Frigörande irländsk social dans

Köpenhamns årliga internationella scenkonstfestival CPH Stage har just dragits igång med den livsbejakande irländska dansföreställningen MAM. En föreställning där dansen och livemusiken på scenen ständigt korsbefruktar varandra.
När den ursprungligen balettutbildade irländska koreografen Michael Keegan-Dolan grundade kompaniet Teac Damsa 2016 var målet att skapa en djupare koppling till Irlands traditioner, språk och musik.
I MAM, som bland annat kan betyda ”bergspass”, inspireras Keegan-Dolan av naturen och kulturen i sydvästra Kerry, där verket skapades. Och det är här vid foten av berget Cnoc Bréanainn som föreställningen tar oss med på dans i församlingshuset.
Men först bör publiken på teatern göra några andningsövningar med Keegan-Dolan. MAM handlar ju också om gemenskap.
I början sitter kompaniets 11 dansare på en lång rad stolar längst bak på scenen iklädda anonyma svarta masker, som snabbt tas av. För när dansen börjar i församlingshuset måste de uppdämda känslorna hos de reserverade människorna komma ut.
Mitt på stolsraden sitter den virtuose konsertinaspelaren Cormac Begley, som i början bär ett stort huvud av en bagge, vilket kan symbolisera mod och styrka, men också associerar med den viktiga fårkulturen på den irländska landsbygden.
Genom hela föreställningen är Cormac Begley dess fantastiska musikaliska mittpunkt då han spelar upp till dansen på sina sexkantiga dragspel i olika storlekar. Ungefär halvvägs genom den 80 minuter långa föreställningen får Cormac Bergley överraskande sällskap av sju musiker från det Berlinbaserade stargaze-kollektivet, som kompletterar den irländska folkmusiken med bland annat barockmusik och mer jazziga toner.
Det finns rytmiska klappningar, fingerknäppningar och stampningar i dansen, som utförs med både skor på och bara fötter, och dansen präglas ofta av eufori. Olika typer av folkdanser löper som en röd tråd genom koreografin, som fint växlar mellan gruppframträdanden, duon och uttrycksfulla solon. Och stämningen i danssalen växlar mellan allt från glädje till sorg och ilska.
Det finns många svackor i koreografin, när folk är utmattade eller kanske har fått en tår för mycket. Men det finns också stöd och ömhet i gruppen.
Man kysser och kramar varandra kärleksfullt hela tiden i en underbar sekvens, där en fantastiskt passionerad manlig dansare (James Southward), som inledningsvis bär en prålig slips, delar ut kyssar på mun och handkyssar till såväl kvinnor som män. Och lusten att kyssas sprider sig snabbt till alla.
En bedårande liten flicka iförd oskuldsfullt vit klänning är med på scenen under hela föreställningen och sätter ålder, levnadsbanor och livserfarenhet i perspektiv. Hon har en närapå änglalik karaktär när hon slutligen dirigerar alla dansare som sjunger, medan Cormac Begleys concertina andas ut i en mycket enkel melodi.
MAM är ett till den grad unikt verk. Det visar oss på den förlösande kraften och betydelsen av både dans och musik i den irländska kulturen.

Vibeke Wern