Sinnliga möten med fysiska möten för alla åldrar
Fem, inte helt purunga män i färgrika, glittrande kläder, platåskor och plymer öser rörelser och musik i en blandning av pop och rock över Atalantes scen. På golvet sitter publiken och tappar hakan – den öppna munnens koncentration råder när den norska gruppen Karstein Solli & Øystein Elle går loss i Rock me baby. Målgruppen är bebisar och barn i koltåldern och tilltalet sitter perfekt. Föreställningen är ett mycket uppiggande inslag i årets upplaga av STEP, den internationella dansfestivalen för barn och unga.
Karstein Solli och Øystein Elle vet precis vad de gör. På fullt allvar riktar de sig till de yngsta och erbjuder en ovanligt häftig upplevelse med sin danskonsert. Med godkända decibeltal, såklart. Vuxna och barn förenas i samma gung till musiken och häpnar tillsammans inför dansarnas kluriga konster. Visuellt är det sinnligt lockande och när männen har spelat klart får åskådarna undersöka scenen.
Rock me baby är ett bra exempel på vad STEP-festivalen syftar till: att vidga och fördjupa kvaliteten på dans för barn och unga. Tre konstnärliga kuratorer har valt ut nio föreställningar från Norge, Storbritannien och Sverige. De spelas 4–12 mars på flera platser i Västra Götaland och Halland, både för skolor med olika åldrar och som offentliga föreställningar.
I Nordstan dök till exempel Pop! med Vince Virr, två sprakande dansare från Skottland, upp mitt i fredagsshoppingen. De återkom ute i duggregnet vid Världskulturmuseet på lördagen.
Utomhus visar även norska Panta Rei Danseteater Bare rør, där två dansare med akrobatiska finesser skapar ett rörligt djur av en massa rör i olika dimensioner.
Ett intimare bygge svarar dansaren Olo Tamayo Lopez för i Papperssvalan från svenska gruppen Memory wax. Ensam på scen med massor av papper skapar han flygande figurer med både kroppen och skuggspel. Poetiskt och överraskande. Och hållbart, det var återanvänt material, påpekade en flicka i publiken. Kompani TO, från Norge, leker istället med klossar och imponerar med sina balansakter i Fritt fram.
Den här fjärde upplagan av STEP befäster att festivalen har utvecklats till en betydelsefull biennal, både för att den visar föreställningar med kvalitet och för att den ger branschens konstnärer, producenter och arrangörer en möjlighet att träffas. Ett särskilt program med samtal och konstnärspresentationer ingår. Konst för barn och unga får sällan plats i det vuxna offentliga samtalet, vad som visas i barnens miljöer når sällan utanför de inblandade kretsarna. Här kan åtminstone de mötas och utbyta erfarenheter. Det gör skillnad på sikt.
Glädjande nog handlar inte alla diskussioner om ekonomi, visst är behoven större än vad anslagen täcker, men i årets STEP märks ett konstnärligt fokus.
Jag hade inte möjligheter att se alla nio föreställningarna, men tillräckligt för att notera ökad medvetenhet och kvalitet. Dansarna möter sin publik i ögonhöjd och skapar levande kontakt i koreografier som alltmer befriar sig från pedagogiska krav till förmån för sinnliga möten med fysiska uttryck.
Och det är kul att se publiken strömma till; på led i förskolornas färgglada västar, som mellanåringar på spattiga ben eller i barnvagnar dragna av föräldrar som upptäckt att här visas det dans.
Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten
Fler Recensioner
