Grotesk, dyster och virtuos tidsrejse med döden

Det blev en stor succé när København Danser presenterade Peeping Tom i Østre Gasværk 2024 med den fantastiska dansteaterföreställningen Triptych, som lät publiken följa med på en absurd och grotesk, men också magisk resa mot avgrunden.
I samma vackra teaterlokal har København Danser nu presenterat det belgiska kompaniets föreställning Chroniques från 2025. En lika vild, dyster och galen föreställning på många sätt med fem fantastiska artister (Simon Bus, Seungwoo Park, Charlie Skuy, Boston Gallacher och Balder Hansen). Berättelsen i Chroniques och föreställningen som helhet är dock inte lika fascinerande, djupgående och subtil som i Triptych.
I Chroniques har Peeping Toms konstnärliga ledare Gabriela Carrizo, tillsammans med artisterna, skapat en tidsresa som kretsar kring både död och odödlighet. Dåtid och nutid flätas samman i kroppsekvilibristiska tidskrönikor, där vi börjar med muller och smällar i ett meteoritlandskap av stora stenar. Här sätts människans fysiska krafter på prov av naturen, innan vi går vidare till alkemins tidsålder med magi och mystik.
Det finns fokus på både våld och anatomi, när en avhuggen hand groteskt används som om det vore en modern fotboll, och artisterna klädda i munkliknande dräkter hoppar imponerande runt som gummibollar.
Vi kommer också fram till nutiden med en man i rymddräkt, och vi både ser och hör fantastiska slagsmålsscener som i asiatiska actionfilmer, science fiction eller dataspel. Hela tiden ser vi män slåss och dö, bara för att resa sig igen och upprepa sina strider i andra epoker och miljöer.
En av de starkaste scenerna vi upplever är när en en enormt rörlig och vig artist med ett vapen akrobatiskt försöker hindra sig själv från att skjuta genom att sätta foten på sin egen arm. Men andra får tag i vapnet, och alla slår ner varandra. En stark utsaga om att om man har tillgång till vapen så används de.
Genom hela föreställningen fascineras man av artisternas förmåga och rörelsekvalitet, och det finns en underbar galghumor i Chroniques. Men mot slutet drar en sekvens med sårade människor och röd färg ut på tiden, innan Elvis Presley dyker upp och sjunger låten I can’t stop loving you, som inkluderar texten So I’ll just live my life in dreams of yesterday. En text som betonar vår kanske lite för drömska syn på världen och det förflutna, vilket också formar vår nutid.

Vibeke Wern