När baletten speglar sig själv i ett här och nu, i ett nostalgiskt återsken

I dubbelprogrammet Empreintes (Intryck) med Parisoperans balett presenteras två olika koreografiska signaturer. Verket Arena är skapat av den brittiska koreografduon Morgann Runancre Temple och Jessica Wright till musik komponerad av Mikael Karlsson. Det ges tillsammans med den i många balettkompaniers repertoar ständigt återkommande spanske koreografen Marcos Moreau och hans nya verk Étude.

på Parisoperan konfronterar det moderna dubbelprogrammet, Empreintes tidsbilder som förvandlar gester och minnen till levande materia på ett sätt som blandar nutid och dåtid.
Kvällen inleds med Arena av de brittiska koreograferna Morgann Runacre Temple och Jessica Wright. Båda har varit dansare men är numera ett koreograf- och filmarpar under signaturen Jess & Morgs. Tillsammans har de under ett 15-tal år utvecklat sitt speciella universum mitt emellan dans och film. Bland annat vann deras film The Secret Theatre, (Den hemliga teatern) med Scottish Ballet skapad under pandemin priset för bästa dansfilm av Critics’Circle National Dance Awards 2021.
I Paris forsätter de sitt speciella arbetssätt genom en koreografi där dansen får gå i dialog med projektionen av sig själv.
På en naken scen som badar i ett dunkelt metalliskt clair-obscur-ljus, yttras orden ”Next please” (Varsågod nästa) med automatiskt rutinerad artighet. Scenen förvandlas till en sportarena. Ett tjugotal dansare intar den anspråksfullt. Iförda shorts och träningströjor korsar de snabbt scenen, med snabba språng och akrobatiska hopp med en anspänd, närapå tävlingsinriktad gestik.
Mikael Karlsson, som även komponerat musiken till Alexander Ekmans helaftonsverk Play som ingår i Parisoperans repertoar, har den här gången med sitt elektroniska partitur istället skapat en dyster atmosfär som underbygger intensiteten i rörelserna. Mycket snabbt tar de kollektiva rörelserna ledningen. Dansarna indentifieras via sina nummerlappar och blir närvarande som en hel massa där individen sticker ut i lika hög grad som den tillhör gruppen. En rörlig kamera cirkulerar i händelsernas centrum och bilderna projiceras på en enorm skärm. Kroppar och projektioner samverkar, går i dialog och överlappar varandra.
Gradvis framträder en figur: nummer 81, dansad av Loup Marcault-Derouard, vars intensiva närvaro omedelbart drar blickarna till sig.
Filmad i närbild och följd av kameran under en frenetisk kapplöpning genom korridorerna på Palais Garnier, verkar han helt styrd och uppslukad av bilden av sig själv. Till skillnad från honom visar nummer 10, Nathan Bisson, prov på en mer nervös form av energi, vilket skapar en slags rivalitet där de båda försöker hamna i blickfånget.
När nummer 81 tagit ledningen absorberas de båda i ett hav av dansare som bär samma slags nummerlappar. Individen försvinner i ett system där var och en är utbytbar och möjlig att kopiera.
Publiken åser på en och samma gång två slags föreställningar. På scenen sker en krävande kollektiv koreografi som handlar om uthållighet och precision. På skärmen syns mångskiftande bilder av ansikten, svett och anspänning både nära och på avstånd.
Detta ständiga oscillerande fram och tillbaka av blicken mellan de verkliga kropparna och deras förstorade dubbleringar skapar en konstant spänning . Den här tekniken som har blivit vanlig i nutida scenkonst och sågs bland annat nyligen i Benjamin Millepieds Romeo et Juliet, men leder i detta fall snarare till att bara presentera rena bildväxlingar än att understryka berättelsen. Mängden av bilder skapar en slags mättnad och uppmärksamheten mattas av, man tappar tråden, och dansens hela regi löses upp.
