Spännande tolkning av Balanchines glittrande ädelstenar

Före premiären i New York arrangerade Balanchine tillsammans med sin ballerina Suzanne Farrell några spektakulära fotograferingar hos juveleraren Van Cleef & Arpels på Fifth Avenue. Farrell smyckades medan Balanchine förklarade, att han med sin orientaliska bakgrund – han var georgier (och hette egentligen Balanchivadze så länge han var i Ryssland, han blev ”ryss” när han flyttade till USA) och han älskade juveler, men att baletten för övrigt inte hade något med juveler att göra. Det var ett PR-trick och namnen och de juvelbroderade kostymerna var en ren förpackning. Det fanns ingen handling och det enda som intresserade honom var dansens förhållande till musiken.
I sina memoarer berättar Suzanne Farrell emellertid, att Balanchine två år före premiären tog med henne till Musée de Cluny i hjärtat av Quartier Latin i Paris. Museet inrymmer en av Frankrikes stora samlingar av medeltida konst bland annat de sex berömda tapisserierna från  1400-talet, som kallas Damen med enhörningen. ”Jag vill göra en balett åt dig om historien med enhörningen,” sa han.

Farrells balett blev “Diamanter”, ett monumentalt arbete i klassisk rysk stil, där hon iförd vitt och krönt av en glittrande briljanttiara, i sin dans kom att förena fabeldjurets styrka, renhet, oskuld och magi med adelsdamens ouppnåelighet. Balanchine, som var (ouppnåeligt?) förälskad i Farrell, såg sig själv som kavaljeren i balettens stora pas de deux: Från varje hörn rör sig paret i form av ett kors gentemot varandra i en lång och gripande diagonal, innan de möts i en formell duet, där formen plötsligt bröts av i ett ögonblick av sårbarhed och känslighet.
Det är ett samtal, där  ballerinan både undviker och ger efter för sin tillbedjare, och där hon för ett ögonblick inför hans ögon verkar förvandlad till en enhörning. Träblåsarna spelar likt jakthorn i Tjajkovskijs symfoni, och stråkarna spelar tremolo, när de två, likt fabeldjur och jägare ser på varandra. Hon släpper hans hand i en balans och skjuter som en blixt fram huvud, armar i en serie vridningar så att kroppen för ett kort ögonblick tecknar ett horn i rummet. Synen försvinner snart igen. I en rörelse vrider hon ben och överkropp bakåt och står nu helt blottad. Vid premiären dansade Emma Riis-Kofoed Farrells roll värdigt och med teknisk säkerhet inför med den passionerade Ryan Tomash. Jag saknade mer av otämjd mystik hos Riis-Kofoed, men lade i gengäld för första gången märke till att ballerinan mjukt och flyktigt berörde kavaljerens panna, precis där enhörningens horn skulle ha suttit.

På en av tapisserierna i Cluny håller damen en spegel som enhörningen ser sig själv i. Hos Balanchine skänker ballerinans gest kavaljeren visshet och rollerna myter plats. Nu är det han som är fabeldjuret och hon som håller i spegeln. Det är ett ögonblick av klarhet, eller insikt. Häri finns nyckeln till Balanchines poetik och till klassisk balett som ett språk av symboler: Den idealiserade formens skönhet väcker känslor och intuition och gör en annan och rikare verklighet möjlig.
Det ligger också nära till hands att läsa programmets två andra baletter, den sportsligt energiska Rubiner, som Den Kongelige Ballet verkade mest lämpad för, och den drömmande, melankoliska Smaragder, i ljuset av Cluny-museets tapisseriers medeltida legender och berättelser om ouppnåelig kärlek.
Koreografiskt skapar Balanchine i Smaragder en lyriskt vävd bild, där solisterna glider ut och in ur ensemblen likt figurer, som för ett ögonblick träder fram ur en av tapisserierna för att strax försvinna in i den igen. Baletten dansas till vidunderligt drömmande och elegiskt, till sällan spelad musik av Gabriel Fauré skriven för Maurice Maeterlincks symbolistiska pjäs Pelléas och Mélisande. Ballerinasolot La Fileuse, där musiken efterliknar spinnrockens monotona snurrande rörelse, frammanar bilden av Mélisande som spinnerska. Silvia Selvini dansade partiet med njutningsfull perfektion: Med koreografiskt utformade handrörelser skapar hon mönster i luften och  lindar händerna om varandra som om det fanns en slända. Bilden är en bild av ödet: den tråd som spinns är livets tråd.

Hos både Maeterlinck och Balanchine vilar döden redan inledningsvis som en skugga över Pelléas och Mélisandes kärlek. Bland de tre soloherarna i Smaragder bar den unge Phillip Katsnelson inför Wilma Giglio sin smärta som en tragisk mask, en Pelléas i den spöklika andra adagiot. Här går en man och en kvinna taktfast iväg över scenen med en puls, vilken tycks anslå själva tidens gång och livets obevekliga öde, innan dansöserna i epilogen en efter en försvinner till tonerne av Faurés La mort de Mélisande.
Själva tillbaka på scenen går de tre herrarna ner knä och gör en längtande, ridderlig gest som sträcker sig mot det förlorade idealet.
Cluny-tapeten med spegeln är den av alla de fem som vanligtvis tolkas som en allegori över känslorna: syn, hörsel, smak, lukt och känsel. Den sjätte bär devisen: À mon seul désir (Min högsta önskan)  och är mycket gåtfull. Här ses damen lägga sitt halssmycke i det skrin som tjänarinnan håller fram åt henne.
Tolkningen är neoplatonisk: Känslorna för människorna fram till ett erkännande av att från det jordiska kan man bortse, där det jordiska är juveler, verkar Balanchine föra oss i samma riktning som det paradoxalt sagda hos juveleraren på Fifth Avenue: Balletten handlar faktiskt inte om ädelstenar, men om en längtan efter något långt mer dyrbart. Jewels Spelas på Det Kongelige Teaters Gamle Scene till och med den 27 oktober.