Bilder så klara och tydliga som allmogemålningar

Hon är fruktansvärd, Prästfrua i Lövdala prästgård i Liljecronas hem. Hon sitter så lugnt med sin stickning, och så börjar stickorna i handarbetet hotfullt klirra mot varandra som ett skoningslöst urverk. Strax tickar musiken i takt och den beskedligaste av sysslor växer till hot, ett avvaktande som liknar rovdjurets väntan på sitt byte. Så briljant översätts Selma Lagerlöfs text till rytmisk scenkonst när Västanå går lös på en berättelse som kränger mellan romantik, nostalgi och sagospel.

Den makthungriga styvmodern, prästfrun, är i Selma Lagerlöfs text så ensidigt ond, att man som läsare börjar tappa intresset för henne. Men i den väldiga berättarladan gestaltar Hanna Kulla  kvinnan med de hårda nyporna så nyansrikt att draget av häxa flagnar och en kanske tidigare i livet illa behandlad kvinnas revansch går i dagen.

Det är inte mycket tröst för den unga prästdottern, Maja Lisa, som förföljs av sin styvmor och så småningom inser att hon håller på att förlora sitt hem, Lövdala, platsen hon älskar mest på jorden. Plötsligt måste hon ut på en oväntad resa från trygghet till risk, för att efter många prövningar landa i kärlekens famn – trots all stilisering växer bilden av en ung flickas nya insikter i Margit Myhrs  väna tolkning av mänsklig mognad.

Selma Lagerlöf skrev romanen Liljecronas hem sedan hon kunnat köpa tillbaka sitt eget barndomshem Mårbacka efter att ha fått Nobelpriset, och berättelsen bygger på historier från bygden och hennes egen släkt.

Det finns något barnsligt i detta fasthållande vid barndomens platser, men där ryms också något universellt. Det trosvissa möter, som så ofta hos Lagerlöf, en jordnära insikt om maktkamp, status, ekonomi och missbruk. Den arma prästdottern har goda beskyddare. Dels i den sanningens röst som utgår från Lilljänta, hennes yngre vapendragare, dels från såväl vättar som Ödet och framför allt i kärlekens starka kraft.

Västanå Musik & Teater fiskar upp både nya och nygamla fynd till varje sommars uppsättning, och omformar dem till musikteater på Leif Stinnerboms sätt. Yrkesskickliga aktörer och amatörer vimlar om varandra på scenen, och Hanna Kulles proffsigt avbildade prästfru blir en otäck motvikt till den godhjärtade Maja Lisa och hennes försvarare. Det är uppfinningsrik teater där spinnrockarnas hjul plötsligt blir till hjulen på en hästskjuts. Sekvenserna bildar bilder, burna av musiken, klara och tydliga som allmogemålningar. Berättarteater där en något trasslig historia reds ut, som om sidor vänds i en väldig bok.

Det går som en dans; Magnus Stinnerboms  musik rockar tungt när motgångarna hopar sig, fantastiska slagverks mångfald skimrar och så flöjterna som lyfter när hoppet väcks. Dansens snurrar är många, några gånger mer rit än innehåll, och jag fäster mig hellre vid de känsliga duetter där händer närmar sig varandra, ännu utan att mötas. Sublima bilder av det komplicerade spel när kärlek väcks, upptäcks och river upp för att så småningom hitta hem.

Hur många gånger ska det behöva sägas: Västanå Musik & Teater skapar helt unik scenkonst. Massiv och tyngd av sitt ärende: enkla saker som sanning, rättvisa och kärlek! Ändå lättfotad, färgrik och grann som röda band i en sockendräkt. Stekhett sommaren 2026, både bokstavligen och bildligt.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen Kulturen 5 juli.