Franciscus, Messiaen och Castellucci

I augusti gjorde jag ännu en pilgrimsfärd till Salzburg för att se Olivier Messiaens väldiga och märkliga opera Saint François d’Assise, 34 år efter att jag såg Peter Sellars modernistiska uppsättning på samma scen.

För Messiaen, en av 1900-talets mest egensinniga tonsättare och samtidigt en djupt troende katolik, var den helige Fransiskus något mer än ett historiskt helgon. Han såg i honom en människa som strävade efter att efterlikna Kristus så fullständigt som möjligt. I operans åtta scener följer han Fransiskus väg mot en allt större nåd genom fattigdom, omsorg om de sjuka och kärlek till hela skapelsen, fram till längtan efter att få dela både Kristi kärlek och hans lidande på korset.

Verket är enormt, långsamt och djupt allvarligt. Man möts av väldiga orkestermassor, säregna klangfärger och fågelsång – och långa sträckor av kontemplation och religiös extas. Den vanliga tiden tycks nästan upphöra. Wagners Parsifal framstår i jämförelse som en munter Broadwaymusikal. För Messiaen handlar berättelsen ytterst om en absolut tro på den gudomliga nåden.

Och så kom den italienske regissören Romeo Castellucci och mötte Messiaens tro med något nästan brutalt kroppsligt. Felsenreitschules väldiga klippvägg dominerade scenrummet och in i tomheten fördes sparsamt valda bilder och föremål.

Men framför allt fanns där kroppar, jord, blod, regn, eld, bröd, djur, sår, förruttnelse och död. Munkar bakade bröd och drejade krukor av lera. När ängeln spelade sin himmelska musik drabbades Fransiskus av våldsamma kramper. Vita gestalter, var och en med en enda vinge, rörde sig i en långsam, stiliserad dans tills vingarna föll av och blod började sippra fram ur tunikorna. I en annan scen tvättade han långsamt en naken, mycket gammal och böjd man ren från smuts och exkrementer. Senare föll mängder av döda fåglar ner på scenen.

Castellucci försökte aldrig visa någon pittoresk medeltida helgonvärld. Skapelsen tycktes i stället vara i ständig fysisk förvandling. Gradvis tycktes också Fransiskus vilja överlåta sin kropp åt denna förvandling.

Mot slutet blev föreställningens kroppslighet nästan chockerande. Under stigmatiseringen utsattes Fransiskus för ett våldsamt och utdraget fysiskt angrepp. Senare försökte han begrava sig själv i mängder av jord. Operasångaren tycktes nästan förintas och kvar blev en utsatt, lidande människokropp. Den gamle, böjde mannen återkom, men nu var det han som tvättade Fransiskus kropp.

Den kanadensiske basbarytonen Philippe Sly utsatte sin verkliga kropp för Castelluccis vision, samtidigt som hans röst med självklarhet fortsatte att bära Messiaens tro.

I slutbilden blev motsättningen mellan Castelluccis bildvärld och Messiaens musik som starkast. Castellucci försökte inte visa oss vad som kommer efter döden. Messiaens musik sträcker sig däremot bortom det ögat kan se, buren av hans absoluta övertygelse om att nåden finns.

Det förde mig tillbaka till Fransiskus längtan efter att dela Kristi kärlek och lidande – och till den nästan obegripliga tanken att en människa kan utsättas för smärta, förnedring och till sist död och ändå möta världen med kärlek i stället för hat.

Till vänster på den breda, jordtäckta scenen betade sju får. Trettio meter längre bort, till höger, låg den helige Fransiskus nakna, sargade kropp slängd mot Felsenreitschules enorma, råa klippvägg. Resten var tomhet och ljus.

Ur orkestergraven steg Messiaens väldiga klanger i ett sista, utdraget crescendo medan den osynliga kören jublade om hoppet om uppståndelsen.

De la douleur, de la faiblesse, et de l’ignominie : il ressuscite, il ressuscite, il ressuscite de la Force, de la Gloire, de la Joie !

(Ur smärta, svaghet och vanära – han reser sig igen, han reser sig igen, han reser sig igen i styrka, härlighet och glädje!)

Glädje.

De tunna, grå ridåhalvorna fladdrade in från sidorna och slöt sig runt scenen.