Extra fri och omskakande Per Gynt på Folkteatern

”Jag, jag, jag.” Eller som det heter på Folkteatern just nu: ”jej, mej, sej”. Valet att sätta upp Henrik Ibsens Peer Gynt framstår plötsligt som självklart. Vilken annan pjäs ger sig så i kast med identitetssökande och självfixering och kan få oss att reflektera över hur vi lever i just nu? Konstigt att det inte hänt på flera scener – än. Förklaringen är förstås att originalet från 1867 är ett fem akter långt och texttungt vandringsdrama på vers med en rollista lång som en stång. Det krävs en bearbetning.

För Folkteatern har Magnus Lindman tagit sig an uppgiften och använt sina breda och djupa kunskaper som såväl översättare som dramatiker och dramaturg. Resultatet är lysande, en text som skalar av, renodlar och öppnar dramat. Och gör det tillgängligt för en modern publik.

Peer Gynt skildrar mannen som söker sig själv och sin plats i världen. Det är en saga full med prövningar, troll och strapatser. Som ung längtar Peer bort från den trånga byn bland de norska fjällen där han självupptagen och arrogant bär sig illa åt och får alla emot sig. Han blir med åren en kringresande lycksökare, men vad det innebär att vara sig själv förblir livets stora gåta.

Naturligtvis har Lindman avstått från mycket i de långa textsjoken och hittat en egen linje och ton, men han är Ibsen trogen och får med förvånansvärt mycket. Även den fjärde akten, där Peer flackar runt i världen – och som de flesta uppsättningar brukar hoppa över – finns med och visar full potential.

Men det ska till en iscensättning också. Utan koreografen och regissören Örjan Andersson hade det inte blivit den storslagna föreställning vi ser. På Folkteatern har han och Magnus Lindman tidigare varit ett lyckat kombo för både Hamlet (2017) och Ett drömspel (2023).

Örjan Andersson vitaliserar den svenska scenkonsten med sina symbioser av teater och dans.

Med säker känsla väljer han en ensemble som smälter samman till en helhet. Här är det extra viktigt eftersom Peer Gynt trots den individualistiska grundtonen presenteras som en kollektiv angelägenhet. Peers repliker bärs av tre skådespelare men hela texten är ett flöde som vilar tryggt på kollektivet. Bland de sex skådespelarna och fyra dansarna är positionsbyten och förskjutningar legio. Till och med publiken får byta perspektiv efter paus.

Scenrummet är en passage. Publiken sitter på de två öppna sidorna. Från början är de stängda med plast. Vi ser människor röra sig därinne, som i en bur – den trånga värld Peer vill bryta sig ur. Och ändå blir detta spelplats för dramats alla turer. Med ord målas den norska fjällvärlden upp, de åtta timmar det tar till Gudbrandsdalen blir en energisk promenad. I mörker, med bara flyttbara strålkastare hamnar vi i Dovregubbens grotta. Och i andra akten förvandlas de samlade erfarenheternas avfall till öken innan vi flyttar från dårkistan i Kairo till skeppet på Nordsjön i ett steg och en replik. Det är teaterfantasi på hög nivå där ljud och ljus skapar rummen. Franz Edvard Cedrins ljudkompositioner omsluter spelet. Grunden är fria versioner av Edvard Griegs Peer Gynt-sviter, i suveräna och överraskande variationer.

Till den kollektiva betoningen hör Jenny Nordbergs genusöverskridande kostymer. Alla är klädda i festklänningar av blank, slinkig kvalitet. Den öppnande scenen med catwalk sätter fingret på självbespeglande poseringar.

Dynamiken är, som alltid hos Örjan Andersson, väl avvägd. Pangstarten med våldsamt utlevande dans återkommer som rusningar, det finns gott om vrål och bröt, men också lugnt flytande partier med text. Och poetiska stunder. Mor Åses död och minnet av Solvej är fina exempel.

Det är helheten som bär fram Örjan Anderssons Peer Gynt. Han lyfter texten genom att ge den kropp. Jag både ser och hör vad det handlar om när man söker sig själv. Även humorn och ironin. Ensemblen är otroligt sammansvetsad med sömlösa scenbyten och övergångar mellan personer. De fyra dansarna är även skickliga aktörer, Janine Koertge som den försmådda Ingrid, inte minst.

Peer-trion har förstås en drivande roll; Jonas Sjöqvist med både ironi och erfaren tyngd i repliken, Elin Skarin med sin utlevande touche och unge Jonatan Falk som är skör och starkt i ett och samma stycke. Och så dansant!

Lisbeth Johansson ger avtryck både som Mor Åse och Dovregubben och som Böjgen sammansmält med Knappstöparen rör sig Ludvig Stynsberg ödesmättat omkring som allvaret själv.

Sista ordet går till Solvej, Britan Lemo Rebandi, i en avklarnad monolog som vänder jakten efter att vara sig själv nog till en fråga om förlåtelse. Det är både upplyftande och omskakande.

Speltid: ca 2 timmar, spelas t o m 21 november

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson