mer suddiga rörelser. Texterna som läggs till är också svårfångade inslag.

Intrycken från livet koncentreras slutligen i ett gyllene band som dansaren försiktigt drar fram och för över scenen. Det leder vägen till dörren, som öppnas för nya steg – med kepsen på och nyfiken framåtblick. 

 Texten är tidigare publicerad i Göteborgs Posten.

Lis Hellström Sveningson