Det som återstår blir det koreografiska språket. Både spänt och livfullt blandas precision med fysiska prestationer, som hämtar näring från urbana influenser. Dansarna i Parisoperans balett hänger sig intensivt och bekräftar sin förmåga att omfatta många uttrycksformer.
Efter pausen sker en komplett förändring med Marcos Moraus skapelse Étude. Koreografen som är utbildad inom teater och fotografi och är medgrundare till kompaniet La Veronal, utvecklar ett djupsinnigt universum där varje sekvens kan liknas vid en rörlig målning.
Denna starka inriktning på bildkompositionen genomsyrar hans arbete, vilket även hans verk Afanador, som nyligen gavs på Théâtre du Châtelet med Ballet Nacional de España bevisade. Hans första samarbete med Parisoperan har fått en avsiktligt diskret titel: Étude, alltså nästan samma namn som Harald Landers Études, men i singular. Det verkar hänsyfta till grunderna för den klassiska balettens vokabulär. Det hela inleds medan ljuset i salongen fortfarande lyser. Framför den stora tunga röda ridån på Garnieroperan dyker en ballerina upp. Hon (Laurène Lévy) bär en sliten tutu, ett diadèm på huvudet och en vissen bukett i handen. Likt ett spöke verkar hon ha uppstått ur en dammig forntid. Hon bugar sig som vid slutet av en föreställning, och gör ett förvirrat intryck. Men denna avslutningsgest blir istället till en början. En fragil och melankolisk bild som går i direkt dialog med danshistorien. Ridåer går successivt upp den ena efter den andra och avslöjar gestalter, ett trettiotal män och kvinnor klädda på samma sätt som upprepar samma slags reverens (avslutande bugning). Berömda rollgestalter ur den romantiska repertoaren visas, som svanar, sylfider, vilier, skuggor, dock utan att övergå i någon form av pastisch.
Morau väcker upp det här arvet för att belysa dess uthållighet och förmåga att stå sig tiderna igenom. Referenserna skymtar förbi: Armrörelser i stil med Svansjöns, strikta geometriska formationer för balettkåren, men även mikrosteg på tå som påminner om Sharon Eyal; en allestädes närvarande repertoar filtrerad med nutida blick.
I nästa scen frammanas på en rund yta täckt av röd sammet för ett ögonblick Maurice Béjarts Bolero. Samlade och befriade från tyll utför dansarna en serie pliéer, arabesker, och développéer. Scenen blir både balettsal och teaterscen.
Pådrivet av Gustave Rudmans manande musik utvecklas verket som en enda organisk massa av rörelse, där individerna försvinner. En skrämmande gruppdynamik som utvecklas i riktning mot massrörelser och sätter ljus på repetition, uthållighet och på hur kroppar långsamt slits ut, aspekter som estetiken i klassisk balett ofta döljer.
En enorm ljuskrona sänker sig över scenen, en replik av den som hänger i salongen under Marc Chagalls takmålning. Den pendlar med hotande långsamhet. Plötsligt visar en gigantisk spegel upp publikens egen spegelbild. Åskådare och dansare befinner sig i samma synfält. Under ett kort ögonblick förenas scen och salong, som om teatern betraktade sig själv.
När spegeln tonar bort, uppenbaras istället den stora dansfoajén med all sin förgyllda prakt. Dansarna drar sig långsamt tillbaka i en spetsig formation som ett V med ryggarna mot publiken, som för att återgå till baletthistoriens kulisser. En ballerina med blommor i handen vänder sig en sista gång om mot publiken: en flyktig, återhållen gest som en sammanfattning av essensen av denna flyktiga konstart. Cirkeln sluts, och tiden uppslukar allt, blandar liv och död. Med Étude nöjer sig inte Marcos Morau med att bara citera traditionen: han väcker den till liv, vrider om den och förvandlar den. Minnen flätas samman med uppfinningsrikedom och publiken hålls under ständig spänning, gripen av dansens bräckligt bländande ögonblick. Rent uppenbarade bestående intryck.

Simona Gouchan