Svårsmält konsthändelse på Dansens dag

Världsdansdagens afton i Hudiksvall inleddes med dansföreställningen Pruvulazzu av den sydkoreanske koreografen Won-Myeong Won, numera verksam i Delsbo. Intresserade inbjöds komma en halvtimme innan föreställningen skulle börja för att dansa. Vi var några som samlades i foajén.
Vid sextiden öppnas dörrarna till Rådhussalen och sju personer som såg ut som grönavågare från 1970-talet gjorde entré. Inne i Rådhussalen låg en stor kvadratisk dansmatta på golvet.
Under ledning av en engelsktalande kvinna dansade vi någonting som mest liknade en förenklad version av Österrikisk kvarndans, och sjöng därtill. Turerna gick allt snabbare och jag blev tvungen att bryta.
Därpå var det dags för Pruvulazzu. Publiken satt på tre sidor om spelplatsen.
I ett hörn stod en kille och filmade, det visade sej vara koreografen själv, Won-Myeong Won.
Namn på övriga medverkande står inte att finna. Kommunens hemsida informerar om att verket ursprungligen skapades för tre artister med premiär i Ljusdal 2021, men att det inte kunde göras färdigt då. Nu har det ”arbetats om i ett projekt i Hudiksvalls kommun”. Av allt att döma består ensemblen av lokala förmågor samt personer knutna till koreografen: ”på varje plats där föreställningen skapas formas också en tillfällig grupp av människor som blir en del av verket”. Det utlovas en nutida dansföreställning som utforskar ”’själens väg’, den stora resan längs Vintergatan”.
Föreställningen börjar med att en kvinna ställer sej mitt på golvet och räcker ut tungan. Hon förflyttar sej sedan sakta i sidled med en tamburin mellan benen. Övriga utför stretchövningar på eller vid sidan av spelplatsen. Samma kvinna som ledde kvarndansen ställer sej i hörnet, nära mannen med filmkameran, tar upp en trumma och slår en rytm som hon håller genom hela föreställningen med en viss acceleration mot slutet.
Fem personer agerar på scenen, två män och tre kvinnor. När de inte är i spel sitter de vid sidan av spelplatsen och gör ljud. En man har ett litet valthorn. En kvinna gör blåsljud på en flöjt. Ljudbilden är förfärlig och blir bara värre. Det hela äger rum i allmänbelysning, ingen mörkläggning, inga strålkastare.
En kvinna i kjol dansar med kastanjetter och bjällror vid anklarna. Det handlar inte om flamenco eller något sådant, det är mer som att hon hoppar omkring.
Valthornisten rullar ut på golvet. Han kan inte gå verkar det som. Vrider sej i svåra plågor.
Alla dansar ute på golvet. Stilen är fri diskodans typ 1960-tal. Aktörerna följer trumman, rycker och skakar. Ingen är dansare. Även mannen bakom kameran börjar hoppa.
Valthornisten kommer upp på fötterna och börjar dansa. Han har en tamburin som han slår på ibland. Hon med kastanjetterna byter kjol och drar igång en hoppande maratondans. Valthornisten blåser tre gånger i ett horn och några i ensemblen hamnar i extas. De ligger på golvet och rör sej i spasmer.
Till slut tystnar trumman men tjejen med kastanjetterna hoppar vidare, ensam på mattan. En mansröst kular. Hon ger upp.
Det här är något av det värsta jag sett på länge Att kalla det för en samtida dansföreställning är ett hån mot publiken.

Karin Kämsby