Komprimerad, komplicerad, kongenial Askunge

Den trånga foajégången till Rotundan, operans lilla scen, är proppad med elever från två klasser i åk 5. Elva år, alltså. Pojkarna små och ännu barn, flickorna på väg mot nya världar. Askungen av Rossini, men i Örjan Andersson nya och korta tolkning. Vad vet man om kärlek när man är elva? En hel del, kanske, men frågorna är desto fler.
Rossinis opera Askungen, la Cenerentola, från 1817 är en av de mer lättsamma av kompositörens verk. Med Barberaren i Sevilla blev han en stjärna på opera buffornas himmel – roliga stycken med inslag av fars till vacker och varierad musik. Askungen, är en folkligt traderad saga med rötter både i antikens Grekland och Kina. I Europa omdiktades den först av Charles Perrault, på sent 1600-tal, och senare också av Bröderna Grimm. Rossinis opera följer Perraults saga, och det gör Örjan Andersson delvis, men hans ca 45 minuter långa version är både komprimerad, komplicerad och kongenial.
Stundtals är den faktiskt så snurrig och trasslig att jag ger upp, och bara njuter av ensemblen med fem musiker från Hovkapellet i stället, innan jag hittar en ny tråd att hålla fast i. Musikerna sitter på spelplatsen i en stor kub klädd på insidan av speglar och ser ut att vara tio i stället för fem. Men Askungen är en välkänd klassiker, ingen elvaåring lever i okunnighet om dess story line – så varför inte vispa om i sufflén och låta musiken spela en egen roll?
Musikbearbetningen är gjord av Henrik Schaefer, som också gjorde den i sin helhet för Folkoperan för några år sedan. Där sjöng Josefin Andersson (mezzosopran) huvudrollen, och det gör hon här med. Askungens systrar är förvandlade till två stilmedvetna och odrägliga mallstropps-killar, dansare, kärlekshistorien transformerad till ett litet förväxlingsdrama mellan en tenor och en baryton. Utan den talade rollen, Fen, spelad av Lilja Fredriksson, skulle det vara svårt att hänga med. Tack vare henne kan man alltid fnissa åt något hon har för sig, som när dunklet i berättelsen lägger sig likt teaterröken som Fen så generöst pumpar ut. Magnus Lindmans text är huvudsakligen rimmad, ofta vitsig och väl hanterad av den energiska Fen.
Att få bli omtyckt precis som den person man är, så tolkar och återberättar Örjan Andersson Askungens drama. Rätt sko till rätt fot, och bara den!
De dansande sprättarna, Johan Forsberg och Fabio Liberti, är en pusselbit i en springglad regi-koreografi för hela ensemblen, där sångarna Theodor Uggla och David Risberg, matchar Askungens klara, lätta koloraturer.
Örjan Andersson är en av alla scenkonstnärer som pulvriserar barriären mellan dramatisk teater, dans och opera. Precis som på Rossinis tid. Jag hoppas att alla femteklassare som kommer att möta Operans Askungen tar den till sig just så som de behagar. Själv blir jag mest förtjust i Fen som fixar allt så behändigt.

Margareta Sörenson