Bournonville återupprättas på Det Kongelige

När  Bournonville-experten Dinna Bjørn under den förra säsongen iscensatte komedin Kermessen i Brügge (1851) på Det Kongelige Teater, sa hon, att det inte var någon skillnad på att iscensätta August Bournonvilles balletter på Det Kongelige Teater jämfört med att göra det på vilket annat kompani som helst i världen: Hon var nästan tvungen att börja från grunden. Kompaniets dansare hade helt enkelt inte Bournonville-tekniken i benen och saknade helt och hållet kännedom om den kulturhistoriska bakgrunden till verket.
Nu har Den Kongelige Ballet och dess chef, Amy Watson, med hjälp av en generös donation på 48 miljoner danska kronor fra Aage og Johanne Louis-Hansens Fond och Augustinus Fonden fått sex år på sig för att återupprätta den borttappade repertoaren, återfinna stilen, men också hitta publik till de verk som Bournonville skapade efter sin hemkomst till Köpenhamn från Paris i 1829 och fram till sin död i 1879.
Inledningsvis ser det fortsatt en smula famlande ut. Säsongens första program, som kallas Til glæden (Till glädjen), börjar nämligen lite underligt med en ouverture i moll, J.P.E. Hartmanns Thrymskviden (Trymskvädet) (1868), och avslutas med Bournonvilles enda överlevande egentliga tragedi, Sylfiden (1836) till musik av Hermann Løvenskjold.
Livsglädjen, som annars är så kännetecknande för Bournonville, är således nominellt närvarande i vinjetten »Jockeydansen« ur Fra Sibirien til Moskva (1876), en pas de deux ur Abdallah (1855), rekonstruerad av Toni Lander och Flemming Ryberg 1985, samt i Dinna Bjørns och Nikolaj Hübbes stegfantasi i Bournonville-stil till musik av N.W. Gade, August 2.0 från 2020. Precis som i konstellationen av Kermessen i Brügge och La Ventana härom året blir det en lång pietetsfull och pliktskyldig genomgång, som trots fina enskilda prestationer faktiskt framstår som en smula museal.
Sylfiden fick däremot redan 2020 en ny, kanske något kontroversiell, men särdeles intelligent och inkännande scenografi av Anja Vang Kragh och Mia Stensgaard i en konventionell regi, som i programskriften sägs vara av Nikolaj Hübbe, men förefaller vara instuderad av Sorella Englund och Rose Gad.
   Som jag oplever det, är det en ny iscensättning, som skapar en ny balans mellan de tre huvudrollerna Sylfiden, bondknodden James och häxan Madge. Medan Hübbes regi hade starkt fokus på James psykiske och mentala sammanbrott, och baletten upplevdes som hans tragedi med de två andra karaktärerna som biroller, så skapar inte minst Astrid Elbos nya tolkning av häxan en förankring, som i långt högre grad förbinder uppsättningen med Kragh och Stensgaards scenografiska koncept.
    Här framställs dramats inre på ett sammanhängande metaforiskt vis: Kostymerna är utformade i samma slags tyger och i ett likartat färguniversum som marken och trätopparna och vissnande blommor och blad blir till scenografins böljande ridåer. Det är ett centralt grepp, att visa hur den mänskliga världen och andevärlden griper in i varandra, vilket kanske ses allra tydligast i scenen där Sylfiden närmar sig honom i James hem medan fonden belyses av ett kallt blekt ljus, samtidigt som Sylfiden uppenbaras – i samklang med Bournonvilles ursprungliga intention – som ett närapå genomskinligt väsen.
   Heksens hævn (Häxans hämnd) kan man kalla denna föreställning, där Astrid Elbo verkar ha inspirerats av Akram Khans iscensättning av Lady Macbeth från i våras på Det Kongelige Teater. Hennes Madge är shamanistisk, en naturmänniska, som väser fram sina besvärjelser, medan hon brygger den giftiga slöja som ska framkalla det öde hon har spått för Sylfiden och James. Hon verkar dra själen ur James rival, Gurn, när hon smyger sig tätt omkring honom och med en sugande kys, tränger in hans kropp och  styr honom som en marionett.
Hon tar också James i besittning, så att han i ett sömngångaraktigt tillstånd förråder Sylfiden och förorsakar hennes död. Scenen, där han försöker att fånga in sitt idealväsen med giftslöjan, har aldrig varit med olycksaligt gripande.
I sin förskräckliga triumf, över att Sylfidens själsberövade kropp svävar bort bland trädkronorna  och James ligger kraftlös för hennes fötter, tror man för ett ögonblick att Madge ska slita James ännu bankande hjärta ur bröstet. Men i nästa stund ser man henne gripas av skräck över vad hon har gjort. Det står klart att ett rysligt, fruktansvärt öde har drabbat dem alla, när gamle scenes röda ridå långsamt sänks mot golvet, och ljudet av orkesterns skälvande mörka bastoner stilla dör ut.
Stephanie Chen Gundorph och Jón Axel Fransson har återupptagit de två huvudroller som de tidigare dansade år 2020, men i år är det Ryan Tomash som väcker särskilt intresse när han debuterar som James med sin usedvanligt detaljerade karaktersstudie och en oförglömlig, troskyldig inlevelse. Gentemot honom är Caroline Baldwin en sofistikeret, nästan kyligt tilltalande Sylfide, som kallar på honom, så att hans dans – med Bournonvilles egna ord – bliv r ”mere och mer luftig”. Även när James och Sylfiden speglar varandras rörelser, böljar en avgränsning dem emellan som en fin transparent slöja: Tragedien bryter igenom på ett ögonblick när James släpper taget om verkligheten och fatalt bryter igenom den osynliga barriären och når in i en annan dimension.
För Tomash, som stormade in på Gamle Scene som den romantiska älskaren Armand i John Neumeiers Kameliadamen i maj 2019, är Sylfiden konstnärligt både hans frigörelse och farväl till Det Kongelige Teater: Tomash, som har blivit solodansare vid New York City Ballet, är som född till dramatisk dansare när han som människa förenar sig med rollen och bär Bournonvilles ideal om Det Goda, Det Sanna och Det Sköna i sig: En ung man, som följer ett ouppnåeligt ideal, och en människa som förlorar sig själv, och i sitt fall drar han med sig Sylfiden i detta mörka ödesdrama, som Bournonville skapade.

Spelas till den 17  september.