En aldrig tidigare skådad Svansjö med Cirkusbaletten i Göteborg

Så har Göteborg fått en aldrig tidigare skådad Svansjön. Svenska Balettskolan tar sig på eget sätt an balettens förmåga att leva och förändras med sin tid. 

I en ny version av den ikoniska baletten fortsätter skolans konstnärlige chef Sebastian Michanek oförtrutet att framhålla att balett är viktigt och roligt för oss, inte som tradition i statisk mening, utan som tillgång i våra liv. 

Dans kan vara en konstart med många uttrycksformer och här visar sig elevernas förmåga vara en bas för våra dans- och balettscener att fånga livskraft från. Tradition och fantasi i god förening betonar balettens rikedom och kulturella betydelse. Att våga sätta upp denna balett utifrån de möjligheter som en skola erbjuder kräver respekt för verket, fantasi och tilltro till såväl yrket som alla medverkande.

Cirkusdirektören / tillika Rothbart i dubbel balettlärarroll som med frenesi höll pli på sina adepter, bjöd oss på en balett-i-baletten. Föreställningstiteln talar sant, trots att jag sett ganska många och varierande Svansjöar under åren, så har jag aldrig sett en sån här förr. 

Föreställningen färgas av ett pedagogiskt hållet upplägg parat med det romantiska förhållningssätt den klassiska baletten byggts av, vilket ger en överraskande styrka till sagan. Från de yngsta eleverna till pas de deux av Odette och Siegfried spelas sagan upp för oss. Genom Harlekiner och scenisk folkdans, vars anknytning till mångfald är välgörande lätt att ta till sig idag, jämfört med den exotism som speglades i originalbalettens dåtida karaktärsdanser. 

När den elake trollkarlen Rothbart dyker upp har han, förutom en förförisk Odile i kontrast mot Odette och de vita svanarna, dessutom med sig ett följe av modernt dansande svartklädda skuggor som även sprider sig i salongen. 

Sagans berättelse följs genom nya grepp som har gett en annan form när hovlivet bytts ut mot cirkusens teatralt sceniska miljö.

Dansarna omhändertog den klassiska balettens givna krav med stor omsorg. De som dansar Odette och Prinsen utförde sina soli känsligt och med imponerande teknisk renhet. Svansjön själv råkade, vid den föreställning jag såg, dessvärre ut för en så kraftig dimma att småsvanarnas ikoniska dans skedde lite väl hemligt – men också med viss magi. Dansöserna lät sig inte bekomma, som svanar gav de intryck av att dansa i sol eller regn. Det, om något, visar på en professionell inställning.

Svansjön har dansats i många variationer, exempelvis av helt manliga kompanier. Varje bearbetning ger nya perspektiv, och ett verks förmåga att uppföras i nya omständigheter visar dess inneboende rikedom. 

Denna nya elevvariation hölls samman av originalets viktigaste komponenter. Det kan inte varit sista gången den gavs utan det ska bli roligt att se den igen, när alla involverade lärare och koreografer har fått känna sitt verk med publik och beprövad teknik. Eleverna förmedlade dansglädje, känsla för de olika stilarna och genomgående medvetenhet och scennärvaro.

Svansjön har dansats med omväxlande tragiskt eller lyckligt slut och här fanns bara utrymme för ett gott slut på sagan.

Lotta Harryson