Kammerballetten demonstrerar, vad rörelser och steg kan uträtta, när det spelas musik

Kaleidoscope är titeln på den senaste dansföreställning, som ensemblen Kammerballetten i Köpenhamn har givit under augusti. Den spelas igen den 27 september 2026 på Musikens Hus i Aalborg, och den 8 november på Musikhuset i Aarhus, innan det under december månad från den 11e till den 19e december gästspelar hos The Royal Ballet and Opera i London.

Ett kalejdoskop är en genial och charmerande leksak, där små färgade glasbitar, genom att vridas runt, landar i ett i det oändliga varierat mönster. Den ultimativa enkelheten ger maximal effekt. Titeln Kaleidoscope på Kammerballettens sammanlänkning av tre balettverk till en enda föreställning är ypperligt meningsfull. Ensemblens strategi är att skapa en symbios mellan ny original-koreografi och musikens värld. Initiativtagarna och eldsjälarna bakom Kammarbaletten är pianisten och kompositören Alexander McKenzie och hans hustru Emma. I föreställningen Kaleidoscope medverkar en rad dansare, med och utan anknytning till Den Kongelige Ballet i Köpenhamn och Danmarks ypperligaste periodiskt verksamma orkester Concerto Copenhagen.  Barockmusik sätts upp tillsammans med ny koreografi av dansarna och koreograferna Tobias Prætorius och Sebastian Kloborg, kompletterade av Paul Lightfoot’s Selvportræt (Self Portrait).

Elementarpartiklarna i ett kalejdoskop är de små färgade glasbitarna. I dansen är elementarpartiklarna de rörelser, människokroppen kan utföra, färgade av rytm och varierande muskelstyrka. Titeln står på ett glimrande vis på en föreställning där tre koreografer ger totalt olika bud på, vad som sker, när koreograferna låter musiken definiera steg, sinnesstämningar, gestaltningen av interaktion, könen emellan.

Med gravallvar stämde musikerna i ensemblen Concerto Copenhagen sina historiska instrument – under så lång tid att det nästan blev till en happening i sig. Musiken var av Heinrich Biber (1644-1704) och av Georg Muffat (1653-1704), vars Armonico Tributo,  en hyllning till harmonin, namngav den första baletten, skapad av Tobias Prætorius.  Just harmoni karakteriserar hans verk, som alltid försöker att skapa skönhet och lugn i vår förtvivlade disharmoniska värld. Prætorius tränger helt osmotiskt in i musiken, så att alla rörelser lever likt ett förkroppsligande av tonerna. Hans balettspråk är klassiskt, eller man kan också säga neoklassiskt, när man bakom några av rörelsemönstren eller de avslutande frusna attityderna kan ana koreografer som Paul Taylor och George Balanchine –  ( Serenade). Eller när dansarna vinklar sig in och ut ur varandras armar som i barnlekar. Alltså en ny form av neoklassikt?

Men Armonico Tributo sänder hälsningar till  barockens hovdanser, med dess högt stiliserade, gravitetiskt tillbakahållna förnämlighet och avståndstagandet till spontant livsutrymme. Abstrakt som musik, kodifierat som musik, men også stämningsskapande som musik. Att det dessutom fanns sensualitet i Prætorius balettvark, beror bland annat på de vackra kostymer där en glödande röd färg dominerar synintrycken och de luftiga, vitt famnande rörelserna som är generösa som vingslag. Förhållandet mellan dansarna var jämlikt könen emellan, när det gällde om att lyfta eller bära varandra. Av och till skiljde en solist eller ett par ut sig, medan de övriga dansarna fungerade som ett slags basso continuo, de underliggande mörka pulsslag under musiken och med kylig stringens blev den ibland avbruten av kraftigare explosioner av rytmer.

Uttryckt med Prætorius’ egna ord: ”Min avsikt har varit att skapa ett verk där dansarna och musikerna andas tillsammans. Där musiken får kropp och kropparna blir till en förlängning av musiken.”

Motstånd och medlöperi

Medan Prætorius låter dansen andas ut och in med musiken, råder det ett kraftigt motstånd i Paul Lightfoots Selvportræt (Self Portrait), skapat för Kammerballetten 2021. Vår disharmoniska värld av idag försätter människan i existentiell kamp och Lightfoots rörelsespråk är allt annat än harmoniskt. En otillgänglig ödesgudinna i svart rokoko-krinolin (Maria Kochetkova) befinner sig inför två män. Vi ser först Sebastian Pico Haynes, med naken överkropp, med en muskulös torso, som Michelangelo gärna hade ritat av – en satyrfigur, som av och till slår sig högljutt för bröstet – i stark kontrast till kvinnans porslinsfigursartade stelhet. Den andra mansfiguren, dansad av Roger Van Der Poel har även han fått många och uppfinningsrika steg att ta sig an på bästa sätt – steg som absolut inte andas i takt med musiken som Kammerballettens konstnärliga ledare Alexander McKenzie har komponerat och framför på piano.

Paul Lightfoots självporträtt innehåller en mycket personlig och och högst stimulerande fantasifull koreografi, där han på spännande sätt fabulerar även människans öde på ett vackert men också patetiskt vis.

På en helt annan planet

Sebastian Kloborg kommer från samma balettuniversum som Tobias Prætorius, Den Kongelige Ballet i København, med starka familieband till det klassiska. Men inget kunde vara längre bort från Kammerballettens inledande harmoni- och skönhetstillvända dansverk i denne föreställning än Kloborgs Live on Tape. Vi befinner oss på en helt annan plats:  snarere på visit i 1950-talets absurda teater, med några groteska figurer, som inte sveps in i musiken. En vidunderlig kontratenor, Nicholas Tamagna, sjunger bland annat Vivaldi – och det är lyckligtvis live och inte någon inspelning.  Maria Kochetkova ses inledningsvis på skyhöga klackar och iförd en billig päls, med utstrålning som en tuff rysk hora, som tar sig an en man som hon bara når upp till armhålan, nämligen Simon Kongsted. En snuskig typ. Senere tillkommer en klassisk dansare, Alban Lendorf, men handlingen i baletten är hoppande och cirkusaktigt absurd. Kalejdoskopet visar den ena oförklarliga bilden efter den andra, och förmedlar det starkaste intrycket när Kochetkova plötsligt visar upp sig utklädd till en sexbent varg. Inte utan humor med tanke på ett aktuellt köpenhamnskt sammanhang när medierna under den heta danska sommaren har varit fulla av historier om de så kallade problemvargarna som förföljer joggare och annat hyggligt folk på  Jylland. Och slutligen blir skjutna, ’Problemmänniskor’ har vi ännu inte börjat diskutera.

Kaleidoscope levde på bästa sätt upp till Kammarbalettens intentioner om att se till att skapa nya baletter och dansföreställninger till musik, framförda av levande performers. Og byggnaden, föreställningen visades i, det nuvarande musikkonservatoriet och före detta radiohuset är ett härligt byggnadsverk av  arkitekten Vilhelm Lauritzen (1894-1984) i samarbete med den unge arkitekten Finn Juhl, som stod för en stor del av interiörerna.  Där vill man gärna se dem igen.

Charlotte Christensen