Starkt Shakespeare-drama med ny kvinnosyn

Det blev en enorm succes när Den Kgl. Ballet 2017 som det allra första balettkompaniet fick ge ett utdrag av Akram Khans moderna ensembelverk Vertical Road (2020) och inlemma den i repertoaren. Den gången var Nikolaj Hübbe konstnärlig ledare för Det Kongelige Ballet. Även om Hübbe avslutade sin tjänst 2024, är det i hög grad hans förtjänst, att Den Kongelige Ballet nu har fått möjligheten att ge premiär på Akram Khans fascinerande, kraftfulla och fina helaftonskreation Lady Macbeth. Det är därtill det första verket den i Storbritannien födda stjärnkoreografen, vars föräldrar är från Bangladesh, har skapat om ett Shakespeare-skådespel.
Som titeln antyder, blir Shakespeares brutala, blodiga och evigt aktuella drama om maktbegär i Akram Khans fria tolkning berättad ur Lady Macbeths synvinkel. För Akram Khan vill sätta fokus både på maktens svagheter och behovet av empati i en värld med toxisk maskulinitet och ångest inför allt, som är främmande och annorlunda.
Hexorna i Shakespeares Macbeth har hos Akram Khan blivit till sierskor. Det är de som bland annat förutser att Macbeth kommer att ta över kronan från Skotlands kung Duncan. Och just denna grupp av annorlunda och jagade kvinnor spelar en central roll i baletten. Det faktum att Lady Macduff anför sierskorna är mycket intressant. Hon har även en nära relation till Lady Macbeth, som är splittrad mellan sin kärlek till den maktlystne Macbeth och sin sympati för sierskorna, som står i närkontakt med såväl naturen som det andliga. Lady Macbeth väljer i slutänden den systerliga solidariteten.
Redan i den första scenen är det fokus på sierskorna i skogen, som får besök av Lady Macbeth och utvecklar en vacker rituell dans i mjuka skor. En rituell dans som sänder tankarna till Sacre du Printemps (Våroffer), när härens män gör slut på en stor del sierskorna i en massaker. Senare återkommer de som hädangångna.
Sierskornas effektfulla användning av sitt långa fritt hängande hår i dansen ger starka associationer till Akram Khans verk för enbart kvinnor Thikra: Night of Remembering (2025). Det kvinnliga inslaget är även starkt närvarande i Vincenzo Lamagnas varierande och ofta rättså enkla musik, där kvinnliga sångstämmor framträder på ett vackert vis. I andra scener bjuder den välkomponerade musiken på allt från intensiva slagverksrytmer till stråkar- och mässingsklanger och orientalska och folkmusik-präglade teman. Djupa stråkklanger ackompanjerar sierskornas tysta skrik och disharmoniska klanger och genomträngande passager varslar om att det är fara å färde.
Akram Khans stilistiskt blandade koreografi har likson i andra av hans verk en genomgående rituell prägel i gruppdanserna. Här är krigare med tyngd och uthållighet i rörelser, men også formationsdanser, hov- och folkdanser och dervish-liknande snurrsteg. Vi ser krigeriska riddare röra sig snabbt och lätt över scenen, som om de var galopperande hästar, och när sierskorna i andra akten dyker upp som gengångare, kommer de trippande in i tåspetsskor.
Det finns många fina duor mellan Macbeth och Lady Macbeth, som i prologen dansar en mjuk och öm kärleks-duo. Senare finner de varandra valssteg, medan de med händerna formar en krona som sin gemensamma dröm. Men efter att Macbeth i andra akt har stuckit ihjäl Lady Macduff med sitt svärd, kan inte längre Macbeth-parets förhållande räddas och deras pardans blir en kamp. Macbeth blir dräpt av den unga kvinna som heter Fleance (kanske som en symbol för matriakatets seger över patriakatet), och Fleance för ut Lady Macbeth till sierskorna i skogen.
Den centrala rollen som den empatiska sierskan Lady Macduff, är inflätad i hela dramat och koreograferad med stor expressivitet i både rörelser och gestik. Både i premiärlaget och andra laget är det Emma Riis-Kofoed som ger djup till rollen med sin konsekventa tolkning av rörelsernas gestik. Hon är en stark och känslosam med- och motspelare till Lady Macbeth.
I premiärlaget är Astrid Elbo en stark dansare med många olika känslolägen som Lady Macbeth tillsammans med en likaså starkt dansande Sebastian Pico Haynes som den äregirige Macbeth. Detsamma kan sägas om Stephanie Chen Gundorph som Lady Macbeth i andra laget tillsammans med Meirambek Nazargozhayev. På det hela taget är baletten i bägge lagen mycket väl valda i samtliga roller och kåren är ytterst välregisserad i ensbledanser med sierskor, soldater och adel.
Tim Yip har ifört dansarna i ganska enkla kostymer med långsärkar som fladdrar fint i dansen för både män och kvinnor. Han har också skapat scenografins stora fantastiska träd, som långsamt sänks ner från loftet som symbol på förbindelsen mellan den mänskliga och andliga världen.
Michael Hulls’ och Ryan Joseph Staffords ljusdesign fungerar också mycket bra, eftersom den bland annat ger möjligheter för de olika grupperna att dyka fram eller försvinna i mörkret i djupet av bakre scenen.
Historien om Lady Macbeth är inte lätt att berätta i balettens ordlösa konst. Men man får god hjälp av resumén över handlingen i programbladet. Föreställningen fungerar fint dramaturgiskt. Det var särskilt fint att få se Lady Macbeth två gånger, för att kunna snappa upp så många detaljer som möjligt av den både mycket innehållsrika och rörande föreställningen.

Lady Macbeth spelas till och med 4 juni.

Vibeke Wern