Nya steg till en gammal älskad musikskatt

Tävlan mellan harmonin och det nya – så kunde en fri översättning låta av Antonio Vivaldis namn på de tolv konserter för stråkar som han skrev 1725: Il cimento dell’Armonia e dell Inventione.
Den långa titeln på konserterna blev Rosas namn på det verk som gästar Dansens Hus två dagar. De fyra första av konserterna kallas De fyra årstiderna och är, utan tvekan, en av den klassiska musikens mest kända och kära verk.
Dansgruppen Rosas, sedan 1980-talet Anne Teresa de Keersmaekers skapelse, fortsätter och här har hon nu i samarbete med den långt yngre koreografen Radouan Mriziga krupit in under skinnet på Vivaldis nästan sönderkramade konserter.
Keersmaeker och Mriziga gör denna dans för fyra dansare, alla män, till en utforskning av Vivladis musik och läser den som en hyllning till naturens förändring under årstidernas växlingar. Italienska årstider, märk väl: våren dansar som en munter bäck av smältvatten både i norra Europa och i Italien, men sommaren där är dramatiska åskväder och tung hetta, medan vintern är stillsamt frusen.
Inledningsvis dansar en av dansarna ett långt solo utan musik. Varför associerar man till romartiden? Hans klädsel, med en tunn tunika över knälånga byxor? Rörelserna som leder tankarna till bågskytte, klassiska gymnastikövningar? Det visar sig vara en inledande uppförsbacke, och – som väl är – övergår denna höstens avvaktande tystnad till mer ”inventione” – nytt, avbrott, förändring. Vintern dansas också bara till fragment ur Vivaldis vinter, men avslutas med en livgivande fot-stampar-dans för fyra fötter som smattrar rytmer så det står härliga till.
Allt mer övergår denna 80-talets ledande avantgardist, Keersmaeker, till en ganska illustrativ koreografi med, t ex, stora kaströrelser för vårens sådd. Våren rymmer också cirklande gång med stort utslagna armar i en stil som liknar 1700-talets hållning och rörelsemönster för den översta överklassen i palatsens salar. Ståtligt, och sen liksom förlöst i ett härligt, vilt snurrande som vindar för sommarens oväder.
När året har gått ett varv kommer både höst och vinter tillbaka – vintern med festliga skridskoturer och vurpor på isen. En av dansarna, Nassim Baddag, är street-dansare och kör ett eget race i relation till de tre andra dansarna, där särskilt José Paolo dos Santos håller en utsökt klassisk stil i sin inre balans gentemot kvartettens ofta helt unisona avsnitt.
Från spridda smulor ur Vivaldis musik växer allt större avsnitt -till all lycka- sammanhängande, i en inspelning med Amanda Beyers ensemble Gli Incogniti. Därmed förlåter jag en trög inledning och suger in både harmonin och det oväntade, det nytänkande i att låta dansens rytmiska triumf över människokroppen briljera. Inte så nytt egentligen, men en fin bildsättning av en tre hundra år gammal musikskatt.

Margareta Sörenson