Folkdans möter street

I Anna Öbergs koreografi Landscapes möts streetdansaren Viktor Fröjd och den norske folkdansaren Jon Bugge Mariussen i en föreställning där de utmanar varandra, möts i pardans och dansar solo.
I föreställningen medverkar också ljudkonstnären Elize Arvefjord som med hjälp av en akustisk dansmatta använder de ljud som genereras av dansarnas fötter för att i realtid skapar en ljudbild direkt kopplad till dansen. I föreställningen används också inspelade fiolmusik av spelmannen och lektorn i musikteori vid musikhögskolan Olof Misgeld.
De båda dansarna rör sej nära varandra, men de dansar snarare parallellt med varandra än i traditionell pardans. Det är också en mycket rytmisk dans, det är ett taktfast pumpande, slängande och gungande. Då och då bryts kontakten och någon av dem hamnar utanför kanten på dansmattan, oftast streetdansaren Viktor Fröjd. Men snabbt på den igen.
Det kan också kännas instängt i den där tvåsamheten, någon kan behöva bryta sej ut frivilligt. Det är som att de utmanar varandra. Folkdansaren Jon Bugge Mariussen flinar lite. Han släpper pargrejen och gör ett solo. Han har övertaget, mötet utspelar sej på hans hemmaplan. Rytmen och fiolmusiken tillhör hans värld.
Vad gör en streetdansare här? Viktor Fröjd jobbar med sina händer, sina armrörelser, försöker hitta in i den här rytmiska, gungande pardansvärlden.
Men samtidigt, i dansen når de fram till varandras mänsklighet. Där bottnar de och möts. Trots sina olikheter är de extremt samdansade.
Viktor Fröjd rör sej sakta i undersökande cirklar, anpassar sej till ett folkdansparadigm, vill komma loss. Jobbar med sina händer, är mer som en mimare, gör ett robotliknande solo i starkt gult ljus och uttrycker sedan utmattning.
Båda vänder sej sakta om i en helt parallell rörelse och går av scenen. Rummet vilar dunkelt i det strömmande ljudlandskapet.
Det är mycket vackert.

Karin Kämsby