Det brinner på dass!!

Strax efter att det stora NATO-mötet i Helsingborg troppat av, drog en annan armé in. Staden tar emot den med öppna armar: Bibu– den festival för svensk och internationell scenkonst för barn och unga som hålls vartannat år.
Av närmare 400 förställningar som velat komma till bibu sållade en sträng jury ut runt 80, som kunde ses under fyra festivaldagar, de sista dagarna i maj. Utöver alla föreställningar för bebisar till tonåringar, ordnades en myriad samtal och föreläsningar. Bibu är i sanning ett branschmöte, ett ambitiöst sådant. Och utöver regissörer, scenografer, skådespelare, dansare, dockspelare, dramatiker och dramaturger deltog ett stort antal personer från kulturnämnder och regioner, samt en rad forskare, scenkonstkritiker och skribenter som lade pannorna i djupa veck. Hur ska det gå?
Sett till formerna är bredden imponerande på svensk barnteater. Dramatisk teater, dockteater, dans, mim, teater som laborerar med textbyggen, inget för Jonas Gardell, men å andra sidan kunde han känt sig lugn inför all nyskriven ”riktig” dramatik och de satsningar som görs vid några av landets största och mest resursstarka scener på projekt som skapar ny dramatik.
Det är bara en enda stor och tung skugga som hänger över all denna kvalitet, mångfald och skaparkraft: den kraftfulla politiska snålblåsten som råder över kultur och kulturarbete. Åtskilliga samtal och seminarier handlade om detta och hur tänkbara strategier kan se ut för att klara uppdragen – att ge barn scenkonst av bästa slag.
En sen eftermiddag lyssnade jag på ett seminarium anordnat av Dockteatern Tittut, som fyller 50 år nästa år. Temat var vad som hänt mer generellt inom barn- och ungteatern detta halvsekel och veteraner som Teater 23 från Malmö (startad 1958) och Picknickteatern (1976) från Stockholm kunde berätta. Produktioner med fler aktörer än två på scenen blir allt mer sällsynta, knapphetens kalla stjärna tvingar fram budgetlösningar. Alla är stolta och glad över allt som gjorts – men nu….hur ska det gå?
Då höjer en norsk teaterkvinna i publiken sin stämma: ni är så himla artiga i Sverige. Bråka! Ställ krav! Åk till Almedalen och ställ till med ett helvete! För nu brinner det på dass!
Det blev knäpp tyst i två sekunder, sedan vällde skrattet fram som en befrielse; också det kan behövas.

Margareta Sörenson

Fler Nyheter