Spöken från 80-talet går igen i koreograferad Peer Gynt av Örjan Andersson

Danstidningens Karl Svantesson frågar sig om det är av en slump att han ser reminiscenser av 1980-tal i Folkteaterns uppsättning av Peer Gynt som nu visas till och med 21 november.

I mitten av Henrik Ibsens drama från 1867 Peer Gynt dör Peers mor Åse. Det är en stark scen. Åse ligger i sin sjuksäng medan Peer yvigt och ömt berättar en rivig ryttarhistoria. Mor och son har och har alltid haft en symbiotisk relation. Försvarar varandra medan de misslyckas och älskar. Nej, det är inge fel på Peer. Han e ju bara så deer. Åses kropp är märkt av dödens rörelser och smärta. Peer visslar och låtsas som ingenting. Åse dör. Paus. Typ. Livet börjar. Navelsträngen klippt. Frihet. Eller? Vad handlar egentligen Peer Gynt om? Frigörelse eller förnekelse?

När jag besöker Göteborgs Folkteater och Örjan Andersson pinfärska uppsättning av Peer Gynt gläds jag över hur Örjan Andersson för mig givit Birgit Cullbergs 13 minuter långa pas de deux Mor Åse (1986) nytt liv. Lisbeth Johanssons Åse påminner så ömt om Cullbergbalettens Siv Anders Åse och även om Johansson inte dansar med Anderssons Peer, så finns stämningen där: ljuset, närvaron, sentimentet i förnekelsen av det värsta som kan hända. Att förlora sin mor.

Samma år som Mor Åse, 1986, uppfördes tillsammans med Cullbergbaletten också Per Jonsson koreografiska examensarbete Schakt. Lunds statsteater fylld av jord. Hårt orkestrerad koreografi. Smärtsam och nära Pina Bausch och hennes klassiska Våroffer. Örjan Andersson och scenografen Chrisander Brun låter dessa tre klassiska dansföreställningar genomsyra kvällens föreställning av Peer Gynt utan att skapa en nagel i ögat. De för 80-talet in i samtiden på ett nästan gåtfullt vis. Den tidens föräldralöshet mot vår tids curlingförälder? Det kraftfulla ljusbordet i andra akten är så likt David Stokhoms knappt halvår gamla ljusbord från Marcos Moraus succéföreställning Cold Song att det bara måste vara en eloge. Eller att Böjgen i Peer Gynt, denna av Ludvig Stynsbergs här så kraftfullt och ömt tolkade bikaraktär, just som Audrey Berezin i Pina Bausch Viktor, också den ursprungligen från 1986, fått den ädla uppgiften att fylla scenen med jord. Spadtag för spadtag. Hink för hink. Är det en slump? Hoppas inte. Det är vackert i båda ändar. Det fungerar. Det vill.

Dramaturgen Magnus Lindman har tillsammans med Örjan Andersson skapat ett litet mästerverk. Tillsammans har de fört över det norska språket in i samtidssvenskan och vi skrattar och gråter om vartannat. Det är kul. Det är trasigt. Och enkelt. Och det går att skriva massa om skådespelarinsatserna och de ljuvliga negligéerna men – det är i kroppslighetens magi som föreställningen lyfter och helt blir sin egen. Och det är framför allt dansarna Jernej Bizjak, Janine Koertge, Beda Åsbrink och Daniel Staafs förtjänst. De ger föreställningen kontinuitet och fyller i de luckor som saknas med energi, humor och närvaro. Alla tre Peer Gynt (ja han spelas av tre olika skådespelare samtidigt) till ära, ja även den rakt igenom briljanta Lisbeth Johansson till trots: Jernej Bizjak dansar och sjunger och närvarar rakt in i hjärtat på mig. För alla Peer. Till hela gruppen. Och så blir kanske Peer Gynt just var den var menad. Just som också Våroffer, Mor Åse, Schakt och Victor alla var. Ett slags uppror mot individualismens narcissistiska uppgivenhet och fara. Ett kollektivt nej utan vare sig offer eller huvudroll. Och med en massa synlig och osynlig grädde från dans och teaterhistorien. Heja!

Karl Svantesson

Se även www.danstidningen.se/2026/09/30/extra-fri-och-omskakande-per-gynt-pa-folkteatern/

Fler Nyheter