Makt och svaghet i sublim pardans

Dansaren Mark Philip och skådespelaren Morten Burian är verkligen som gjorda för varandra i den fascinerande nya föreställningen Pas de Dieu, som är en samproduktion mellan Uppercut Danseteater och teaterkompaniet fix+foxy. Det är den framstående koreografen Stephanie Thomasen och den i lika hög grad framgångsrika regissören Tue Biering som tillsammans har kreerat den både brutala, känslosamma och rörande duon med de två härliga konstnärerna på scenen.
Elegant anspelar titeln på det franske uttrycket för pardans (pas de deux) och det franska ordet for gud (dieu). Medan den klassiska balettens pas de deux ofta uttrycker kärlek mellan två människor, är det här till stor del frågan om ett hat-kärleks-förhållande i Pas de Dieu, där de två männen även humoristiskt konfronteras med sin egen arroganta gudomlighet, fåfänglighet och förgänglighet.
Med ihärdiga blickar sitter de två männen inledningsvis och glor på på varandra innan de kroppsligen och våldsamt stöter ihop mitt på scenen. Men de upprepade sammandrabbningarna utvecklar sig raffinerat till en blandning av kamp- och pardans inramad av en omfamning som i tangodans.
Medan Mark Philip har det fysiska övertaget, försöker Morten Burian att kämpa med både kropp och ord för att försöka plädera för regler. Genom hela föreställningen är det bara han som talar, och han använder ord för reflexioner om våld parade med sämsta tänkbara språkliga tillmälen mot sin rival i hela tiden omväxlande tillstånd av dominans och underläge.
Inledningsvis får vi höra brottstycken av 1960-tals hitlåten The End of the World, som många gånger kommer igen i olika versioner likt en refräng i föreställningen.
Vi får också se hur de två rivalerna lyckas hitta fram till varandra i en mjuk och sensuell pardans till Patsy Clines 1960-tals hit Crazy precis efter ett vilt fysiskt aggressivt utbrott från Mark Philip. Andra danssekvenser blir fint ackompanjerade av elgitarr i tonsättning av Daniel Fogh.
Som vanligt använder sig Stephanie Thomasen av rekvisita på ett mycket spännande vis, både som en direkt del av koreografin men även för att skapa vackra scenbilder. Den här gången med hjälp av 60 stora svarta plastbaljor, som både kan användas som vapen och placeras ordnade i rader på golvet. Extremt lätt springer och hoppar Mark Philip från balja till balja, medan Morten Burian mäktigt och komiskt sätter sig till rätta i en av baljorna.
Enormt vackra scenbilder uppstår när baljorna staplas på varandra och förvandlas till höga pelare. Som en ”lonely rider” utan danspartner poserar Mark Philip på toppen av en pelare som en figur på en pidestal. Men både ensamhet och längtan präglar de båda männen, och en av föreställningens mest rörande ögonblick uppstår när Mark Philip får sällskap av Morten Burian uppe på toppen av pelaren, så att de två kan dansa en tät romantisk tryckare.
Men den intima romansen varar bara en kort stund, innan tragikomiska förödmjukelser och livsfarligt vattenvåld tar över.
Förgylld med bronsfärgad sprayfärg får vi se Mark Philip posera både på huvudet, i break-positioner och som den antika grekiska statyn Diskuskastaren. Men det hjälper varken att tro på gudar eller andra ideal i en värld som är präglad av våld och på väg att falla ihop. Man måste istället försöka lita till sig själv och försöka att finna rytmen i en pardans tillsammans.
Det är mycket imponerande, att Stephanie Thomasen efter succéföreställningen Shâ Mât i oktober återkommer så snart med ännu ett enastående verk, den här gången i form av en givande konstnärlig pardans med Tue Biering. På scenen är den 43-årige Mark Philip enormt ekvilibristisk med sin expressiva dans, och den 51-årige Morten Burian är en fin partner, som inte bara behärskar talets gåva, men också imponerar i så hög grad i sitt fysiska motspel mot Mark Philip.
Som scenograf har Johan Kølkjær låtit scenrummet i Dansekapellet förbli helt öppet och naket, vilket passar perfekt ihop med föreställningens råa innehåll. Endast plastbaljer och segelduk fyller rummet tillsammans med Raphael Frisenvænge Solholms mobila lampor, som fint belyser maktkampen i ”Pas de Dieu”. En verkligt kraftprov på kraftfull fysisk aktivitet parat med starka känslor.

Kommande spelningar t o m 29 mars se www.scenen.dk/turne/pas-de-dieu/

Vibeke Wern