Dansmuseets dräktsamling i dialog med Historiska museets medeltida altarskåp
Dansmuseet är hemlöst, men arbetar flitigt på att synas i väntan på det nya museet i Sundbyberg. Från museets samlingar kommer de kostymer som nu ställs ut på Historiska museet i Stockholm i Gotiska hallen, avdelningen för medeltida kyrkokonst. Danslegender – myter i rörelse är ingen stor utställning, men den är effektfull.
Bland de fantastiska altarskåpen och Mariabilderna har tre öar byggts upp där dansarnas kostymer återger hur medeltida myter tolkats i dans under 1900-talet. Först möter man den populära legenden om Sankt Göran och Draken omtolkad i Mats Eks första koreografi 1976 för Cullbergbaletten. Draken bär en skräckinjagande kostym i sprakande färger inspirerad av kinesisk kampsport. Det som i kinesisk tradition är pilar i koger på militärernas rygg har blivit färgglada pinnar som bildar drakens svans.
Inom kristen tradition hade draken i legenden tolkats allegoriskt som det onda och prinsessan, som räddas av riddaren Georg, tolkades som den hårt ansatta kristenheten. Riddaren eller prinsen själv har tolkats som en förkämpe för den kristna tron, ungefär som korsriddarna. Mats Ek vände på traditionen och gjorde draken till en symbol för andra kulturer, inte onda, men främmande, det icke-västerländska, och prinsessan som det ”naturliga”, urfolkliga. Riddaren får sin kraft från ovan i form av en nedsänkt svart kavajärm – politiken, finansen eller maffian. Allegorin förvandlas i Eks version till en självkritisk bild av västerlandets etnocentrism, där ”riddar Västerlandet” bekämpar det okända och annorlunda. Vietnamkriget hade avslutats året innan, men frågan om USA:s krig i ett fjärran fattigt u-land var alltjämt en ideologisk vattendelare.
Det var första gången som Mats Ek samarbetade med Marie-Louise Ekman (då De Geer Bergenstråhle) för kostym och scenografi. Den till Sverige nyanlända Ana Laguna dansade prinsessans roll, och Mats Ek dansade själv prinsen.
St Görans kostym är utställd framför ett altarskåp från 1500-talet med en skräckinjagande drake.
Nästa bibliska berättelse som visas på Historiska museets utställning är kostymer från Jean Börlins danspantomim för Svenska baletten om De fåvitska jungfrurna Den utgår från Matteus-evangeliets berättelse om fem kloka och fem fåfänga, oförståndiga (fåvitska) flickor som följer en ung kvinna till hennes bröllop. Ordet ”DUM” hänger över de färgstarka och dekorativa kostymerna, en nutida översättning av evangeliets lite krångligare berättelse där de enfaldiga unga flickorna slösar bort den dyrbara oljan till sina lampor. När brud och brudgum går in till vigseln följs bruden av de fem visa unga kvinnorna med sina lysande lyktor, medan de dumma inte släpps in.”Gud nåde oss syndare arma!” som man sjunger i den folkvisa från Dalarna som är bakgrundsmaterial till stycket.
Einar Nerman gjorde scenografi och kostymer inspirerad av allmogemålningar, Kurt Atterbergs musik hade drag av folkmusik inlindad i kompositionen. Verket är från 1920, men sattes upp på nytt av Carina Ari 1962. Hon hade själv dansat i den med Svenska baletten. Kostymerna som visas är från 1960-talets uppsättning för Kungliga baletten.
Den tredje koreografin som behandlar myter i utställningen är Eurydike är död från 1968 av Birgit Cullberg, med kostymer av Eva Ek-Schaeffer. Hon utgick från den danske konstnären Palle Nielsens bilder om samma myt. Koreografin bygger på antikens myt om Orfeus som med sin kärlek lyckas beveka dödsriket att få tillbaka sin älskade Eurydike. Birgit Cullberg omtolkade myten till politiskt förtryck i en diktatorisk värld. Makthavare och dess polis skiljer älskande åt. Musiken var komponerad av Ennio Morricone.
De utställda kostymerna skänker nytt liv åt den stora museisalen med all sin kyrkokonst, men de står onekligen mycket stilla. Dans är rörelsens konstform och nog hade det varit fint om man kompletterat kostymerna på sina stela dockor med bilder. Åtminstone Eurydike är död finns inspelad av SVT. Talande stillbilder finns av Sankt Göran och draken av Lesley Leslie-Spinks. Att de oförståndiga flickornas vackra krinoliner snurrade spektakulärt, får vi fantisera om.
Varför man dessutom har hängt tre fula vepor från taket med varsin enfaldig ett-ords-fråga till varje grupp kostymer är obegripligt. De reducerar de komplexa resonemangen kring hur tre koreografer diskuterat de historiska förlagorna med sina dansverk och gör ingen nutida besökare klokare.
Danslegender – myter i rörelse Historiska museet t o m 14 februari 2027 historiska.se/utstallningar/danslegender-myter-i-rorelse/
Margareta Sörenson
Fler Nyheter























