En stillsam natt med frasande inspel

Överrumpling är nog ordet. Men när det sker med så lätta händer som Mira Jochimsen och Nellie Björklund på Weld är det ingen dum idé. Duons Natten Natten Flyger börjar överraskande och sen kan vad som helst hända.

Surprisen kan vara så enkel som bakplåtspapper! Vanligt, lätt gulbrunt, ett papper till var och en som samlas i foajén hos Weld i Stockholm. Det är en lördag så publiken är en blandning av barn och olika generationer vuxna. Välvilliga, konstintresserade, kan man tänka sig. Snart befinner vi oss allihop på golvet och hasar runt med våra papper, knycklar dem, gör ljud med dem, viftar och flyger, kramar till en liten boll. Roligt! (Ett enda litet rebelliskt barn sitter med sitt papper alldeles slätt och fint framför sig.)

Efter detta taktila prasseläventyr kan de två koreograferna/dansarna ta med sin publik vartsomhelst. Ner för den branta trappan och där nere på sittkuddarna möter ett helt annat kapitel. Rummet är – som vanligt – öppet och högt i tak. Till höger en stor persienn fritt hängande, en tvättlina tvärs över golvet. Men nu går det plötsligt sakta, trevande. Varför det? Är det verkligen natt nu, och flyger den verkligen?

Kanske kreatörerna tänkt att det inte ska bli skrämmande, mörkt eller på något annat sätt obekvämt för barnen i publiken. (Tvärtom säger en liten pojke: varför händer det ingenting? Oklart om det är samma kille som inte ville skrynkla till sitt papper.)

Ja, varför – men så kommer den ena dansaren loss med ett jätte-papper, kanske fyra gånger fyra meter – i ett material som liknar bakplåtspapper, men är mindre ömtåligt. Swish – flyger pappret över golv och publik, stannar upp, blir ett sovknyte, flyger igen.

Och lite sakta flyter också musik in, men fortfarande försiktigt.

Frågor kring dynamik hamnar ofta på dansgolvet i den samtida dansen som vill väcka perspektiv på upplevelsen av rum, rörelse, kroppar. Men lägg märke till gensvaret när det stora pappret gör entré, en efterlängtad kontrapunkt i den försiktiga koreografiska kompositionen.

Persiennen som kastar sin randiga skugga, jättepappret som till slut hängs på tvättlinan och kan användas för skuggspel – här finns så mycket som visas och på så sätt berättas om natten, om mörker och ljus och annat som varje barn säkerligen mött och kanske varit rädd för. Kanske försiktigheten hänger ihop med rädslan att skrämmas, behovet av lysande nattlampor i barnens rum, ångesten inför för det okända, det oavslutade.

Det är ändå en fin koreografisk dikt till natten, men den har svårt att överträffa inledningens lustfyllda lek med ljud och papper. Även om det stora bakplåtspappret så småningom lyfter helheten med sin dramatiska entré i ljus, frasande och skugga.