Historiskt eko i nutida familjekonflikter
Fakta:
Namn: The Other Place, After Antigone (Det andra stället, Efter Antigone)Koreografi: Koreograf av stridsscener: Sam Lyon-Behan, ansvarig för gester: Marcin Rudy, Intimitetskonsult: Katharine Hardman
Författare: Alexander Zeldin, analys av vittnesmål från bröder och systrar: Michael Morris
Regissör: Alexander Zeldin, regiassisten: Sammy J Glover, röstregi: Cathleen McCarron, dramaturgi: Faye Merralls, Sasha Milavic Davies
Musik: Yannis Philippakis, ljuddesign: Josh Anio Grigg
Ensemble: A Zeldin Company, scenografi och kostym: Rosanna Vize
Plats: Gästspel 19-26 September på Théâtre de la Ville i Paris av National Theatre of Great Britain
» https://www.theatredelaville-paris.com/fr/spectacles/saison-26-27/theatre/the-other-place-after-antigone-alexander-zeldin
Den brittiske dramatikern och regissören Alexander Zeldin (född 1985) slog igenom med Beyond Caring (Bortom Omsorg)(2014), den första delen i hans trilogi The Inequalities (Det ojämlika). Genom tre berättelser som tar avstamp i vardagslivet för människor i mycket utsatta livssituationer utforskar han sociala klyftor och konsekvenserna av åtstramningspolitiken i Storbritannien. I The Other Place, After Antigone*(Det andra stället, Efter Antigone) skiftar Zeldin fokus: för första gången hämtar han inspiration från ett verk som inte är hans eget och förflyttar Sofokles Antigone till en familjs hem under renovering. Borta är Thebe, kungens påbud och brodern som nekas en begravning.
Tio år efter Adams självmord vill hans bror Chris (Nick Fletcher) sprida askan, röja undan Adams tillhörigheter, fälla träden i trädgården och renovera huset efter eget tycke. Annie (Adams äldsta dotter, spelad av Ella Bruccoleri) återvänder för att sätta sig emot detta utplånande av alla spår. Hon vägrar låta sin far reduceras till en urna, en minnesbänk eller några prydligt undanlagda minnessaker. Zeldin väljer att snarare behålla konflikten från Sofokles än själva handlingen: å ena sidan mannen som vill gå vidare i livet, å den andra kvinnan som anser att förpliktelserna gentemot den avlidne inte upphör med tidens gång. Detta grepp visar sig vara fruktbart: konflikten flyttas från staten till familjen, med dess outtalade regler och vilja att ”gå vidare”. Pjäsen är som starkast när den håller sig till denna verklighet. Sopsäckar fyllda med Adams ägodelar, trädet där han hängde sig, renoveringen som trasar sönder huset, trädgården som Chris vill göra om, Adams kläder som Annie tar på sig – Zeldin förmedlar konflikten genom enkla föremål och gester. Det Chris kallar renovering upplevs av Annie som ett utplånande. Det handlar inte längre bara om vad man ska göra med Adams aska, utan om att avgöra hur mycket av honom som får bli kvar i huset. I den avslutande delen förvandlas familjekonflikten – genom avslöjandet av en tidigare relation mellan Chris och Annie – till en berättelse om incest, vilket sker på bekostnad av verkets tidigare styrkor. Detta för tankarna till Oidipus, Antigones far, på ett subtilt sätt. Parallellen till Antigone upplevs dock i slutändan som klumpig, som om Zeldin tvingat in sin berättelse i den grekiska tragedins form. En annan begränsning är speltiden – knappt en timme och en kvart. Även om det korta formatet skapar spänning, lämnas flera teman endast antydda: skuldkänslor, Adams självmord, Annies psykiska hälsa, relationen mellan systrarna och Chris styvfamilj.
Fler Recensioner























