Strålande neoklassiska baletter med antika källor

Med två ikoniska verk av Balanchine på programmet, tillsammans med Christopher Wheeldons Corybantic Games (2018), som är ny på Den Kongelige Ballets repertoar, finns det många glädjeämnen i säsongens Giant Steps. Och det är nästan som om Akropolisridån på Gamle Scene varslar om att programmets tre neoklassiska baletter har hänger ihop med antikens Grekland.
I den odödliga klassikern Apollon Musagètes (1928), som både är Balanchines första neoklassiska koreografi och hans första samarbete med Stravinskij, möter vi den grekiska guden Apollon och hans tre muser. På premiärkvällen kunde man uppleva solodansaren Andreas Kaas som Apollon, som bland annat signalerar med sina utsträckta fingrar att han är ljusets och solens gud. I Nikolaj Hübbes fina iscensättning känner man verkligen att Apollon i sin musikaliska dans är fylld av en ungdomlig glöd och energi och är nyfiken på muserna.
Som Apollons utvalda musa, Terpsichore, är Caroline Baldwin en självsäker dansare med vackra linjer. Och även om det inträffade en olycka på premiärkvällen, när Apollon föll med sin musa i det underbart uppfinningsrika och lyriska pas de deux-et – men lyckligtvis omedelbart hittade tillbaka till dansen – förändrar det inte intrycket av en mycket vacker och livfull version av Apollon Musagètes.
Dagen efter var det ett stort nöje att se den 21-årige kårdansaren Phillip Katsnelson (Som Ballettens vänner nyligen tilldelade Ole Nørlyngs talangpris) utvecklas som en vacker, känslig och atletisk Apollon.
Balanchines svartvita balett De fyra temperamenten (1946) till Hindemiths neoklassiska musik sågs senast på Giant Steps 2024. Det var nu et fint återseende med den briljanta baletten, som inte bara visar och leker med balettens grundelement, utan också återspeglar idén från den antika grekiska läkekonsten om de fyra temperamenten som motsvarar kroppens vätskor och universums element.
Genom hela baletten gjorde dansarna fina insatser. Bland annat var det mycket glädjande att se den unge solisten Philip Duclos (som 2025 fick Ole Nørlyngs talangpris) i den melankoliska variationen och Sebastian Pico Haynes i den flegmatiska.
Precis som 2024 fanns det elegans, humor och energi hos Holly Dorger och Jonathan Chmelensky i den sangviniska valsen och god energi från Lania Atkins i den koleriska variationen innan den fantastiska finalen med kåren och alla solister.
Christopher Wheeldon, som efter Balanchine utforskat det neoklassiska sättet att skapa steg, koreograferade med anledning av 100-årsdagen av Bernsteins födelse Corybantic Games för Royal Ballet i London 2018. I den refererar han inte bara till Bernsteins musik för soloviolin och orkester med titeln Serenade after Plato’s Symposium men också till Antikens Grekland.
Det gör även Jean-Marc Puissants scenografi, som kan ses som stiliserade grekiska tempel, och Erdem Moralioglus superraffinerade kostymer, som är inspirerade av både 1950-talet och den grekiska antiken.
Precis som som Nijinskij i En fauns eftermiddag inspirerades av antik grekisk vaskonst, har Christopher Wheeldon i vissa avsnitt hämtat inspiration till sin koreografi från samma källa. Koreografin tycks också vinka lite till Balanchines Apollon Musagètes, och liksom Platons Symposium hyllar Wheeldon både den fysiska och andliga kärleken. Men framför allt har Wheeldon lyssnat på de växlande stämningarna och stilarterna i de fem satserna i Bernsteins musik.
Baletten för nio solister med kåren inleds fint med ett manligt solo, som utvecklas till en manlig duo och sedan till en ensembledans. Och den första satsen avslutas, lustigt nog, med sex män liggandes på golvet med benen i vädret.
I den andra satsen briljerar Wilma Giglio med sina uttrycksfulla armar och virvlande steg. Det finns stor dynamik i den tredje satsen, där bland andra Joan Axel Fransson och Silvia Salvini imponerar tillsammans, innan han glatt avslutar det hela med att slänga ut henne i kulissen.
En höjdpunkt är den fjärde satsen till Bernsteins obeskrivligt vackra sfäriska och drömska adagiomusik. Här ser vi tre par (två kvinnor, två män och ett blandat par) ge sig hän i såväl mjuka och kantiga rörelser, som höga lyft och, inte minst, ömhet och kärlek.
I den sista satsens jazziga musik som förebådar Bernsteins West Side Story, får vi bland annat uppleva en uttrycksfull och virtuos Emma Riis-Kofoed tillsammans med hela den myllrande ensemblen i Wheeldons musikaliska koreografi.
Giant Steps 2026 med verk av Balanchine och Wheeldon är ett både mycket välkomponerat och väldansat program. Det är alltid givande för ett balettkompanis tekniska nivå att dansa Balanchine, och Giant Steps visar klart och tydligt att Den Kongelige Ballet under ledning av Amy Watson är i mycket god form så här mot slutet av säsongen.

”Apollon”: Koreografi: George Balanchine. Musik: Stravinskij. Kostumer: Karinska. Lysdesign: R. Bates. Iscenesættelse: N. Hübbe.

”De fire temperamenter”: Koreografi: George Balanchine. Musik: Hindemith. Lysdesign: M- Stanley. Iscenesættelse: C: Neary.

”Corybantic Games”. Koreografi: Christopher Wheeldon. Musik: Bernstein. Scenografi: Jean-Marc Puissant. Kostumer: Erdem Moralioglu.Lysdesign: Peter Mumford. Iscenesættelse: Christopher Wheeldon og Anne Trevien.

Vibeke Wern