Iscensättning av rummets osynliga krafter

 ”Historiens vingslag” är ett talesätt och paraplybegrepp för de reminiscenser och minnen som vi upplever i vår vardag, må det vara strimmor av kärlek eller krig: all vår erfarenhet tycks samlad i ett inre arkiv som vi inte helt och hållet kan styra. Minnet är därmed inte bara opålitligt, utan också oregerligt; en anarkistisk makt i vår kropp som i perioder av sorg och förlust kan vara allt annat än vacker. Att minnas kan vara att falla, eller att stiga. Om man har tur att driva stillsamt genom de lager av tid som är vårt hem. Har man otur är det att intensivt jagas av oro, likt ett djur på flykt från sin skugga. Ordet ”vingslag” översatt till visuell figur ger minnet både en frihet att ta sig fram, in, bort, lyfta och falla som en fågel som drar över himlen. De utfällda vingarna blir en canvas för minnesbilden men rörelsen, som vingen också står för, kan snabbt förbytas till ett slag. Vem har inte stått i närheten av en fågel som plötsligt lyft alltför nära, eller dykt tätt intill och känt ett sting av rädsla: kommer den att attackera mig? Är jag i fara?

Ett svårt minne kommer trots allt sällan med en fjäderlätt beröring, utan snarare som ett anfall. En stund – eller en lång tid – är vi inneslutna i vår smärta, sedan lyfter minnets fågel och befriar oss från upplevelsen av att vara det förflutnas fånge.

I efterskalvet av föreställningen Vingslags intensitet är det omöjligt för mig att inte förflytta mig också ut ur scenrummet, bort från Fanny Kivimäkis precisa rörelser och den stilrena scenografin och in i de existentiella djup föreställningen öppnar. Detta samtidigt som mina anteckningar om föreställningen speglar att jag under en knapp timma också upplevde något ytterst konkret: rörelse, scen, ljus. Scenografin är till exempel så sparsmakad att dess tre delar är helt mättade med betydelse: en säng. Ett bord. Ett svart nät mellan oss och dansaren.

Om vi börjar bakifrån är vi alltså avskurna och inbjudna samtidigt: ett nät som löper från golv till tak skiljer oss från scenen. Vi kan inte nå in, men vi ser allting. Kivimäkis intensitet upphäver så småningom känslan av avstånd, men nätet förblir hela föreställningen igenom. Helt nära kommer vi aldrig en annan människa. Hur nära kommer vi ens oss själva?

Det är en fråga som Kivimäkis ömsom prövande och ömsom starka försök att hantera rummets osynliga krafter iscensätter.

Åter till rummet: Ett bord. En säng. Det är två attribut förknippade med fysisk överlevnad. Man måste sova. Man måste äta. Det är kroppens basala behov. Möjligheten till överlevnad är oss alltså presenterad i det mörka rummet. Men vad med om man inte kan sova i sängen? Eller äta vid bordet?

Och en säng är också förknippad med kärleksmöten, med att älska. Som är ännu ett basalt behov.

Perspektivet i föreställningens början är under. Kivimäki ligger under sängen. Det är mörkt. Under: vad betyder det? Att hållas nere? Gömma sig. Det finns en öppenhet i Vingslag, ett undvikande av allt didaktiskt och pedagogiskt och för den delen också ett undvikande av Den Rätta Tolkningen. Det är inte en ”berättelse” som rullas ut utan sekvenser av rörelser som visar sig vara öppna för helt olika emotionella responser. Publiken i Kiruna, berättar Esperi inledningsvis, såg stadens flytt och gruvans betydelse i föreställningen. Själv ser jag en våldsam uppgörelse med det förflutna; en relation eftersom sängen är central. En säng vars minnen ska visa sig ha stark dragningskraft och som bara ibland kan lyfta, flyga bort. När vi kommit så långt att hand och fot vågat röra sig ut från det trånga utrymmet under och så småningom hela dansarens kropp visar sig är min övertygelse om smärtan redan fastmurad i mig. Detta gör ont.

Det är bra.

Franz Kafka menade att bra litteratur ska vara som en yxa vilken krossar den frusna sjön inom oss. Det gäller, menar jag, för alla konstnärliga verk. Och när föreställningen är över vill jag inte stanna kvar och skåla: jag vill gå hem. Jag har ont i min kropp och mina ögon: jag är skakad. Kivimäkis kamp i den bur som under bordet blir på scenen är svår att kasta av sig. Vad är det egentligen som håller oss fångna?

Mer och mer intensivt tar sig Kivimäki loss, kastar sig, rullar sig, vågar ta plats i rummet och befria sig från säng och bord. Det är en dansare med stark kroppslig integritet och lika precis som våldsam i sin strid för att återta något som ibland är så vackert att det måste strykas med handen men senare så destruktivt att det måste förkastas. Slutscenen samlar ihop varje tråd och i sitt snabba tempo är den knivskarp. Plötsligt förändras ljuset och på det svarta nätet projiceras dörr, fönster, konturerna av ett rum: en lampa tar form för att lika snabbt raderas, rad för rad, bit för bit och så det rummet försvunnet.

Jag samläser denna sista scen med de inledande citaten av Rebecca Solnit som menar att gå vilse är nödvändigt för att leva, om vi aldrig går vilse har vi inte levt. Vi måste våga hitta det vi inte vet att vi söker och det är i mellanrummen mellan att hitta rätt och gå fel våra liv ofta uppstår. Jag älskar Solnits långessä Gå Vilse. En fälthandbok (svensk utgåva Daidalos, 2016) men en när jag går hem, längs trottoaren och under viadukten har jag fått ett annat perspektiv också på den. Visst ska man i livet gå vilse och utforska. Men inte ska man gå vilse i sitt eget hus. Och visst ska man vara öppen för att det i sprickorna mellan lycka och förtvivlan finns en skatt som kan överskrida de båda. Men jag tror inte längre att uppmaningen att gå vilse är okomplicerad och generell. Den som verkligen har gått vilse kommer trots allt veta något som ligger mycket djupare än vår önskan att ”se ljuset i mörkret” eller tro att ”det finns en mening med allt” eller att ”spontanitet är lösningen”. Den människan kommer i stället att dra slutsatsen att man ska skaffa sig en adekvat karta. Min egen erfarenhet men också Vingslags efterdyningar säger mig att man ska vara försiktig. Kivismäkis stridbara kropp förvägrar mig all naivitet; den har talat om för mig exakt hur svårt det är att överleva sitt liv om man en gång måst kämpa för att ta sig ut ur under sängen, under bordet. Och dessutom samtidigt veta att delar av det där bordet, den där sängen en gång var det som gjorde att man ville leva.

Föreställningen är en fristående fortsättning på Det bor inga duvor här längre (2022) och hade premiär på Tredje Våningen 3 oktober. Speltid: 3-4 oktober

Karin Brygger