En kammaropera om Tarantellan

Mauro Patricelli er en italiensk kompositör, som bland sina tidigaste verk har överraskat med en kammaropera om den danska etnografen Evald Tang Kristensen (1843-1929), Skattegraveren (Skattsökaren). Her blandade han in sina egna kompositioner i berättelsen om en man, som sökte forntida myter och sånger bland den jyska allmogen och med Tang Kristensens ursprungliga ljudinspelningar. Nu har Patricelli lagt till ännu ett ämne som blandar in psykologi, etnografi och scenkonst, tillsammans med en aspekt av den italienska dansen tarantella.
Patricellis nya verk Tarantula uruppfördes på Thorvaldsens Museum i Köpenhamn den 27 mars 2026. Här kombineras textdeklamation, sång och instrumentalmusik mot bakgrunden av en skärm där dokumentärfilm växlar mellan dans och tal av den australiensiska koreografen Jessica Lyall. För idé och research anges den danska teaterhistorikern Bent Holm, som även uppträder som demonisk, sammanhållande berättare på tarantulas bildsida. Med utgångspunkt i en ordrik översikt över tarantellans mytologiska ursprung i den vanvettesdans, som skulle vara resultatet av ett bett av spindeln från det syditalienska Apulien – närmare bestämt från byn Taranto – sätter operan, med programmets egna ord ”två skenbart välkända verk och två ikoniska [det borde vara ett moratorium för det utslitna ordet ikonisk] kvinnogestalter i nytt ljus: Nora i Ibsens Ett Dockhem och Teresina i Bournonvilles balett Napoli …” Syftet som anges är att se ”tarantella-motivet som symbol på besatthet, frigörelse och identitet” smälta samman i ett universum ”från Syditaliens tarantisme till Guldålderns estetiska ideal.”
Patricelli er en intressant kompositör, vars musik blev lysande förmedlad av Signe Asmussens sång tillsammans med de tre musikerna Anders Banke (saxofon), Matias Seibæk (slagverk) och Thommy Andersson (kontrabas). Textdelen var i gengäld problematisk, och särskilt inledningen, som till största delen utgjordes av recitation av danska och engelska av texter om tarantella-bettet, som verkade pretentiösa och gammeldags i sin bastanta psykologisering av spindelbettet. Som i detta citat: ”The ”bite of the taranta” and the ”poison” are mythical images through which tarantism gives a symbolic horizon to unconscious psychic conflicts (Tarantans bett och giftet är mytologiska bilder genom vilka tarantism ger en symbolisk horisont till omedvetna och psykiska konflikter)”. På bildsidan – som under hela föreställningen gick i svartvitt – sågs därtill fascinerande dokumentärfilm av en vitklädd kvinna i manins våld.
Det första problemet vad texterna beträffar var deras trista mästrande karaktär under dokumentär-operaens upptakt, som de inledande orden: ”Tarantellen håller någon fången i en tanke – den som tänktes när han blev biten”. Och påståenden som: ”In this transfiguration of love’s sufferings, the tormentor becomes the master of a musical event whose instruments are the body and soul of the tormented lover. (I denna förvandling av kärleksplågor blir plågoanden musikens maestro vars instrument är den den plågade kärestans kropp och själ.)” För den som känner till baletten fungerade den följande Bournonville-delen helt enkelt inte som annat än ett påstående i sammanhanget. Bent Holm förklarade att Syditalien och Napoli blev till uppenbarelser för balettmästaren och att detta avspeglas i Napoli. Men Patricellis Tarantula ger på inget vis något adekvat uttryck för den livsglädje som tarantellan i sista akten av Bournonvilles balett framkallar, för den har ett mycket medryckande uttryck, och utgör kulmen på berättelsen om ung kärlek under varmare himlar vilket helt enkelt inte gäller för den dokumentära operan. Istället berättar och dansar Jessica Lyall, som sedan 2016 har arbetat i Danmark, särskilt med anknytning till Dansk Danseteater, om Teresina hos havsguden Golfo. Som Bournonville citeras: ”Teresina blev till Böljornas rov och hon blev förhäxad av trolldom.
Lyall giver gör ett (oförtjänt) angrepp mot den intet ont anande mannen Bournonville, med ett ”male perspective (manligt perspektiv)”; men hennes kantiga och icke erotiska dans är långt ifrån fascinationen över havet och dess tilltänkta behärskare. Som så ofta underskattas Bournonville både som psykolog och konstnär, även om han just ger djup till Teresina-gestalten genom att låta henne attraheras av en demonisk makt, innan hon kommer tillbaka till den varma verkligheten i Napoli. Precis som Bournonville låter Sylfiden vara ett farligt, övernaturligt väsen, inte en oskyldig skönhet. Den otillfredsställande koncentrationen kring Teresinas sätt att attraheras av Golfos underjordiska rike i stället för i tarantellans explosion av dansglädje och rytmer som i balettens katharsiska avslutning, beror antagligen på Bent Holm, som krediteras för dels idé och research, dels för ”dramaturgi och tal.”
Tarantula tappar således sin Teresina på golvet och Jessica Lyalls svartvitta dans förmedlar inget liv till den här föreställningen. Sista delen tillägnas Nora, vars karaktär med alltför månge ord kommer under analys. Således sjungs det: ”Resolution of the psychic conflicts that bite again in the darkness of the unconscious (Upplösning av de psykiska konflikter som drabbar igen I det omedvetnas mörker)” och “Guilt and purification. The bite of the mythological spider is the memory of an evil from the past that comes back to bite again … It will only be over when the hidden truth will appear on the surface, overwhelming her. (Skuld och rening, bettet av den mytologiska spindeln är minnet av den forntida ondska som återvänder och biter ånyo. Det går inte över förrän hon överrumplas av att den dolda sanningen uppenbaras.)”
På detta sätt överskylt av Signe Asmussens recitation av freudianska brottstycken blir såväl Teresina som Nora till text. Ikke levande Bournonville-text, inte djupgående Ibsen-tekst, men torr, pretentiös och dogmatisk text som låter som en musiksatt skolbok. Även om dokumentärbilderna från Syditalien till slut speedas upp och görs med dramatiska, efterlämnar Tarantula en stor saknad. Man hade önskat sig en föreställning, som gestaltade dansens backantiska urkraft, men fick ett lärostycke, som på intet vis når djupen i varken Teresinas eller Noras tarantellor.
Den svenska läsaren av danstidningen.se, som inte kommer att uppleva Tarantula, hänvisas i stället till något helt annat och livsbejakande: glädjen av att se genuina inspelningar av italienskt arbetsliv som en manifestation av sång, musik och livskraft hos filmmakaren Vittorio de Setas från Palermo, vars dokumentära filmer är alltför okända här i Norden. De filmades i Syditalien på 1950-talet och finns i riklig mängd på nätet (via Istituto Luce i Rom). Det var denna fysiska och musikaliska värld Bournonville blev betagen av och som Nora anade existensen av.

Den 9 april 2026 visas Tarantula på Teatro Palladium i Rom.

Charlotte Christensen