Cirklar som korsas, sluts och till slut avlägsnar sig in i mörkret

Med La Ronde söker sig koreografen Philip Berlin till ett av dansens urkällor och grundmaterial: rotationen. Bara detta, snurrar och cirklar för två dansare i svarta jeans och t-shirts, ett tomt golv inramat av vita plastridåer.
Den kosmiska cirkeln, jordens roterande runt solen, är en av dansens äldsta former. Människan som roterar kring sin egen axel finns avbildad redan i grottmålningar, människor som dansar eller rör sig i ring är lika urtida de.
Från småbarnens spontana snurrande till dervischernas rituella rotationsdans till den akademiska balettens tekniskt raffinerade piruetter – mer basic kan det inte bli.
Philip Berlin har redan en ansenlig rad koreografier bakom sig och i La Ronde, rundeln, djupdyker han i cirklandet som komponent i dans. De två dansarna, Louise Dahl och Sam Huczkowski, långa, tunna, mäter upp rummet i stora cirklar medan de dansar var och en i små-snurror – armarna utsträckta från kroppen som vingar. Runt runt. Också luftiga snurrande hopp, utan tvivel kräver koreografin sin man och kvinna, några andningspauser är inlagda.
Den tunga musiken tar också paus i tystnad ett slag. Och så tas cirklandet upp igen och publiken följer andäktigt med i 45 minuters kontemplation kring rotationens möjliga kraftfält. Philip Berlin uppger själv att han är inspirerad av Merce Cunninghams kompositions- och dansteknik. Det syns och känns i de lätta svingande hoppen och i känslan av att inte – som publik – veta om allt är fastlagt i en koreografi, eller om det finns plats för en frihet för dansarna att själva utforska ett koreografiskt mönster.
I styckets slut rör sig dansarna allt oftare nära varandra. Cirklarna korsas och sluts i ett flöde, som stannar av och avlägsnar sig in i ett mörker. Slut.

Margareta Sörenson