En retrospektiv betraktelse över det goda livet

Koreografen och dansaren Efva Lilja firar snart 70 år, varav 50 på scenen. Hennes senaste verk är som en upptäcktsresa genom hennes koreografier genom åren, men också en lycklig sammansmältning till en livsinsikt där hon säger ja till livet. Ett gott liv, ett liv lika självklart som ett fallande regn.
På Dansens hus dansar hon själv tillsammans med sex dansare i olika åldrar. Några av dem känns igen från hennes tidigare verk, som Helene Karabuda eller Per Sacklén. Om man, som jag, sett en stor del av hennes verk genom åren kan man delvis känna sig som hemma när gamla minnen dyker upp, som den lysande vita dansmattan där Helene Karabuda gör ett soloparti. Som i The Outmost White 2003, efter att Efva Lilja följt med på polarforskning. Och vips, fylls mattan av koreografens alla egenhändigt ritade små streckgubbar – dansarna kryper bland dem som vore de små figurerna myror. En bild så god som någon av den arkeologiska sidan av att blicka ut över ett halvt sekels dans.
Hon dansar själv, lite återhållet så som en 70-åring har rätt att göra, men med en fin sextett runt sig, som ofta delar sig i olika grupperingar. En höjdpunkt är den trio som ensemblens dansöser gör: Karabuda, Anna Fitoussi och Lydia Fall – välvässade balanser på knä, en unison sekvens av finaste koncentration och en bild av vad detta verk handlar om – att bemästra tillvaron, kroppen, tanken, dansen.
Från en rad inledande ”nej” till musik under full attack, övergår koreografin till att bli allt mer positivt sinnad, till likaså alltmer skimrande musik av Åke Parmerud. Dansarna formar en glad vaktparad som förvandlar sig till ett muntert leksakståg – varför inte? Livet är ändå gott att leva!
På så sätt nöjer sig inte Efva Lilja med att blicka tillbaka över en omfattande verkslista, utan lyfter blicken mot ett framåt. Mer kommer att följa av detta 50-årsjubileum bland annat en utställning på Scenkonstmuseet i höst.

Margareta Sörenson