En ny dansbiennal har inletts i Köpenhamn med svensk koreografi

Det var en både vacker och spektakulär kväll när Köpenhamns nya dansbiennal Yes drogs igång under bar himmel av Dansk Danseteater i svenska Philip Berlins koreografi Le Scénario. Programmet var inte bara invigningen av Yes, utan också Köpenhamnspremiären av Dansk Danseteaters nu 22:a version av Summer Dance, som tidigare hade presenterats både på Fyn och i Jylland.

Som ett nytt inslag har Summer Dance i år flyttats till torget framför Operahuset för att tydligt markera att Dansk Danseteater finns i Operahuset. Detta gjorde Amalienborgs slott, Marmorkyrkan och hamnbassängen framför Operahuset till den vackrast tänkbara kuliss för dansen i solnedgången under den vackraste sensommarkväll man kunder tänka sig.

Dansk Danseteaters konstnärliga ledare, Marina Mascarell, välkomnade publiken, och Köpenhamns kulturborgmästare, Christopher Røhl (Radikale Venstre), höll tal och betonade hur viktig Biennalen Yes är för hela Köpenhamn.

Initiativet till den internationella Yes-dansbiennalen kommer från svensken Danjel Andersson, som har varit chef för Dansehallerne i Köpenhamn i sju år nu, men som som nu tar över ledningen för Dansstationen i Malmö från slutet av september. Det är Dansehallerne, i nära samarbete med Dansk Danseteater, Sydhavn Teater och Copenhagen Dancers, som har utvecklat biennalen, som fokuserar på samarbete istället för konkurrens mellan institutionerna.

”Vi är starkare tillsammans”, som Danjel Andersson sa i sitt tal, där han också berättade att namnet Yes är hämtat från Mette Ingvartsens Yes Manifesto från 2005, som var en reaktion på Yvonne Rainers berömda postmoderna No Manifesto från 1965.

Även Philip Berlins Le Scénario från 2023 hämtar inspiration från det förflutna med sin tydliga inspiration från bland annat den amerikanska koreografen Merce Cunninghams komplexa teknik och stegspråk. Musiken präglas i sin tur av postpunk med band som Malchat Doma, duon Suicide och musikern Dirty Beaches. Och Daniel Åkerstöm-Steens kostymer är en underbar blandning av allt från moderna jeans till puffiga renässansinspirerade shorts.

Inledningen till Le Scénario är mycket rolig, där dansaren Lukas Hartvig Møller ensam framträder på scenen som lurblåsare och skickar tankar till Köpenhamns berömda monument på Rådhusplatsen ( av vikingar som blåser i dåtida bronslurar). Men han får snart sällskap av de nio andra dansarna, som utvecklar ett högt tempo till musikens pulserande rytmer.

Precis som i Merce Cunninghams koreografier är tempo och ständigt skiftande riktningar i rummet kännetecknande för både solon, duon och ensemblestycken. Men även sneda kroppar och huvuden, utsträckta armar, energiska löpningar och hopp, fantasifulla lyft och flexibilitet i de precisa rörelserna visar på arvet från Cunningham, liksom det fina rörelseflödet i dansen.

Det är krävande att få Cunninghams teknik förankrad i kroppen om man inte är van vid stilen. Men dansarna i Dansk Danseteater klarar generellt sett utmaningarna i Philip Berlins energiska och lekfulla koreografi mycket väl.

Mot slutet förändras stilen när den karismatiska Jessica Lyall, likt en blandning av diva och sjöjungfru, ensam intar scenen i en extravagant svart- och silverfärgad paljettkostym och, med en cigarett i handen, och trotsigt observerar publiken ackompanjerad av technobeats.

Men ensembledansen återvänder kort med bland annat synkrona rörelser i olika riktningar, innan Jessica Lyall återuppstår i samtida kläder som flöjtist och mimar ett virtuost barockt flöjtnummer. Kanske för att uttrycka, liksom i den postmoderna eran, att allt är stilistiskt möjligt.

Som både Summer Dance och invigningsverk på Yes-biennalen var Le Scénario ett fyrverkeri av rörelse, och själva sceneriet kunde heller inte ha varit vackrare.

Vibeke Wern.

Namn:  på Koreografi: Philip Berlin. Komposition: .e: Dansk Danseteater. Plats: Pladsen ved fronten af ​​​​Operaen, Köpenhamn.